Oro bland de anställda när servicekontoren stängs

Peter Hjelm sträcker ut armarna framför sig. De uppkavlade ärmarna blottar ett par rejäla tatueringar.

På höger underarm sitter ett svärdsliknande kors, en symbol kopplad till den välkända pilgrimsvandringen till staden Santiago de Compostela i norra Spanien. I mitten av korset har han låtit tatuera in ett snäckskal.

– Symbolen för pilgrimen, som dricker vatten ur sin snäcka, förklarar han.

Till vardags är Peter Hjelm servicehandläggare på Statens servicecenter. Men många av de senaste somrarna har han vandrat den 80 mil långa leden.

– Man går för att se nytt, lära nytt.

Peter Hjelm avbryter sig.

– Vet du vad det här är då?

Han pekar på en svart ring på höger hand.

– Eller det här? fortsätter han och nickar mot ett matchande armband i plast.

– Nästa vecka har jag varit nykter i 19 år. De här påminner mig om det varje dag. Tror du att det hjälper mig i det här jobbet att jag har den erfarenheten?

Frågan är retorisk.

– Det hjälper mycket. Varje dag tänker jag på hur bra jag har det. Jag hade kunnat vara en av dem som kommer hit för att få hjälp, säger Peter Hjelm.

I Brandbergen söder om Stockholm skiner solen på det grå förortscentrumet från mitten av 1970-talet.

Inne på Statens servicecenters kontor går Peter Hjelm och kollegan Eva Aggeklint igenom de sista förberedelserna för dagen. Det är första veckan under deklarationsperioden och mängden skattefrågor har varit påfallande. Med bara minuter kvar till öppning skymtar redan de första besökarna utanför.

Varje vardag, året runt, hjälper servicehandläggarna de människor som kommer hit med allt från skattefrågor och socialförsäkringsärenden till regler för anhöriginvandring.

Den verksamhet som för drygt 15 år sedan började som ett samarbete kring gemensamma servicekontor för Försäkringskassan, Skatteverket och Pensionsmyndigheten togs 2019 över av Statens servicecenter. Sedan dess har servicekontoren börjat erbjuda hjälp med enklare ärenden hos Arbetsförmedlingen, och på vissa orter även hos Migrationsverket.

Besökarnas ärenden kan gälla det mesta. Men i Brandbergen har det under de senaste månaderna funnits en sak som servicehandläggarna inte informerat om – den som berör dem själva.

– Säger du att vi ska lägga ned får du räkna med att du gör dem ledsna, säger Peter Hjelm.

Han har en tydlig bild av hur besökarna kommer att reagera.

– Det här kontoret är nu så inarbetat i folks medvetande att det nog blir en chock. Hit kommer alla möjliga människor för att få hjälp, men ofta vid de där tillfällena när livet tar en vändning. Då finns vi här.

Innan ett formellt beslut om nedläggning har fattats håller handläggarna i Brandbergen tyst om planerna.

Men att kontoret kommer att få stänga är Peter Hjelm – som är regionansvarig för ST inom Statens servicecenter – helt säker på.

– 110 procent. Även om det så skulle regna manna från himlen kommer det här stället att bomma.

Som så ofta handlar det om pengar.

I sin budgetproposition för 2025 föreslog regeringen att Statens servicecenters anslag skulle minska. Nedskärningen, som senare klubbades av riksdagen, innebar en nedtrappning av förvaltningsanslaget med 50 miljoner kronor per år under tre år, med start i år. Det innebär att anslaget 2027 blir 150 miljoner kronor lägre än de 950 miljoner myndigheten fick 2024.

Veckan före jul presenterade myndighetens ledning sin lösning för personalen: Nära en fjärdedel av de 148 servicekontoren skulle läggas ned. En lista visades upp med de kontor som enligt planerna ska stängas under 2025 och 2026.

Som fackligt förtroendevald hade Peter Hjelm redan sett listan. Han minns fortfarande vad han tänkte då.

– Jag hoppades ju så klart att vi inte skulle stå med, och när vi inte dök upp på B drog jag en lättnadens suck. Men så fortsatte jag ned.

När han kom till bokstaven S stod det ”Stockholm, Brandbergen”.

Peter Hjelm och Eva Aggeklint visar runt i servicekontorets lokaler. Bakom besöksrummet, med väntplatser, självhjälpsstationer och servicehandläggarnas datorer, leder en korridor in till konferensrum, enskilda arbetsrum och personalkök.

Vitt, fräscht och funktionellt.

Snart sju år har gått sedan den dåvarande civilministern Ardalan Shekarabi klev in i lokalen för att klippa det blågula bandet. Invigningen av Brandbergens servicekontor var en symbol för en hel politisk idé: Statlig service skulle hjälpa hela Sverige att leva.

Mellan 2019 och 2024 ökade antalet servicekontor från 113 till 148. Med fler kontor skulle fler medborgare i framför allt socialt utsatta och glest befolkade delar av landet få bättre tillgång till statlig service.

Men den politiska vinden vände efter valet 2022. I stället för den permanenta anslagsökning på 75 miljoner kronor årligen från 2023 som den förra regeringen föreslagit, sattes foten på bromspedalen. Med hänvisning till stigande kostnader och behov av ekonomisk stabilitet beordrades stopp för nya kontorsetableringar. Och i höstas kom beslutet om kapade anslag som nu leder till nedläggningar.

I Brandbergen blev alla medarbetare ledsna när de fick veta att kontoret fanns med i nedläggningsplanerna, berättar servicehandläggaren Eva Aggeklint.

– Alla tycker om att jobba här och arbetsgruppen fungerar väldigt bra. Så det är klart att det var ett tråkigt besked, säger hon.

Peter Hjelm nickar. Under sina 16 år i yrket har han inte trivts bättre på något kontor än i Brandbergen, där han jobbat de tre senaste åren.

– Men den största sorgen känner jag när jag tänker på kunderna. Vi har många stammisar som man inte riktigt vet hur de kommer att klara sig. Många behöver hjälp med allt – de har svårt med livet, språket, ekonomin. Vissa är analfabeter, andra lever hela sina liv utan att lämna Brandbergen. De har inte råd med busskort för att åka till Globen, säger han.

När servicekontoret öppnar får Publikt en glimt av det han beskriver. Få av besökarna vill ställa upp på en intervju, flera kämpar med språket. När en man med säckiga kläder och sömniga ögon kommer fram klappar Peter Hjelm honom på axeln och förklarar att de ska ta allt från början.

För Peter Hjelm innebär det svarta armbandet runt handleden en påminnelse om hur livet kan vara.

– Dessutom funkar jag bättre med sådana människor. De stammisar jag klaffar bäst med är de som är eller har varit alkoholister, narkomaner eller utsatta på något vis. Vi som har varit utsatta känner ganska snabbt av varandra, det känns i mötet att vi har samma erfarenheter och det gör att det blir bra.

Det ger en särskild dynamik med kollegorna också, ser han.

– Har de en kund som kan vara påverkad och jag ett deklarationsärende om en bostadsaffär så byter jag gärna. Vi har olika erfarenheter med oss, helt enkelt.

Trots att Haninge kommun har nära 100 000 invånare finns där bara ett servicekontor, det i Brandbergen. När det stänger kommer det närmaste att ligga vid Globen, en halvtimme bort. Peter Hjelm menar att det mesta i dagsläget tyder på att kollegorna i Brandbergen kommer att få börja jobba där – något de välkomnar. Värre är det för andra, fortsätter han.

Enligt Peter Hjelm är oron för vad som ska hända stor bland personalen i regionen. Listan över kontor som ska läggas ned är ännu preliminär och det kan fortfarande ske förändringar.

Exempelvis, berättar Peter Hjelm, är planen att servicekontoret i Liljeholmen ska stänga – men många tror att det i stället blir ett annat stort kontor i Stockholm som får lägga ned. I dag lever många anställda med osäkerheten kring vilka kontor som blir kvar och vilka som försvinner, konstaterar han.

Samtidigt berömmer servicehandläggarna i Brandbergen arbetsgivarens hantering av situationen.

– De har varit schysta, faktiskt, betonar Eva Aggeklint.

– Jag har klurat länge på om arbetsgivaren borde ha gjort något bättre, och jag kan i ärlighetens namn säga: nej. Det överträffar mina förväntningar. De har verkligen brytt sig om oss, säger Peter Hjelm.

Men det är inte bara i Stockholm som oron bubblar.

Den 11 mars, samma dag som styrelsen för Skellefteåbaserade Northvolt tog beslut om den största konkursen i Sveriges historia, avgjorde en annan styrelse framtiden för en verksamhet knappt sju mil längre norrut. Det nordligaste av servicekontoren på Statens servicecenters nedläggningslista, det i Piteå, är ett av 17 kontor där det formella beslutet redan är fattat. I dörren möts besökarna av en skylt: Det här servicekontoret stänger.

Ewa-Lill Clarén är bekymrad. Som SFI-lärare har hon kommit hit för att få hjälp med regler som hennes elever berörs av. Om de själva behöver råd framöver tvingas de åka ända till Boden eller Luleå, en resa som sammantaget kan ta en hel dag i anspråk, menar hon.

– Att man stänger slår mot de svagaste i samhället, säger Ewa-Lill Clarén.

Hon är inte ensam. Samtliga besökare som Publikt talar med uttrycker samma besvikelse.

– Jag vill ju ha Försäkringskassan kvar! utbrister Jan Söderlund.

Innan han går för han båda händerna till munnen och kastar slängkyssar till personalen som tack för hjälpen.

Om vartannat ger besökarna uttryck för tacksamhet och sorg.

När servicehandläggaren Veronica Johansson drog upp gallergrinden denna förmiddag hade kontoret endast åtta dagar kvar. Inklämt mellan Clas Ohlson och Kjell & Company – i den typ av butikslokal som ofta används av mobilförsäljare och skönhetssalonger – har det huserat på korttidskontrakt sedan slutet av 2023. Att hyresavtalet kunde avslutas snabbt var en viktig orsak till att det blev som det blev, menar Veronica Johansson.

– Det är klart att det är lättare att lägga ned än ett kontor där man ändå betalar hyra under lång tid framöver, säger hon.

Till skillnad mot på större kontor finns här inga datorer. All service ges på kundernas egna mobiler. Det ger en sparsam inredning: Tre ståbord på en parkett svårt märkt av vinterskor, en svart sittgrupp för besökarna att vänta i och ett skrivbord avsett för servicehandläggarna.

Som ordförande för ST-sektionen inom servicekontorsverksamheten fick Veronica Johansson tidigt i processen veta att arbetsgivaren räknar med att klara kontorsnedläggningarna utan uppsägningar. Planen är att allt ska lösas med naturlig avgång.

Processen är komplex, men går i korthet ut på att arbetsgivaren ser över behovet av bemanning på de närmsta kontoren, samtidigt som berörd personal får komma med önskemål om vilket av dem de vill jobba på.

Bara ett par dagar före Publikts besök i Piteå fick de fyra anställda veta att de ska börja i Luleå – något de alla hoppats.

– Jag är så glad att vi får fortsätta tillsammans, att vi inte splittras, säger Charlotte Lundström, servicehandläggare och samordnande skyddsombud i regionen.

Hon betonar att oron är stor i landet. På de utpekade kontoren arbetade sammanlagt 56 personer när beskedet kom. Men även medarbetare på intilliggande servicekontor påverkas, förklarar Charlotte Lundström. I Luleå är de fem anställda, som nu alltså får tillökning av de fyra från Piteå. I samband med sammanslagningen flyttar kontoret dessutom till ny lokal.

– Men vi var på besök i Luleå häromdagen och de som jobbar där är verkligen jätteinkluderande, säger Charlotte Lundström.

Samtidigt kommer pendlingen att fresta på, konstaterar hon. För henne själv blir det sju och en halv mil, enkel väg.

– Så fritiden påverkas ju.

För Veronica Johansson känns pendlingen okej, där hon bor går många bussar. Men även om hon tror att hon och kollegorna kommer att trivas i Luleå sörjer hon att Piteå blir av med sitt servicekontor.

– Jag började här 2008 och har varit med och byggt upp det. Så det är en väldigt stor del av min yrkesidentitet. Piteå är en liten ort och för många av våra kunder är det ju jag som är servicekontoret, säger hon.

På vissa orter i landet har anställda redan börjat söka nytt jobb. Osäkerheten gör att många letar sig vidare till något tryggare, berättar Veronica Johansson.

Samtidigt finns en oro för att arbetsbelastningen ska bli tung för dem som är kvar.

– När små kontor försvinner från en ort blir det kännbart för kunderna. Men lägger vi ned på stora orter blir det riktigt tufft för de anställda, då kontoren där länge har brottats med långa köer.

Fortfarande pågår diskussioner mellan facket och arbetsgivaren om nedläggningarna.

Finns det delar där ni inte är överens?

– Självklart är det så. Men förhandlingar är förhandlingar, så jag kan inte gå in på vad det handlar om, säger Veronica Johansson.

I den senaste budgetpropositionen betonade regeringen vikten av statlig närvaro och service i hela landet. Men samtidigt riktas kritik mot den modell som tidigare använts, där regeringen själv pekat ut var nya servicekontor ska etableras. Det har försvårat för Statens servicecenter att bedriva en kostnadseffektiv verksamhet, anser regeringen, och därför gavs myndigheten under hösten större makt att själv styra över kontorens placering.

”Detta bedöms ge utrymme till ytterligare effektiviseringar och leda till att myndighetens verksamhet kan genomföras till en lägre kostnad”, skriver regeringen i budgetpropositionen.

Enligt Paul Larsson, verksamhetschef för medborgarservice inom Statens servicecenter, stod det dock snabbt klart att det minskade anslaget skulle göra det nödvändigt att skära i kontorsbeståndet.

– 150 miljoner är mycket pengar för oss, konstaterar han.

Myndighetens uppdrag är fortsatt detsamma – att tillhandahålla bred statlig service med hänsyn till efterfrågan. Därför utgör de kontor som stängs en mix av de olika typerna: storstad, glesbygd, socialt utsatta områden.

– Det blev en blandning för att glesa ut men behålla kontor i alla kategorier, säger Paul Larsson.

Hans bedömning är att det utan större svårighet ska gå att klara nedläggningarna utan uppsägningar. De anställda behövs, och myndighetens förhållandevis höga personalomsättning – 15,2 procent 2023 – gör att medarbetare ändå slutar, förklarar han. Många är unga och vill vidare i karriären.

– Vi har sagt att den lösningen är den absolut bästa för både verksamhet och medarbetare. Men vi har också kastat in brasklappen att om vi märker att det inte ger den effekt på 50 miljoner kronor per år som vi räknar med så behöver vi gå in i en omställning. Jag hoppas verkligen att vi ska undvika det, men vi utesluter det inte.

När de 35 servicekontoren har avvecklats kommer 113 att finnas kvar. Resultatet av 180-graderssvängen i budgetpropositionen blir därmed att antalet är exakt detsamma som innan utbyggnaden.

Paul Larsson konstaterar att det är så det är att driva en politiskt styrd organisation. I tjänstemannens roll ingår inte att recensera den politiska inriktningen – uppdraget är att skapa en så bra verksamhet som möjligt utifrån förutsättningarna.

– Det jag tycker är lite synd är att det riskerar att skada förtroendet för statsförvaltningen. Ena året öppnar man upp och innan färgen hinner torka på det nybyggda kontorets väggar så stänger man. Det ger signaler om slöseri och onödig penningförstörelse. Där hade det varit bättre med en långsiktigt hållbar linje, säger Paul Larsson.

I konferensrummet i Brandbergens centrum är servicehandläggarna Peter Hjelm och Eva Aggeklint överens – deras känsla är att ingen på Statens servicecenter vill att kontoren ska stänga.

För deras egen del kommer det att lösa sig bra, tror de. Nu när nyheten landat lite känns det rentav spännande att byta kontor, tycker Eva Aggeklint.

Däremot är de oroade för nedläggningarnas effekter på lokalsamhället.

– Ta Brandbergen, här försvinner statlig närvaro. Statlig närvaro utstrålar ett slags lugn, en ordning på en utsatt plats. När vi försvinner lär otryggheten öka för dem som bor här, säger Peter Hjelm.

De tatuerade underarmarna vilar på bordet. Han talar med emfas.

– Med det här blir staten ansiktslös på många platser, och jag tror att det kommer att få stor samhällspolitisk betydelse. Och den är inte bra.