En diagnos får inte uppfattas som en fara

DEBATT: DISKRIMINERING2012-12-18
Lokföraren Torolf Jansson fick rätt i domstol och får köra tåg trots diagnosen Asbergers syndrom. Men hur många andra stöts ut ur arbetslivet på liknande grunder?

För en tid sedan uppmärksammades i medier att Torolf Jansson, som arbetat som lokförare i 28 år, stoppades från att arbeta vidare i yrket när han fått diagnosen Aspergers syndrom. Transportstyrelsen hade beslutat att Torolf Jansson inte var lämplig att fortsätta köra tåg, trots att arbets givaren inte haft något att erinra under alla år. Förvaltningsrätten i Falun har prövat ärendet och ger honom nu rätt att fortsätta sin yrkesutövning.

Fallet har dock upprört många människor. Dels föräldrar till barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som har en rädsla för att barnen aldrig ska komma ut på arbetsmarknaden. Dels personer som säger att de aldrig skulle våga utreda om de har en diagnos om det innebär att de kan mista jobbet.
 
Andra oroas över vad nästa skäl till uppsägning kan vara, oavsett yrke. Ska det drabba någon med diabetes, hjärt-kärlsjukdomar eller någon annan vanligt förekommande åkomma?
 
Hur många är det rent statistiskt inom den yrkestrafik som kör färjor, flygplan, taxi eller lastbilar som har en diagnos som till exempel adhd eller Asperger, men som aldrig prövas? Hur många med chefsbefattningar inom alla branscher – eller för all del politiker – är det som har en funktionsnedsättning av det slaget?
 
Tanken med att få en diagnos, oavsett om man är barn eller vuxen, är i grunden att varje person ska få det stöd som behövs för att kunna leva och arbeta efter sina förutsättningar. Om detta i stället upplevs som en fara för framtiden, med bland annat svårigheter till egen försörjning, har vi tagit flera steg bakåt på den svenska arbetsmarknaden.
 
Jag har ställt frågor till infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, som är ansvarig för Transportstyrelsen, om en diagnos som inte påverkat arbetets utförande kan utgöra grund för yrkesförbud. Jag har också frågat den ansvarige ministern för diskrimineringsfrågor Erik Ullenhag hur dessa ställningstaganden som Transportstyrelsen gjort påverkar grupperna med neuropsykiatriska diagnoser framöver.
 
Erik Ullenhag betonade i sitt svar att det är viktigt att följa utvecklingen så att dessa personer inte utsätts för diskriminering i arbetslivet, och att myndigheten Handisam har en särskild uppgift inom projektet Hjärnkoll för att öka kunskapen om psykiska sjukdomar och psykiatriska diagnoser. Catharina Elmsäter-Svärd svarade att bedömningen görs utifrån medicinska bedömningar, för säkerhetens skull.
 
Men förtjänar inte alla en individuell bedömning där förmåga mäts mot avsedda arbetsuppgifter? Att få arbeta 100 procent av sin förmåga är något som alla borde ha rätt till.
 
Torolf Jansson är dessvärre inte ensam om att utsättas för en generell i stället för en individuell bedömning.
 
Transportstyrelsen har tagit rättslig ställning även mot andra personer med neuropsykiatriska diagnoser. Det leder oss till frågan om regelverket verkligen är up-to-date med den möjlighet till medicinering och behandling som finns i dag.
 
 
Penilla Gunther (KD)
riksdagsledamot

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.