Britta Lejon och Björn Hallberg
Bild: Fredrik Hjerling, Privat
Britta Lejon och Björn Hallberg

Riksrevisionen duckar för vår kritik

DEBATT: PRODUKTIVITETSAVDRAGET2022-05-25
De generella besparingar som åläggs myndigheterna kan inte hämtas hem genom effektiviseringar, skriver STs förbundsordförande Britta Lejon och utredaren Björn Hallberg i en replik på Riksrevisionens debattartikel i Publikt. De anser att Riksrevisionen i sin granskning av produktivitetsavdraget inte på djupet har undersökt om det leder till en långsiktigt hållbar förvaltning.

Riksrevisor Helena Lindberg och revisor Linnea Sandell kommenterar i en debattartikel i Publikt den kritik som vi i en rapport har riktat mot Riksrevisionens granskning av modellen för pris- och löneomräkningen av de statliga myndigheternas anslag och i synnerhet produktivitetsavdraget. Dessvärre väljer de att ducka vår kritik. De rör sig inte en tum från det snäva perspektiv som vi menar fått dem att landa i fel slutsats.

Det är synd. Diskussionen borde handla om hur förvaltningen kan få förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Vi menar att de inte är tillräckliga i dag, då de generella besparingarna som åläggs myndigheterna inte kan hämtas hem genom effektiviseringar. I stället har myndigheterna över tid tvingats dra ned på personal, vilket lett till ökad arbetsbelastning och stress för våra medlemmar.

Riksrevisionen ogiltigförklarar den förklaringsmodellen. De påstår att produktivitetsavdraget fungerar utifrån dess intentioner, ”att skapa incitament till effektiv resurshantering och en långsiktigt hållbar statsförvaltning.” Men det enda de faktiskt konstaterar är att avdraget minskat myndigheternas köpkraft (det blir så när en aktör får mindre pengar än den behöver) och att det finns anekdotiska bevis för att besparingar kan hämtas hem via faktiska effektiviseringar.

Det är anmärkningsvärt att Riksrevisionens slutsatser inte påverkas av de motstridiga resultat som också framträder i deras granskning. Kronofogdens inspel att det blir ”en suboptimering snarare än ett incitament till långsiktiga effektiviseringar eftersom produktivitetsavdraget gröper ur anslaget och därmed minskar handlingsutrymmet” läggs det ingen större vikt vid. Inte heller problematiseras Riksrevisionens egna konstaterande att det är ”svårt att mäta hur myndigheternas produktivitet har utvecklats”. Om man inte kan mäta produktiviteten, går det då att säga något om huruvida avdraget bidragit till en effektivare resurshantering?

Vi tycker liksom Riksrevisionen att det är viktigt att statliga verksamheter utvecklas i strävan att hushålla med medlen. Däremot ser vi, olikt Riksrevisionen, att myndigheternas förutsättningar att kunna omvandla generella besparingar till högre produktivitet skiljer sig väldigt mycket åt. Det går inte att spara längs hela linjen hela tiden utan att det går ut över kvaliteten. Det är i det här avseendet Riksrevisionens granskning är som mest bristfällig. De har inte på djupet undersökt vilka bieffekter de ständiga effektiviseringskraven får, om de rentav omöjliggör en av intentionerna med produktivitetsavdraget – en långsiktigt hållbar förvaltning.

Har exempelvis förvaltningen och servicen till medborgarna utvecklats över tid, eller har den bara blivit billigare i drift och sämre? Riksrevisionen har inte svaret på de frågorna, men det har vi och många med oss. Sveriges förenade studentkårer, tillsammans med S-studenter och Moderata studenter, vittnar i en debattartikel om att produktivitetsavdraget sker på bekostnad av medborgarnas tillgång till kvalitativ högre utbildning. Arbetsgivarverket varnar för att det försvårar myndigheternas möjlighet att utveckla sin verksamhet.

Det är olyckligt att Riksrevisionen inte förmår ta in dessa perspektiv och se helhetsbilden. Det hade gett en nödvändig knuff i ryggen på våra politiker att förändra den sedan länge dominerande och ekonomistiska styrningen av förvaltningen. Det är något politiken verkar ovillig att göra av egen kraft. Kanske för att det är bekvämt att produktivitetsavdraget skapar reformutrymme och gör det möjligt att ta med ena handen och ge med den andra. Att förfarandet skadar förvaltningen och dess anställda, och sannolikt är samhällsekonomiskt olönsamt, är någon annans problem. Det vill säga alla medborgares.
 

Britta Lejon
Förbundsordförande för Fackförbundet ST

Björn Hallberg
Utredare, Fackförbundet ST

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.