Engagerad personal oroas av Integrationsverkets nedläggning

Ilska och chock var de anställdas reaktion när regeringen i höstas meddelade att verket ska läggas ned. Beskedet kom strax efter att verkschefen fått en ministerpost. Beslutet har tagits utan hållbar motivering, enligt många anställda. Ett enbart politiskt beslut, anser facket.

Integrationsfrågor tar tid, säger Adèle Ennab med stark betoning på »tid«.

Samtidigt tittar hon ut genom fönstret på den grå, mulna dagern som fortfarande håller solen borta. Det är mörk men mild midvinter. Helst vill man lägga sig ner och sova men på Integrationsverket är alla i arbete som vanligt.

Adèle Ennab är analytiker. Hon kom till Sverige 1970 som palestinsk flykting och efter jobb på dåvarande Invandrarverket flyttade hon över till Integrationsverket 1998.

Oroas av vad som ska hända

–Jag har uppfattat att Integrationsverket skulle lägga ner först när det inte längre behövs, fortsätter hon. Men vi har lång väg kvar för att lösa alla frågor som gäller integration. Åtta år är en kort tid och här arbetar vi långsiktigt.

Hon syftar på att Integrationsverket är ett ungt verk. I likhet med de flesta anställda som jag talar med när jag går runt i korridorerna, verkar hon i första hand bekymrad över vad som ska hända med verksamheten, ja hela integrationspolitiken.

Först i år, menar hon, har Integrationsverket fått styrmedel för att kunna leva upp till sin uppgift: 16 myndigheter har fått inskrivet i sina regleringsbrev att de är skyldiga att rapportera vilka åtgärder de vidtagit för att främja integration. Av det ska Integrationsverket göra en helhetsanalys som lämnas till regeringen.

Liksom sina arbetskamrater hade hon förväntat sig att utredning och konsekvensanalys skulle göras innan något avvecklingsbeslut togs. I stället blev det den omvända ordningen. Dessutom har utredaren haft mindre än två månader på sig för sitt arbete.

Framför allt reagerar Adèle Ennab mot motiveringen för avvecklingen, att »statsförvaltningen ska effektiviseras« och att integrationspolitiken misslyckats. Det känns, säger hon, som om regeringen lägger skulden på verket.

Spännande söka nytt jobb

I takt med att verksamheten minskar söker sig anställda själva bort från verket eller får inte förlängd anställning. För egen del är Adèle Ennab varken deppig eller bekymrad, eftersom hon har en bred yrkeslivserfarenhet och 32 år inom staten.

–Det ska bli spännande att testa om min ålder spelar någon roll när jag söker nytt jobb, säger hon.

Peter Bauman tillhör den tillfälliga personalen som anställts under 2006 med anledning av den tillfälliga lagen för asylsökande. Han har tidigare sagts upp från Migrationsverket och står nu åter inför en oviss framtid.

–Det får jag ta i april då min anställningstid går ut, säger han.

I samma situation är analytikern Cecilia Englund, som arbetar med rasism och främlingsfientlighet.

–Det här är inte bra, säger hon. Vi vet inte vad som ska hända med de frågor vi arbetar med och många här är otroligt engagerade i sitt jobb.

Mer bekymmer för vad som händer personalen uttrycker Ulf Qwarfordt, huvudskyddsombud och expert på arbetsmarknadsfrågor:

–Det gäller nu att inte glömma bort de anställda som inte är på arbetsplatsen. Långtidssjukskrivna till exempel ska behandlas i särskild ordning.

Han betonar att avvecklingen måste »gå mänskligt till«. Ordern uppifrån är att alla »ska arbeta som vanligt«, men att jobba med avveckling och utveckling samtidigt är enligt hans uppfattning uppgifter som kolliderar.

Gemenskapen bryts upp

En som redan börjat söka jobb är löneadministratören Cecilia Sundborg. Före nedläggningsbeslutet hade hon inte en tanke på att byta jobb men nu måste hon det, särskilt som hon har två barn och en arbetslös make.

–Jag har trivts jättebra sedan jag kom hit från Invandrarverket 1998. Mina arbetsuppgifter är varierade och jag har fått arbeta självständigt. Nu bryts gemenskapen upp. Man säger att arbetsmarknaden är bättre i dag än på 30 år och bemanningsföretagen söker ekonomiassistenter och ekonomihandläggare. Så jag är inte orolig för att inte få jobb.

Lättare lägga ned utan gd

När generaldirektör Andreas Carlgren försvann till en ministerpost blev hon inte förvånad över att han tackade ja till den.

–Men man kände sig lite övergiven, och spontant tänkte jag att det är lättare att lägga ner ett verk som inte har en generaldirektör. Det kändes lite strategiskt.

Trots allt tycker hon att stämningen är ganska bra. Även om folk mår dåligt skojar och pratar de som vanligt.

–Min arbetskamrat som satt här, säger hon och pekar bakom sig, har gått till kommunen. Det är jättekul för henne.

Råa besked, kallar Anders Sandberg nedläggningsbeslutet, även om det var väntat att något skulle hända. Han är forskarutbildad, jobbar med området integration och storstadsfrågor och gör även analyser av boendefrågor.

–Synd att vi läggs ner så bryskt, utan att man funderat över vad av verksamheten som ska vara kvar. Det känns lite som en degradering av vad vi gjort hittills, säger han.

Redan har han börjat se sig om efter jobb och hoppas få liknande arbetsuppgifter i framtiden.

Ovisst var forskningen hamnar

–Poängen med vårt arbete är att läsa in, värdera och smälta ihop pågående forskning till en enhet och initiera ny forskning där det finns luckor, säger Lena Schröder, en av verkets forskningsledare.

Hennes ansvarsområde, kunskapsanalys och utvärdering, kan enligt utredaren Gunilla Bruuns analyser (se artikel på sidan 13) inte läggas på någon särskild sektorsmyndighet. I stället får regeringen en ändrad roll när det gäller generell uppföljning, analys och kunskapsuppbyggnad. Regeringen bör fundera över hur en analys- och beställarfunktion ska utformas inom Regeringskansliet, anser utredaren.

Med 30 år som forskare har Lena Schröder stor respekt för vad en sådan funktion kräver. För några år sedan gjordes en totalgenomgång av arbetsmarknadsforskningen. Drygt 400 forskningstitlar fanns – och det, understryker hon, är ganska mycket att hålla reda på och värdera. Vad som förvånar henne är att utredaren inför sin uppgift inte intervjuat någon inom verkets forskningsdel, personer som sitter i strategiska funktioner.

Hoppades kunna jobba till 67 

–När beskedet om nedläggning kom blev jag ganska förtvivlad, för jag blir 65 år i sommar. Eftersom jag älskar mitt jobb hade jag hoppats kunna fortsätta till minst 67 år. Jag trodde att regeringen kanske skulle föra över resurser till något universitet men det har man tydligen inte gjort. Men ekonomiskt klarar jag mig, konstaterar hon.

Mer bekymrad är Lena Schröder över kolleger som är födda utanför Sverige. Det rör sig om högutbildade personer, många är över 60 år och med få tjänsteår här.

–Ska det vara effektiviseringsåtgärder, då börjar man med den myndighet som har hand om djuren och den som har hand om invandrare! kommenterar Lena Schröder lite syrligt.