Jobbar vidare efter 67  

Ewa Algard tar emot i Statens insti­tutionsstyrelses, SiS, relativt nya loka­ler i Stadshagen i Stockholm. På den vita väggen i receptionen står myndighetens namn med stora svarta bokstäver.

Hon började på personalavdelningen 1994. Då var myndigheten nystartad, med uppdraget att ta över tvångs­vården av unga och missbrukare från kommuner och landsting.

– Det var väldigt spännande att vara med från början. Inget satt i väggarna och det fanns inte en blankett en gång, berättar hon.

Innan hon började på SiS arbetade hon med ekonomi på Socialstyrelsen. Det har hänt mycket under hennes arbets­liv – allt var annorlunda förr, konstaterar hon.

– Då var man glad om man fick en skrivmaskin med suddband, skulle man ha fler exemplar av samma sak var det karbonpapper som gällde, säger hon med ett leende.

I dag är hon ansvarig för ett dataprogram för bemanning och schemaläggning – Besched – som myndig­heten haft sedan 2002. Hon fungerar som support till institutionerna.

Ewa Algard ingår också i ett projekt som ska förbereda övergången till det personaladministrativa systemet Primula. Det används av Statens service­center, som snart kommer att ta över delar av SiS personaladminist­ration.

– Jag vill gärna vara med och avsluta projektet. Dessutom ska myndig­heten bara ha kvar bemanningsprogrammet Besched ytterligare några månader, sedan är det meningen att Statens service­center ska ta över även det.

Hon menar att det har varit praktiskt för arbetsgivaren att inte behöva rekrytera och lära upp någon ny som ska ta över hennes arbetsuppgifter, när de ändå delvis kommer att skötas av Statens servicecenter inom kort.

– De har varit glada och positivt inställda till att jag velat fortsätta.

Ewa Algard jobbar 50 procent, var­av en halv dag hemifrån. Tidigare hade hon ett eget rum, men det har en kollega som jobbar heltid fått ta över. Själv sitter hon i ett kontors­landskap, i en liten »holk« med ett grått skrivbord. På det lika gråa skåpet vid gaveln sitter en liten white­board-tavla där det står »arbetar måndag och onsdag«. Hon har haft stor frihet att själv välja vilka tider hon vill jobba.

Att sluta redan vid 65 var inte aktu­ellt.

– Jag har trivts med mina arbetskamrater och mina arbetsuppgifter och det gör jag fortfarande.

Att hennes man dog för tre månader sedan är också en orsak till att hon velat fortsätta att arbeta, berättar Ewa Algard.

– Då blev det ännu mer viktigt att ha ett sammanhang att gå till. Det känns bra att känna att man behövs och att åka i väg till jobbet två dagar per vecka. Jag är ju ändå hemma de andra fem, säger hon, och det syns att hon blir berörd.

I en uppmärksammad intervju för snart fem år sedan skisserade Fredrik Reinfeldt en framtidsvision där männi­skor jobbar betydligt längre upp i åren – han nämnde 75 år som ett exempel. Men den dåvarande statsministerns ord har inte förändrat det faktum att människor förväntas – och ibland också tvingas – checka ut från arbetslivet senast vid 67 års ålder.

En som är kritisk mot detta är Mari­anne Rundström, programledare på SVT och själv 65 år gammal, som nyligen utkommit med boken Passé – de ofrivilliga pensionärerna. Hon anser att det är slöseri med kompetens och menar att hon för egen del både är piggare och har större möjligheter att engagera sig i sitt arbete.

– Tänk vilken bra arbetstagare jag är nu! Jag är lojal, jobbar snabbt, är inte en lika splittrad människa som jag var då jag måste gå lite för tidigt för att hinna till förskolan och jag kan engagera mig hur mycket som helst i mitt arbete, säger hon i en intervju med Expressen.

Ewa Algard känner igen sig i Marianne Rundströms beskrivning.

– Jag känner mig frisk och pigg. Jag har inte haft så tungt arbete. Men jag har förståelse för att det finns andra som inte orkar på samma sätt, exempelvis de som arbetar ute på våra insti­tutioner.

Men alla är inte lika välkomna som Ewa Algard att stanna kvar på arbetet efter sin 67-årsdag.

Några månader innan arbetsför­medlaren Lennart Ängeby skulle fylla 67 i september 2014 meddelade han sin chef att han gärna jobbade kvar.

Men han fick nobben. Hans dåvarande chefs bedömning var att kontoret inte hade något rekryteringsbehov under hösten 2014 eller hela 2015.

Trots det rekryterade Arbetsförmed­lingen 1 435 personer 2015.

Men Lennart Ängeby gav sig inte. I ett brev till Arbetsförmedlingens general­direktör Mikael Sjöberg ifråga­satte han myndighetens personal­politik och menade att reglerna i lagen om anställningsskydd är otidsenliga. Personnumret är inte någon bra indi­kator på kompetens för jobbet som arbets­förmedlare, skrev han. Liksom Marianne Rundström tycker Lennart Ängeby att den som passerar 67-årsstrecket ska ha rätt att fortsätta på jobbet.

Det var myndighetens HR-avdelning som svarade på hans brev. Och hänvisade just till lagstiftningen. Om arbets­givaren inte avslutar anställningen när den anställde fyller 67 kan den därefter inte avslutas med mind­re än att det finns saklig grund för uppsägning – personliga skäl eller arbets­brist – konstaterade HR-avdelningen.

Men saken tog snart en annan vändning. Kontorschefen på Arbetsför­medlingen i Skärholmen kontaktade Lennart Ängeby och frågade om han ville komma dit och jobba.

– Jag har jobbat i Skärholmen tidigare, så jag hade lite kontakt med kolleger som hade tipsat honom.

Tre veckor efter att Lennart Ängeby fått lämna tjänsten på kontoret i city började han i Skärholmen.

Nu är han drygt 69 år, och jobbar 100 till 110 timmar i månaden som tim­anställd.

– Jag har inte sett fram mot den permanenta ledigheten och den eviga vilan, säger han och skrattar.

– Jag känner mig helt enkelt inte mogen för att gå i pension ännu utan är fysiskt stark och engagerad.

Om han inte varit kvar på Arbetsförmedlingen, hade han förmodligen gjort något annat, säger han.

– Jag bejakar arbetets gemenskap som en viktig del av hälsan och livet.

Han konstaterar att i den bonde­kultur där han har rötter deltar man i arbetet hela livet.

– Min farfar blev 91 år och var med i gårdens arbete fram tills han dog.

Nu jobbar Lennart Ängeby med arbets­lösa som står långt från arbetsmarknaden. Han njuter av att gå till jobbet och tycker fortfarande att det är inspirerande att hjälpa människor.

– Jag tror också att jag är bra på att bemöta människor, och effektiv i den bemärkelsen att jag har erfarenhet och kunskap att luta mig mot – även om jag kanske inte är lika »flink med systemen« som de unga.

Lennart Ängeby är kritisk till att arbets­givarna inte ändrar attityd till äldre medarbetare, när det är väl känt att statliga arbetsgivare har svårt att rekrytera kompetent personal.

– När man är runt 60 år ställer folk frågan »hur lång tid har du kvar?«. Nu får jag frågan »hur länge till ska du hålla på?«. Jag brukar svara att Hillary Clinton och jag är lika gamla, och hon kandiderade till världens tuffaste jobb.

Liksom Ewa Algard har Lennart Ängeby full respekt för alla som inte har hälsan eller orken att arbeta längre – eller som helt enkelt inte är moti­verade.

Men om han fick bestämma skulle alla som ville få möjligheten att stanna kvar på sina arbetsplatser. Att låta äldre medarbetare få en roll som mentor eller seniorkonsult skulle innebära ett värdefullt tillskott på arbetsplatserna, tycker han.

– Så var det när jag jobbade på KF. Då hade jag en seniorkonsult till min hjälp och det var verkligen en resurs för mig. Det finns också andra organisationer som har emeritusprogram.

Precis som Ewa Algard och Lennart Ängeby har Eva Bjerke passerat 67-årsstrecket. Hon fyllde 68 år i somras och har arbetat i fyrtio år med rättspsykiatriska under­sökningar – som skötare, förste skötare och avdelningsföre­ståndare. Nu är hon forskningsassistent på Rättsmedicinalverket. I sitt jobb reser hon runt till rättspsykiatrins sju riksanstalter och testar intagna som vill delta i en forskningsstudie med ett instrument för kliniskt bruk.

För att göra jobbet krävs utbildning och viss vana, berättar hon – därför har hon fått möjlighet att stanna kvar efter 67 års ålder.

Eva Bjerke har kontrakt till juli 2017 och har valt att arbeta 75 procent, men har enligt egen utsago aldrig arbetat så mycket som nu.

– Jag arbetar för att det är stimulerande. Det är roligt att ha ett arbete att gå till och få vara med och se utvecklingen inom rättspsykiatrin. Jag tänker arbeta så länge jag orkar och tycker det är roligt. Jag tror att man har kvar hjärnkontoret lite längre om man arbe­tar. En annan fördel med att arbeta är att det är en skön känsla att få känna att man fortfarande är respekterad för den kunskap man har.

Hon konstaterar också att det är en fördel rent ekonomiskt att jobba kvar och ha lön några år till.

– Min pension grundar sig ju på vad jag har för lön när jag slutar – och jag tar ju också ut pensionen senare vilket gör att den stiger. Jag hoppas på att jag får jobba tills jag är 70 år. Enligt det orange kuvertet så får jag då några tusen mer i månaden, jämfört med om jag skulle gått vid 65.

Eva Bjerke är liksom Lennart Ängeby och Ewa Algard kritisk till en samhällsutveckling där arbetsgivare gör sig av med erfarenhet och kunskap:

– Den stör mig väldigt. Jag tycker det är viktigt att man tar tillvara på den kompetens som finns.