Resa med risker

”Hejsan, hejsan, då var det dags för samtliga att visa biljetterna!”

Sin vana trogen pratar tågvärden Anna Högrelius med hög röst så att alla ska höra. Vagnens enda passagerare räcker lydigt fram sin pappersbiljett.

– Du är snäll och håller upp den där så att jag kan titta utan att behöva ta i den, ber Anna Högrelius vänligt och tackar sedan så mycket.

Med stadiga steg skyndar hon vidare genom tåget, en dubbeldäckare med 355 platser. Hon kilar snabbt upp och ned för trapporna och fram och tillbaka genom mittgångarna.

– Det är bra vardagsmotion det här, säger hon samtidigt som hon använder spetsen på en penna för att trycka på öppningsknappen till en dörr mellan två avdelningar.

– Man lär sig sina tricks. Jag är väldigt noga med att inte röra något med händerna, förklarar hon.

Sedan coronapandemin bröt ut för ungefär ett år sedan innebär varje arbetspass som tågvärd en risk att utsättas för en potentiellt dödlig smitta.

– Jag gör vad jag kan för att skydda mig, men jag känner mig inte trygg. Det är ett elände.

Anna Högrelius har inte haft covid-19, såvitt hon vet. Men flera kolleger har varit sjuka, en så illa att han blev inlagd med syrgas.

– Det är helt omöjligt att hålla avstånd när vi kontrollerar biljetterna, det är alldeles för trångt för det.

Anna Högrelius är anställd på SJ och arbetar på Mälartåg, som trafikerar fyra sträckor i södra Mälardalen. Den här avgången, 12.58 från Eskilstuna till Arboga, är i stort sett aldrig fullbokad, men med coronapandemin har antalet resenärer minskat avsevärt. Just nu sitter tio passagerare utspridda i tåget.

På vardagarna är de flesta av resenärerna pendlare, berättar hon.

– Det märks tydligt att många jobbar hemifrån nu under pandemin.

Några inställda avgångar har det dock inte varit tal om. Sträckorna som Mälartåg trafikerar är upphandlad trafik, vilket innebär att alla tåg måste gå enligt tabell, oavsett antalet passagerare och pågående pandemi. Sedan mer än tio år tillbaka körs Mälartåg av SJ, ett företag som drabbats hårt av coronakrisen och som redovisade en förlust på 1,9 miljarder kronor 2020.

– SJ blöder pengar, egentligen är det ett under att vi fortfarande är kvar här, säger Anna Högrelius.

För ett par månader sedan blev det klart att SJ förlorat den nya upphandlingen och att MTR Nordic, ett dotterbolag till Hongkongbaserade MTR Corporation, tar över Mälartågs trafik från och med december i år. Avtalet säger att all personal följer med vid övergången och att inga förändringar i kollektivavtalet får göras under det första året.

– När vi fick beskedet blev jag både rädd och ledsen. Men när den första chocken lagt sig minskade faktiskt oron för framtiden. Kineserna skyfflar in pengar i MTR och risken att vi blir av med jobben känns mindre med dem, säger Anna Högrelius och slår sig ned på ett säte med ett grönt kryss av tejp.

När hon är ensam sitter hon i den lilla tågvärdshytten på andra sidan gången. Av smittskyddsskäl har sätena allra närmast tågvärdshytten stängts av. I övrigt är inga platser i tåget avspärrade. Precis som på andra regionaltåg går det inte att göra platsbokning på Mälartåg – resenärerna får sätta sig var de vill.

Det innebär att tågvärden måste gå igenom hela tåget varje gång biljetter ska kontrolleras. Det betyder också att det är omöjligt att avgöra antalet passagerare inför en avgång eftersom de som reser med pendlar­kort inte dyker upp i boknings­systemet.

Samtidigt som Arbogaån blir synlig genom fönstret går Anna Högrelius in i tågvärdshytten, lyfter högtalartelefonen och kopplar på den glada servicerösten:

”Ja, kära passagerare, då är vi strax framme i Arboga. Arboga nästa, slutstation för tåget.”

I Arboga vänder tåget tillbaka mot Stockholm och ett par minuter innan avgång kliver Anna Högrelius ut på perrongen för att invänta signal från föraren att dörrarna kan stängas. Stora, fluffiga snöflingor lägger sig som en slöja över ­hennes blonda hår.

Avgångstiden passerar utan signal.

– Men kom igen nu då, jag fryser, säger hon till lokföraren trots att hon vet att han inte kan höra.

Till slut blinkar signallamporna och Anna Högrelius blåser i sin visselpipa innan hon går in och stänger dörrarna med en specialnyckel.

Tåget tuffar på i stort sett passagerarlöst tillbaka till Eskilstuna. Där kliver ett trettio­tal resenärer på. Innan hon tar sin runda för att kontrollera biljetterna sätter Anna Högrelius på sig ett ljusblått munskydd.

– Jag har en egen gräns på 25 personer. Är det fler resenärer än så sätter jag på mig ansiktsmask. Jag känner mig lite mer skyddad, men det är inte så bekvämt. Det blir mycket jobbigare att andas när man springer i trapporna med ett skydd för näsa och mun, säger hon.

Hon berättar att arbetsgivaren tidigare inte tillät medarbetarna att bära munskydd, trots påtryckningar från facket.

– Det var först när Folkhälsomyndigheten började rekommendera munskydd under rusningstid som vi fick tillåtelse att ha det.

Som svar på frågan hur passagerarna följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer under det senaste året, skakar hon på huvudet.

– Sådana duster jag har haft med vita, medelålders män alltså! De tror inte att reglerna gäller dem. Jag har en femåring hemma som vet att man ska hosta och nysa i armvecket, men vuxna män verkar inte ha koll.

Hon berättar att hon konfronterade en man för ett par veckor sedan som satt och hostade rakt ut.

– Vi har ingen rätt att kasta av någon, men vi har fått tillstånd att be personer som uppvisar symtom att stiga av och ringa 1177. Efter att ha grälat och varit otrevlig en stund, valde mannen att göra det.

Anna Högrelius är förvånad över att så många inte verkar ta smittan på allvar.

– Jag blir så provocerad. Om folk bara kunde stanna hemma, suckar hon.

Antalet resenärer har minskat drastiskt på vardagar, men på helger är det oftast mycket folk, berättar hon.

– Runt jul var det helt galet, då var det nästan fullsatt på de flesta avgångar. Då vägrade jag gå ut och kontrollera biljetterna.

Under perioden mellan 14 februari och 31 maj får endast hälften av sitt­platserna ombord på tåg som kör längre än 15 mil vara bokningsbara, har regeringen beslutat. Flera av Mälartågs sträckor är längre än så, men eftersom det inte finns något platsbokningssystem överlåter SJ till passagerarna att se till att tågen inte fylls mer än till hälften. På Mälartågs hemsida uppmanas resenärer att undvika rusnings­trafik:

”I tidtabellen på sj.se är alla regionaltågsavgångar i rusningstrafik markerade med gult, så att du kan planera din resa, bidra till att trängsel inte uppstår ombord och att beläggningen inte överskrider 50 procent.”

Anna Högrelius har förståelse för arbetsgivarens hantering av regerings­beslutet.

– Med vårt biljettsystem finns det tyvärr inget annat att göra, säger hon.

Det har blivit dags att ta en ny vända för att kolla biljetter. Hos de flesta passagerare går det fort, det är få som vill småprata. En medelålders man frågar om tåget stannar i Flemingsberg och Anna Högrelius svarar glatt att ja, det gör det. Mannen tackar så mycket och hon säger varsågod. Det märks att det korta mötet piggar upp henne.

På vägen mellan två avdelningar öppnar hon toalettdörren med armbågen och kikar in.

– Vi har så många tjuvåkare. De har kommit på att om de går in på toaletten utan att låsa så kollar vi inte där.

Något som hon och hennes kolleger genomskådat. Men denna gång var det tomt på toaletten.

Däremot reser en passagerare med biljett till fel avgång. När Anna Högrelius upptäcker att den unge mannens biljett gäller för nästa avgång förklarar hon att det inte är tillåtet.

– Egentligen är det 1 200 kronors böter på det. Jag låter det vara den här gången, men kom ihåg det framöver, säger hon barskt.

Senare förklarar hon att mannen med största sannolikhet försökte åka utan att köpa biljett.

– Han chansande på att jag inte skulle gå runt och kolla biljetterna. Jag vet att vissa kolleger inte gör det i nu i coronatider. När han såg att jag började kontrollera biljetterna köpte han en på telefonen, säger hon.

Det är bara det att försäljningen av biljetter stängs tre minuter innan tåget lämnar stationen. Därför kunde den unge mannen inte köpa någon biljett till denna avgång, utan chansade på nästa.

Mälartåg har alltid haft problem med tjuvåkare, men under pandemin har de blivit många fler, berättar Anna Högrelius.

– För några veckor sedan hade jag tjugo resenärer på en avgång, varav åtta saknade biljetter. ”Ja, men det är ju en pandemi”, sa någon. Som om det vore fritt fram på grund av det.

De flesta tjuvåkare brukar annars bli väldigt arga när hon konfronterar dem. Efter tio år i branschen har hon lärt sig att tyda signaler om att situationen kan bli aggressiv. Då går hon bara därifrån. Annars ger hon tjuvåkaren två alternativ.

– Antingen får de visa sitt leg så att jag kan fota det. Något som resulterar i en räkning på 1 200 kronor. Eller så får de kliva av vid nästa station och tåget kommer inte att fortsätta innan de gjort det. Jag förklarar också att jag kommer att ropa ut i högtalarna varför tåget inte åker om de vägrar kliva av.

I slutet av januari i år meddelade SJ att företaget övervägde att sluta stanna vid Kumla station på grund av ordningsproblem. Det handlar bland annat om personer som vägrar att visa eller köpa biljett och som kallar personalen för könsord och hotar dem. Kumla ligger inte utmed någon av Mälartågs sträckor, men Anna Högrelius känner igen situationen från andra orter.

– Det här är inget nytt problem, men det är bra att det kommer upp. Det kan bli mycket obehagligt, både för oss och andra passagerare.

Överlag tycker hon att klimatet blivit väldigt kallt på senare år.

– Man får ta mycket skit som tågvärd. Tänk dig själv att bli spottad i ansiktet, det har hänt mig flera gånger.

Runt halsen har Anna Högrelius en larmknapp, av den typen som många hemtjänstbrukare har. Om hon trycker på den går en signal till föraren om att hon är i fara, och hennes mobiltelefon kopplas upp mot SJs trafikledning så att de kan höra exakt vad som händer i stunden. Trafikledningen beslutar i sin tur om polis ska tillkallas. Sedan hon fick larmet för några år sedan har hon använt det tre gånger.

Som om det inte vore nog med tjuvåkare, spottloskor och smittorisk så har arbetsgivaren infört ett nytt system för hur arbetspassen fördelas mellan de anställda. Till skillnad mot tidigare har medarbetarna i dag ingen delaktighet i fördelningen.

– Med det nya systemet har arbetsgivaren helt kört över facket. Och våra scheman är helt galna.

Anna Högrelius arbetstider varierar och under en vecka jobbar hon både tidiga morgnar och sena kvällar. Exakt hur schemat ser ut får hon veta drygt en vecka i förväg.

– Sedan det nya systemet infördes har jag tappat förtroendet för SJ. Jag ser nästan fram emot att byta arbetsgivare till MTR i december. Det kan inte bli sämre i alla fall.

Tåget rullar in på Flemingsbergs station och Anna Högrelius gör sig redo för att hjälpa till vid av- och påstigning. På perrongen möter hon mannen som frågade efter just den här stationen.

– Hoppas du hade en skön resa till Flemings­berg nu då, säger hon.

– Ja, vilket tåg – och vilken konduktör, säger mannen och ler stort.

Jobbet har fortfarande sina ljusglimtar. Trevliga resenärer är en, kollegerna är en annan. Anna Högrelius lyfter fram dem som främsta orsak till att hon blivit kvar på det som för tio år sedan bara skulle bli ett sommarjobb. Det är även arbetskamraterna som hållit henne uppe under det senaste året.

– Vi har en väldigt familjär stämning och är bra på att stötta varandra.

När tåget når slutstationen Stockholms central har Anna Högrelius rast. Då får hon tid att äta och träffa sina kolleger. Efter rasten väntar ett arbetspass till, tur och retur till Eskilstuna.

– Det blir en tuffare avgång än den här, på eftermiddagen brukar det vara en del folk. Då blir det munskydd hela resan.