Krisövning över myndighetsgränserna

Vid en första anblick ser den lilla uppländska orten Öregrund ut precis som den brukar under sena höstdagar. Lugnet gränsar till sömnighet bland de pittoreska gatorna och de säsongsstängda restaurangerna.

Men så bryts tystnaden av en hovrande helikopter. Samtidigt plöjer en båt från Sjöräddningen genom det smala sundet mellan Öregrund och Gräsö och vid bil­färjeterminalen i Öregrund vimlar det av poliser.

Det är Havsörn 2019 som pågår, landets hittills största civila samverkansövning för att hantera en kärnkraftsolycka. Ett par mil norr om Öregrund ligger Forsmarks kärnkraftverk, och i övningens scenario har reaktor 1 förlorat elförsörjningen med ett förmodat utsläpp av radioaktiva ämnen som följd. Enligt övningsmanuset blåser vindarna rakt mot Gräsö och länsstyrelsen har beslutat att alla människor på ön ska evakueras. De flesta har kunnat lämna själva, men 45 personer befaras fortfarande vara kvar och nu är det Polisens uppgift att snabbt lokalisera dem och föra dem i säkerhet.

Vartannat år övar något av Sveriges tre kärnkraftslän – Kalmar, Hallands och Uppsala län – sin förmåga att hantera en kärnkraftsolycka. Vid ett utsläpp eller hot om utsläpp av radioaktiva ämnen har länsstyrelsen ansvar att bedriva statlig räddningstjänst och tillsätta räddnings­ledare och räddningsstab.

Jan Stangebye är försvarsdirektör vid Länsstyrelsen i Uppsala län och räddningsledare för årets övning, Havsörn 2019. En förklaring till att den blivit så stor är att samhällets krisberedskap kommit i fokus, berättar han.

– Förutom att vi har uppdraget att öva på att hantera en eventuell kärnkraftsolycka, så befinner vi oss i ett läge där totalförsvaret håller på att rustas upp och förmågan att hantera större oönskade händelser i samhället ska höjas. Jag tänkte att Havsörn skulle bli en övning där vi slår två flugor i en smäll.

Fokus för Havsörn ligger på samverkan och uthållighet.

– Det svenska systemet ser ut så att alla sektorsansvariga myndigheter och kommunala aktörer har sina uppdrag som de är experter på. När samhället utsätts för stora påfrestningar gäller det att dessa kan samverka och lösa situationen tillsammans, säger Jan Stangebye.

Evakueringen av Gräsö ingår i en 36 timmar lång simuleringsövning, en av fyra delar av Havsörn. Utgångspunkten är att Sverige befinner sig i en ”utdragen och eskalerande gråzonsproblematik”, det vill säga någonstans mitt emellan fred och krig. Övningsscenariot är inspirerat av ett hotbildsunderlag som Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, tagit fram.

Enligt det utsätts regeringen, myndigheter och allmänheten för stora påfrestningar. Ett stort antal oförklarliga olyckor, fysiska sabotage mot samhällsfunktioner, avancerade dataintrång, propaganda, gängkriminalitet och organiserad ekonomisk brottslighet drabbar landet, och oron för vad det är som sker sprider sig. I Havs­örn kulminerar gråzonsproblematiken med en yttre påverkan på Forsmark.

Det är vad Länsstyrelsen i Uppsala län, kommunerna, Polisen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och de andra deltagande aktörerna haft att hantera sedan övningen började för cirka 30 timmar sedan. Uppdraget är först och främst att upprätta en samlad lägesbild och kommunicera samma budskap.

På Gräsö har vinden börjat piska i och solen har gått i moln. Utmed vägen kommer ett gäng ungdomar i gula reflexvästar. Det är en klass från Bruksgymnasiet i Gimo som deltar i övningen. Tanken är att myndigheterna ska upptäcka att de är där och evakuera dem, men ännu har de inte blivit hittade och nu börjar de frusna ta sig mot färjeläget för att öka chanserna att bli upptäckta.

Lite längre norrut står lokalborna Siv och Jan-Olov Svedlund, som frivilligt deltar i övningen och agerar privatpersoner som ska evakueras.

– Polisen ringde tidigare och bad oss invänta ett sms. När vi fick det skulle vi gå ut hit och vänta på att bli upplockade. Men nu har vi väntat här väldigt länge, säger Siv Svedlund och huttrar till.

Just då dyker en polisbil upp.

När de 45 ”saknade” personerna på Gräsö till slut anländer till Öregrund i gula bussar är det bara några timmar kvar på simuleringsövningen. Trots att evakueringen tog längre tid än beräknat är Jan Stangebye i efterhand nöjd.

– Det gick bättre och bättre under de 36 timmarna. Staberna blev alltmer samspelta och kapaciteten i krishantering ökade. Sådant ser man inte om man bara övar mellan 08 och 17, säger Jan Stangebye.

Att få en mängd statliga aktörer att öva i ett och ett halvt dygn har krävt långa för­beredelser, berättar han.

– Det var svårare än jag trodde. Flera myndigheter ansåg att man inte skulle mäkta med att öva så här länge. Det fanns heller inga kollektivavtal för övning under så här lång tid. Men vi lyckades bryta tjock is och nu finns det ett förslag till övningsavtal som några länsstyrelser provade under denna övning. Det kan vara början på något som vi kan använda i framtiden, säger Jan Stangebye.

Avtalet reglerar bland annat arbetstider och gör det möjligt att rucka på det gängse kravet på elva timmars sammanhängande dygnsvila. Det slår fast att den genomsnittliga dygnsvilan ska vara elva timmar även under övning, men den behöver inte vara sammanhängande. Avtalet tar också upp hur de anställda ska kompenseras vid nattarbete.

En vecka efter simuleringsövningen och evakueringen av Gräsö är det dags för nästa del av Havsörn 2019. I bruksorten Gimo, två mil sydväst om Öregrund, har kylan slagit till och snön ligger som ett florsockertäcke på marken denna onsdagsmorgon. I det halvcirkelformade orangeriet mittemot Gimo herrgård är flera rum uppmöblerade till små kontorslandskap. Överallt pågår samtal framför uppslagna datorer, vars skärmar visar kartor, grafer och rapporter. Stämningen är laddad.

Snart ska ett femtiotal personer lasta sina fordon med utrustning för att mäta det radioaktiva nedfallet i norra Uppland efter förra veckans utsläpp från Forsmark 1. På gräsmattan utanför orangeriet prepareras detektorerna genom att kylas med flytande kväve. Det ångar i luften när personalen häller ned kväve i metallbehållare genom vita plasttrattar.

Genom luften far samtal både på svenska och engelska. Här befinner sig med­arbetare från lokala räddningstjänster och statliga myndigheter som Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och Strålsäkerhetsmyndigheten, men också kolleger från de andra nordiska länderna och tjänste-män från det internationella atomenergi­organet IAEA.

Även frivilliga flygkåren är på plats och ska hämta data i luften genom flygningar över Gävle och Uppsala.

Operationen leds av ett tjugotal personer på Länsstyrelsen i Uppsala län. De är kvar i Uppsala men i ständig kommunikation med staben i Gimo, och fattar successivt beslut om nästa steg.

ST-medlemmen Micael Granström från FOI åker med två kolleger i den särskilda mätbil – en silvergrå Silverado med ett stort vitt skåp bak – som de kört ned från Umeå för övningen. Han hänger över framsätet för att kontrollera några uppgifter i den robusta fältdator som kollegan Angelica Hedman i baksätet har i knät. ”Kanske vi ska använda den andra datorn i stället? Den har bättre batterier.” De vet inte hur länge de ska vara ute, eftersom de kommer att få fortsatta instruktioner längs vägen.

När de är klara rullar de i väg, men bara några meter framåt. De stannar där en orangemålad pil på vägen markerar platsen för kalibrering. Vid denna punkt ska alla fältteam ha samma startdata. Det är 0,097 mikrosievert per timme.

Uppdraget är att stanna när en app i mobilen uppmäter 1 mikrosievert per timme. Det gör den när de når Örbyhusmacken utanför Tierp.

Micael Granström fäller upp två stativ på den asfalterade planen. Kollegan Klas Elmgren får stå och hålla den stora detektorn på toppen av ett stativ, eftersom den inte är gjord för att sättas fast.

Mätningen gör de på riktigt, men det värde som ska rapporteras till staben i Gimo är ett simulerat värde som appen visar.

Klas Elmgren säger att fördelen med radioaktivitet är att man kan mäta mycket små mängder.

– När kärnkraftverket i Fukushima fick sin härdsmälta i mars 2011 kunde man mäta effekten på alla stationer på norra halvklotet, och på ett par på södra halvklotet.

Nästa stopp i mätövningen är på andra sidan Tierp.

– Det ser lite fånigt ut när vi ställer upp instrumenten och vi vet att det inte är något, men vi behöver öva för att hålla uppe förmågan, säger Micael Granström.

Och appen ökar realismen, anser han. I dag är första gången den används i en övning.

– Det blir mer påtagligt vad vi håller på med.

De tre i mätteamet är kvar i Uppland till fredag lunch. Då är det allhelgonaafton, och kollegerna hemma är lediga. Men mätteamet ska köra de åtta timmarna till Umeå. Övningen pågår tills de är framme, säger Micael Granström. Det innebär att restiden räknas som arbetstid.

I orangeriet i Gimo sitter Simon Karlsson från Strålsäkerhetsmyndigheten och tar emot simulerade mätresultat från mät­teamen.

– Teamen skickar filer och jag lägger in mätvärdena i vårt system för lagring och visualisering av mätdata, RadGIS. Sedan förmedlar vi bilden till länsstyrelsen.

Det syns röda punkter på kartan väster om Forsmark.

– Där är det troligen så höga strålningsnivåer att man behöver utrymma, man kommer snabbt upp i tillåten årsdos. Men länsstyrelsen vill ha ett mer detaljerat under­lag innan de beslutar om utrymning, säger Simon Karlsson.

I stabsrummet sitter också ST-medlemmen Jonas Lindgren, som till vardags arbetar med bland annat spridnings­diagnostik på Strålsäkerhetsmyndighetens beredskapsenhet. Under Havsörn ansvarar han för kommunikationen.

– Jag ser till så att vår ledning och våra teamledare kan kommunicera, och att vi kan kommunicera med länsstyrelsen. Vi är hela tiden uppkopplade med ljud och bild till länsstyrelsen.

Han berättar också att de enligt scenariot begärt utländsk assistans via IAEA.

– I ett riktigt läge kan man fundera på om våra närmaste grannländer skulle ha möjlighet att hjälpa till. De kan ju själva vara påverkade av ett utsläpp.

Samarbete och samverkan mellan de svenska myndigheterna är fundamentalt när det gäller strålskydd, konstaterar han.

– Vi bygger på arbetsuppgifter i fredstid som man behåller i kriser. Det finns ingen nationell övermyndighet som tar över, men det är länsstyrelserna som utser räddningsledare. Det är därför vi övar så mycket. Och kärnkraftsolyckor har vi övat på i många år, det är därför det fungerar så bra som det gör. Vi har en gemensam metodik och delar information.

Att öva tillsammans på det här viset är både lärorikt och trevligt, tycker han.

– Det är roligt att samverka med folk från andra gebit. De är proffs som är duktiga på sin sak, vi får den stora bredden. Det är också roligt för oss som huvudsakligen är på kontor att komma ut i fält.

Intill Jonas Lindgren sitter kollegan Karin Aquilonius och tar in data i ett kartverktyg som även visar skyddsinsatser.

– Vi har koll på vilka som fått jod­tabletter och vilka som uppmanats att gå inomhus. Vi ger rekommendationer om åtgärder som länsstyrelsen får besluta om, och så lägger vi in besluten.

Karin Aquilonius tycker att dagens arbetsuppgifter känns realistiska.

– Man blir så inne i övningen och känner ivern. Hittills har det gått väldigt bra, men vi har inte fått in så mycket data ännu.

Teamen ska vara klara framåt fem, men arbetet i rummet kommer att fortsätta in på kvällen, tror hon. I morgon blir det samma procedur.

Under de två dagarna kompletteras informationen till de inblandade med allt tätare mätdata. I slutet av övningen med­delar räddningsledaren på länsstyrelsen att områdena med de högsta strålningsnivåerna ska utrymmas.

Arbetsvillkoren förändras när Strål­säkerhetsmyndigheten aktiverar sin kris­organisation, som under övningen, berättar Jonas Lindgren.

– Man går från flextid till hårt styrd skift­gång och nattarbete. Det ska vara uthålligt under lång tid.

Så var det under tre veckor efter haveriet i Fukushima, berättar han.

– Det var lite speciellt att hantera avtalsmässigt. Och det har varit en del att fundera på inför detta. Hur ska vi till exempel säkerställa lagenlig dygns-, vecko- och förarvila?

Deltagarna i denna del av Havsörn kommer från olika håll i landet. Många har kört bil hit och ska sedan köra mycket under övningen.

– Man vill ju inte ha folk som kör i diket efter en tuff period. Själv krockade jag med en stolpe efter Fukushima. Så det här är på sätt och vis en övning för HR också. Man prövar arbetstidsavtalet, och måste kunna svara på frågan vem som har arbetsmiljö­ansvaret i en krisorganisation. Sådana frågor kommer upp på bordet.

Jonas Lindgren berättar att det varit en stor anspänning inför Havsörn.

– Det har varit ett tillfälle att skärpa rutinerna. Och vi har väsentligen stärkts – Sveriges förmåga har stärkts. Det känns skönt.