Reinfeldt försvarar sjukregler

De omfattande ändringarna av sjukreglerna som Alliansen har drivit igenom har mött starka protester från allmänheten, medier och den politiska oppositionen. Fredrik Reinfeldt talar koncentrerat och är uppenbart påverkad av stormen.

Ni har genomfört en genomgripande reform av sjukförsäkringen. Hur anser du att reformen fallit ut?

– Bakgrunden är att vi i Sverige såg ett växande utanförskap, framför allt en växande grupp som levde på sjuk- och aktivitetsersättning. Människor blev långtidssjukskrivna i stället för att få stöd för att komma tillbaka till arbetslivet.

– Men förändringar kan upplevas som hotfulla. Och det är fortfarande för tidigt att säga var den här reformen till slut kommer att landa. Men vi har nu väsentligt färre långtidssjukskrivna och väsentligt färre med sjuk- och aktivitetsersättning.

– Många uppskattar att de nu får en möjlighet att testas mot arbetslivet och till och med fått komma tillbaka i arbete. Jag tror också att en del har märkt att det vi sa stämde; att det kommer att vara en grupp som inte heller nu konstateras ha någon arbetsförmåga och därför återförs till sjukförsäkringen. De kanske till och med landar i sjuk- och aktivitetsersättning.

Finns det något som du tycker har visat sig vara mindre lyckat i reformen?

– I sex månaders tid har medierna beskrivit den här reformen som ett angrepp på vanliga människor, så om man säger att inget skulle ha gjorts annorlunda blir man närmast tillfrågad om man är frisk. Men vi har aldrig haft som syfte att människor ska komma i kläm. Och jag försvarar att förändringen var nödvändig och måste fullföljas.

– Nu sammanföll den sista delen av sjukförsäkrings­reformen med finanskris och lågkonjunktur, så det blir intressant att se den i ljuset av en förbättrad arbetsmarknad. För syftet är att föra folk närmare arbetsmarknaden och i jobb. Det är klart att det är enklare om det är bättre drag i ekonomin.

Finns det en fortsättning?

– Nej, för mig var detta den stora reformen som behövdes, tillsammans med den genomgripande förändring vi gjort av Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken. Där ser jag inget behov av ytterligare förändring.

Om tio år, vilken roll har staten i arbetsmarknadspolitiken?

– Arbetsmarknadspolitiken behövs av det enkla skälet att många har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Och det är inte något fenomen som kommer att försvinna. Vi har stora grupper som lämnar skolan med ofullständiga betyg, människor som genomgår kriser och som har problem med sina liv. För dem behövs ett bra, fungerande stöd i arbetsmarknadspolitiken.

– Men med den inriktningen den nu har – mycket närmare arbetsmarknaden, mycket mer skatterabatter och coachningsstöd – tror jag att den blir mer verkningsfull.

– Jag har också genom lågkonjunkturen försvarat Arbets­förmedlingens inriktning på dem som står längst från arbets­marknaden. Det är ett väldigt medietryck på att rikta om
arbetsmarknadsåtgärderna till dem som blir varslade. Men de som varslas har störst möjligheter, genom omställningsavtal kopplade till kollektivavtalen, att komma vidare till annat arbete. Däremot pressas de som redan står utanför arbetsmarknaden längre tillbaka.

Privata företag har släppts in på Arbetsförmedlingens område. Ska Arbetsförmedlingen mer bli en finansiär av privat utförda förmedlingstjänster?

– Nej, jag ser även i fortsättningen en arbetsförmedling med den inriktning de nu jobbar med, och med stor del i statlig regi. Skälet är att jag tycker att Arbetsförmedlingens förändring är mycket positiv. Jag är väldigt nöjd med den kombination vi nu har, och jag har ingen ideologisk idé om att den ska ändra riktning åt något håll.

Är ni överens om detta i Allian­sen?

– Centerpartiet har ju haft förslag om ett pengsystem, men det får Centern svara för. Även Folkpartiet har haft liknande idéer, men vi i Moderaterna har inte fört fram dem. När jag svarar som Alliansföreträdare konstaterar jag bara att vi inte har enats om någon annan inriktning inför nästa mandatperiod.

Det har blivit vanligare med privata inkomstförsäkringar vid arbetslöshet, via facken. Är det bra?

– Jag tycker att det är en rimlig utveckling, givet att vi har höga välfärdsambitioner i Sverige och en åldrande befolkning. Vi kommer att få problem med att finansiera välfärden, och måste våga ställa frågan: Vilka delar i den skattefinansierade välfärden ställer vi före annat? För mig går verksamheterna före
bidragssystemen. Verksam­heterna måste ha kvalitet och säkrad finansiering. I bidragssystemen behövs omställningsstöd och ett grundläggande skydd. Men jag tycker att det är rimligt att det växer fram tillägg i form av inkomstförsäkringar.

Kan det vara ett argument för att inte höja taken i de offentliga försäkringssystemen?

– Ja, här fyller man på med antingen avtalsförsäkringar eller egna försäkringar. Det finns också i förlängningen, om man gör väldigt kraftiga lyft av taknivåer, en annan rättvisediskussion som väntar runt hörnet. Det är att vi till slut hamnar i ett läge där hårt arbetande LO-kvinnor får mindre ut i sitt lönekuvert än vad TCO-grupper, lite bättre avlönade manliga grupper, får för att inte arbeta.

I debatten hävdas att alla ska få ut något av försäkringen för att man ska stödja den.

– Men de rödgröna förespråkar inte att alla ska få ut något av det, för de företräder inte idén om en obligatorisk a-kassa. Och det beror på att de har ett skäl de oftast inte nämner: De vill säkerställa att facket ska kunna rekrytera medlemmar, via länken mellan a-kassa och medlemskap.

– Vi kan tänka oss att gå över till en allmän inkomstförsäkring, men Moderaterna har inte funnit någon modell för det som är förenlig med vår arbetslinje. Och tills vi hittar en sådan modell tycker vi att det är viktigare att försvara de förändringar vi har gjort. Dock har vi en skillnad mellan oss. Folkpartiet och, tror jag, även Centern förordar en statlig inkomstförsäkring, medan vi försvarar modellen med att det är fackföreningarna som administrerar. Det är en del av vår sociala modell, där ansvarstagande parter sköter lönebildningen.

Menar du att om fackföreningarna har nära relationer till en a-kassa, så kommer de att ta ett större samhällsekonomiskt ansvar i avtalsrörelser?

– Det tror vi. Dessutom har ju vi, vilket vi ibland har fått kritik för, differentierat avgifterna så att de bättre återspeglar arbetslöshetsrisken i olika branscher. Det är just i syfte att lönebildningen ska ta hänsyn till arbetslöshetsrisken.

Regeringen har lagt ned forskningsinstitutet Arbetslivsinstitutet, minskat anslagen till arbetsmiljöinspektioner och tagit bort anslaget till utbildning av regionala skyddsombud. Hur ska ni säkra kvaliteten i arbetsmiljöarbetet?

– Arbetsmiljöverket har fått en anslagsökning om över 100 miljoner kronor för 2010 och 2011 för sitt informationsarbete. Vi har också infört ett särskilt forskningsbidrag för att stimulera ökad forskning. Utöver detta har regeringen satsat 24 miljoner kronor under en treårsperiod för att Arbetsmiljöverket, i en pilotverksamhet, ska kunna testa en metod för att nå fler företag i tillsynsverksamheten.

Över till myndigheterna. I en intervju inför valet 2006 sa du till ST Press att myndigheter som bedriver opinionsbildning skulle läggas ned. Vad har hänt?

– Det handlar om att vara aktsam i statliga verksamheter, så att det inte uppfattas som att man går regeringens ärenden. Och det var ju några specifika fall där till och med kommersiell reklam användes för att marknadsföra åtgärder som vi var kritiska mot.

– Men perspektivet kanske förändras utifrån om man är i opposition eller regering. Vi har nu fått kritik från Socialdemokraternas ledande företrädare om att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan agerar som propagandaorgan åt regeringen.

Men har ni lagt ned några myndigheter med anledning av att de bedrivit opinionsbildning?

– Nej, men vi har försökt att vara aktsamma. En statlig verksamhet som bedriver opinionsbildning för sig själv, ibland till och med riktat mot makthavare, är för mig en konstighet.

Kan det vara så att ni överdrev problemet?

– Ja, fast det verkar ju smitta av sig på den nuvarande oppo­sitionen. Så vi får väl vara aktsamma inför framtiden vad gäller det.

Den årliga uppräkningen av myndigheternas anslag relateras till produktivitetsutvecklingen i privat tjänstesektor. ST är starkt kritiskt till modellen, och även inom Alliansen finns kritik. Tycker du att det är en bra modell?

– Ja, eftersom vi inte tagit bort den får jag väl försvara den. Jag tycker absolut att det är viktigt att man ställer effektiviseringskrav på statliga verksamheter. Jag är övertygad om att det också finns en potential kring detta.

Men effektivisera kan man ju göra med olika modeller?

– Ja, men utöver pris- och löne­omräkningen har vi en årlig budgetrunda där man gör tillläggsäskanden från olika verksamheter. Väldigt ofta försöker man täcka in det som är det här produktivitetsavdraget. Därmed blir det i realiteten en prövning av varje enskild verksamhet. Man ställer frågan om de har ändamålsenliga resurser.

Regeringen har slopat Socialdemokraternas mål att minst 50 procent av varje årskull ungdomar ska läsa på högskolan. Hur ser ert långsiktiga mål ut?

– Det måste til syvende og sidst utgå från enskilda individers beslut. Men vi kan påverka drivkrafterna för utbildning. Mina politiska motståndare vill höja skatten för högutbildade och det minskar drivkraften att utbilda sig.

Kan ett sådant mål vara värdefullt att ha?

– Problemet med målet var att det kopplades ihop med en väldig betoning på teoretisk utbildning i gymnasieskolan. Det var som om vi inte såg att upp­emot var fjärde, var femte elev inte kom igenom gymnasieskolan med godkända betyg.

– Jag har lärt mig att människor är olika och har olika begåvning. Det svenska utbildningssystemet har inte fångat upp detta tillräckligt bra. Alltså har vi breddat utbildnings­utbudet. Vi har inrättat yrkesvux och yrkes­högskolor. Vi betonar praktikplatser och lärlings­utbildningar som grund för en typ av kompetens som under den socialdemokratiska rege­ringen närmast sågs över axeln.

– Det var ett misstag, för det finns en efterfrågan på detta. Det gör också att stora grupper av elever, inte minst killar, nu kommer bättre till sin rätt.

Oppositionen hävdar att Allianspartierna, gemensamt eller var för sig, har skatte­sänkningsförslag på uppemot 100 miljarder kronor inför kommande mandatperiod. Vad av detta hoppas du kunna genomföra?

– Jag vill vara tydlig på en punkt. Jag har lovat noll i skattesänkningar. Det enda jag lovar svenska folket är att hålla ordning på våra offentliga finanser.

– Om det finns ett utrymme tänker jag göra kvalitetssatsningar i kärnan av välfärden.
I så fall lägger jag mer på utbildning och sjukvård. Jag kan inte
i dag bedöma utrymmet för hela mandatperioden, men jag kan tänka mig att återkomma också med skattelättnader. Men rangordningen är tydlig. Och jag tror inte på ytterligare sänkningar av socialavgifterna.

– Jag är beredd att titta på brytpunkten för statlig inkomstskatt. Jag tycker det är viktigt att breda TCO-grupper som poliser, lärare och sjuksköterskor inte ska behöva betala statlig inkomstskatt. Men jag lovar inte detta. Det beror på hur utrymmet ser ut, och det kan vi inte bedöma nu.

– Det som oroar mig mest är den hårda beskattningen av lågavlönade kvinnor. Det behöver vi göra mer kring. Och då bör man också titta på pensionärer med små marginaler.

Men de ändringar av skatter och transfereringar som ni har gjort under mandatperioden har gett mer till högavlönade, och mer till män än till kvinnor.

– Jag håller inte med om beskrivningen. Det som fördelningsmässigt faller ut ojämnt är att förmögenhetsskatten tagits bort, och borttagandet av fastig­hetsskatten har en likartad profil. Då bör man ju notera att inget av riksdagens sju partier föreslår att vi ska återgå till de gamla förmögenhetsskatten eller den gamla fastighetsskatten.

Enligt regeringens vårproposition har de med lägst inkomster fått ut minst av er politik.

– Men de i de lägsta inkomstgrupperna jobbar inte. Jag sa inför förra valet att det skulle löna sig att arbeta, och det är precis vad vi har levererat. Och med tyngdpunkt på dem med låga inkomster. En under­sköterska har fått en disponibel förstärkning med 20 procent. En sjuksköterska, som tjänar mer, har bara fått 15 procent.

Så du ser inga jämställdhetsproblem med det ekonomiska utfallet av regeringens politik?

– Att drivkrafterna ökat för jobb, framför allt för deltidsarbetande, är snarare ett sätt minska jämställdhetsproblemen. De flesta deltidsarbetande är kvinnor. Men man måste också räkna in skattesänkningarna för pensionärer, som har en gynnsam fördelningsprofil. Dessutom har vi just höjt flerbarnstillägget, vilket är ett sätt att förändra den fördelnings­politiska balansen. Men svaret är att jag gjorde det jag sa – jag har ökat drivkrafterna för jobb.