Modig diplomat får ST-pris
Hon såg kvinnoförtryck, djup fattigdom, men också gästfrihet, nyfikenhet och humor. Diana Janse skrev en bok om sina år som diplomat i Afghanistan – nu belönas hon av ST.
Diana Janse, nybliven ambassadör i Georgien, har fått STs arbetslivspris 2010. Hon belönas för sitt mod och engagemang, och för frispråkigheten i sin bok om tiden som Sveriges utsända i Afghanistan.
STs motivering till att ge Diana Janse 2010 års arbetslivspris är att hon avlivar schabloner om diplomatens arbetsvardag. Hon visar också ett stort mod genom att våga påtala brister i utrikesförvaltningens arbetsmetoder, skriver ST.
Diana Janse kunde själv inte delta vid prisutdelningen vid STs ordförandekonferens i Åkers Runö i slutet av november. Hon befann sig i den nyinrättade och nybyggda svenska ambassaden i Georgiens huvudstad Tbilisi. När ST Press når henne på telefon i ambassaden hörs stadiga hammarslag i bakgrunden. Ambassaden är formellt öppnad, men byggnadsarbetet pågår fortfarande och Diana Janse måste då och då avbryta intervjun för att säga något på ryska till hantverkarna.
Har ni haft invigningsfest?
– Nja, skrattar hon. Alla var ganska utmattade. Men vi ska ha en formell invigning. Vi väntar på ett högnivåbesök från Sverige.
Du hamnade i rampljuset med boken En bit av mitt hjärta lämnar jag kvar. I den beskriver du ditt möte med Afghanistan, där du arbetade som svensk diplomat 2004–2006. Hur kom du dit?
– Jag såg en annons om jobbet och sökte. Det visade sig att det utannonserades för tredje gången, men det visste jag inte då. Dessförinnan hade jag arbetat som FN-soldat och tolk i Bosnien, på säkerhetstjänsten, i försvarsdepartementet och sedan på UD i Moskva, Belgrad, New York och Stockholm.
Varför ville du till Afghanistan?
– Jag märkte att det inte riktigt var min grej att sitta vid ett skrivbord i Stockholm från morgon till kväll. Jag vill vara ute, och ställas inför nya utmaningar, miljöer och språk. Det kändes också väldigt spännande att få vara »sin egen«. Jag var den enda diplomaten i Kabul och det innebar en ganska stor frihet.
För de flesta svenskar är Afghanistan synonymt med krig, extrem fattigdom och kvinnoförtryck. Detta skildras i din bok, men du såg också annat.
– Ja, mediebilden är ju ett koncentrat av allt det sämsta. Men det finns alltid en vardag som berättar något annat. Människor försöker skapa sig ett anständigt liv, det är otroligt hoppfullt. Det berörde mig.
– Det är också väldigt lätt att trivas i Afghanistan. Människorna är fantastiska på många sätt. De är ofta gästfria och nyfikna, och har en stark känsla för humor trots allt de gått igenom.
Du gjorde många resor i landets provinser. Du mötte guvernörer som varit krigsherrar eller knarkkungar, och statstjänstemän i miljöer där korruptionen frodas. Vad var syftet med dessa möten?
– Jag behövde komma ut från Kabul för att få en bild av läget. Sverige har ett biståndssamarbete med Afghanistan, och det vore ju fantastiskt om vi hade en perfekt afghansk motpart, men vi måste skaffa oss en realistisk bild och utgå från den.
Du befann dig i en värld med nästan bara män. I ett avsnitt skriver du: »Domaren tar inte i hand när vi stiger på, han reser sig inte ens. Vi är ju bara en hop kvinnor.« Hur hanterade du sådana situationer?
– Man måste sätta det i en kulturell kontext. Jag valde att inte ta det personligt och kände mig inte ovänligt behandlad. Men det gnager på själen att se detta kvinnoförtryck och att uppleva kvinnor som osynliggjorda. Det frestar på.
På vintern såg du barnen leka utomhus och bygga snögubbar. I badskor. Själv bodde du i ett utkylt hus, levde på enahanda kost från marknaden och jobbade de flesta av dygnets vakna timmar. Det är ganska långt från de festsalonger man kanske föreställer sig att diplomater vistas i.
– Det var också ett skäl till att jag skrev boken. Jag vill bidra till att nyansera bilden av min egen yrkeskår. Gåsleverpastej är mig fullständigt främmande! Det är inte den vardag jag har, och inte andra diplomater heller.
Att arbeta på UD är en dröm för många unga. Vad tror du att de förväntar sig för slags liv?
– Det är en väldigt dynamisk arbetsmiljö med världen som arbetsfält, man möter andra språk och kulturer. Men det har ett pris, och det kanske man inte förstår.
Du blev själv varnad för att det är svårt att kombinera yrkesliv och privatliv på UD, och din relation sprack under tiden i Afghanistan. Vad kan UD göra för att stötta sina anställda?
– En del kan man säkert göra, men en del ligger i arbetets natur. Jag tror att man måste vara på det klara med att det frestar på att flytta flera gånger och att det är svårt att få två karriärer att gå ihop. Jag hade ju hört det där, men tänkte att det grejar jag. Och det kanske jag gör en dag…
Du har väckt uppmärksamhet med din öppna kritik av arbetsförhållandena »på fältet« i Kabul, utan fungerande förbindelser och med dåligt stöd hemifrån.
– Ja, jag tycker att jag hade ett för dåligt stöd ibland, och den frustrationen lyser igenom. Men jag tror att det har blivit mycket bättre nu, när vi har varit där en längre tid och vet vad det handlar om.
Riksdagen har just skurit bort 300 miljoner kronor från Regeringskansliets anslag. Din chef, utrikesminister Carl Bildt, har redan uttalat att ett tiotal ambassader måste läggas ned. Är du orolig för framtiden?
– Nej, jag brukar inte ta ut oron i förskott. Men jag kan tycka att det är sorgligt. UD gör ett bra jobb och har redan en slimmad organisation. Och i en globaliserad värld borde vi tvärtom synas mer och producera mer, det ligger i vårt intresse. Vi får något tillbaka.
Och hur ser framtiden ut för Afghanistan?
– Det finns sådant som inte går i rätt riktning. Men också en positiv utveckling: Miljontals barn går i skolan, det finns primärvård och kvinnor har grundläggande friheter som inte fanns förut. Och afghanerna själva är mycket mer hoppfulla än för några år sedan.
