Välstädat och tryggt med anställda lokalvårdare

Legeset Tesfazgi rullar sin städvagn över det blanka golvet i grå och brun kalksten. ”Här har jag gått i sjutton år!” säger hon menande. För även om golvet är exklusivt och vackert är det också hårt och frestar på kroppen. Hon är 59 år och har jobbat med städning hela sitt yrkesliv. Nu har hon smärtor i axlarna och ett knä.

– Det är väl delvis åldern, men jag tror att jobbet har bidragit också. Man går och står hela tiden. Men jag är tacksam för att jag fått vara frisk hela livet tills nu, säger hon.

Trots sina besvär arbetar hon heltid för att – tillsammans med tre andra lokal­vårdare – hålla PRVs lokaler i Stockholm rena och fräscha. Och den här arbetsplatsen är bättre än hennes förra, där hon städade kontor åt ett stort privat företag.

– Det var snäva tider för att hinna med jobbet, man tog inte rast. Så det var lite tufft.

På PRV finns det tid för både lunchrast och fika. Legeset Tesfazgi känner att hon kan slå sig ned och prata med andra anställda, och påpekar att hon har samma rättigheter som alla andra: 35 dagars semester, friskvårdstimme och friskvårdsbidrag. För hennes del även arbetskläder och arbetsskor med kraftiga sulor.

– Vi lokalvårdare deltar också på arbetsplatsträffar och större möten, och får åka på personalfester och konferenser med övernattning, säger hon.

Legeset Tesfazgi och de andra i lokalvårdsgruppen har kunnat använda sitt inflytande som anställda till att förbättra förutsättningarna för jobbet.

– Vi säger vad vi tycker, och när vi på­pekar saker lyssnar cheferna.

Lokalvårdarna har till exempel påtalat att möblerna inte ska stå alltför tätt, eftersom det blir svårstädat. En del krukväxter har rensats ut av samma anledning. En annan diskussion om arbetsmiljön ledde till att papperskorgarna i kontorsrummen togs bort. De har ersatts av återvinningskärl i korridorerna. I kontorsrummen finns bara små, vita plastpåsar av den typ som brukar finnas på tåg, Sopipåsar, fästa vid skrivborden.

Biljana Rajic, som är teamledare för lokalvårdarna, är nöjd med den förändringen.

– Det är tungt att gå runt och tömma ­åttio papperskorgar på ett våningsplan varje dag. Vi kom på det där med Sopi­påsarna, och stämde av med våra kollegor om vi kunde placera dem vid borden.

Några förbättringar har gällt själva arbets­ordningen. På tidiga morgnar arbetar lokalvårdarna tillsammans på ett våningsplan. De moppar golvet, gör rent alla ytor i pentryn, lunchrum och på toaletter, och vissa dagar dammsuger de. Den delen av arbetsdagen blir ett tillfälle till gemenskap och samtal.

Den tunga trappstädningen har också reformerats, så att var och en enbart tar ett våningsplan.

Men nu är det eftermiddag, och Legeset Tesfazgi plockar ihop sin utrustning för ett eget varv på plan 5. Städvagnen väntar i husets tvättstuga, där en tvättmaskin snurrar runt med textilier i rött och blått. Det är dukar i mikrofiber, som är viktiga arbetsredskap. Alla ytor torkas med ­dukarna; de röda används till toaletterna och de blå till glas och allt övrigt. Legeset Tesfazgi viker dukarna i prydliga små fyrkanter och lägger dem på städvagnen.

Hon kontrollerar att hon har golv­moppar och rengöringsmedel. Det är inte så många sorters flaskor att välja mellan på hyllan i tvättrummet – efter utrensningar finns bara några skonsamma men effektiva medel kvar. Fast Legeset Tesfazgi brukar blanda ut toarengöringen med hälften vatten för att lukten inte ska sticka i näsan. Hon har utvecklat en känslighet. ”Här luktar handsprit”, säger hon när hissdörren slagits upp och hon rullar ut vagnen på våningsplanet.

– När jag började städa använde vi sprit i sprejflaskor och andades ofta in det. Det var inte så bra, och nu är jag känslig för den doften.

På detta våningsplan ska hon städa flera små pentryn och sju toaletter. ”Hej Eva!”, säger hon när hon går in i ett pentry. Hon vet namnen på nästan alla de cirka 240 ­anställda på Stockholmskontoret.

Tjänstemännen på kontoren kanske inte tänker så mycket på vad det betyder att de som städar lokalerna är deras kollegor. Det gäller exempelvis patentingenjören Peter Rajan som passerar i korridoren.

– Men man känner sig som kollegor, säger han.

Han har tidigare varit på arbetsplatser där det ofta kommit nya personer som städat.

– Då blir det inte småprat på samma sätt, det är svårare att ha en relation.

En annan kontorsanställd, Minka Camdzic, säger att det känns tryggt och bra med egna lokalvårdare.

– Och de gör ett bra jobb!

Legeset Tesfazgi säger att hon får mycket positiv återkoppling på sitt jobb, och är för sin del nöjd med hur kollegorna sköter sig. För det mesta. Det händer att folk lämnar smutsig disk på diskbänken och låter pappershanddukar hamna på golvet. ”Och du vet förstås vilka det är som gör det?” skojar Publikts fotograf. Hon skrattar.

– Jag vet allt!

I ett pentry står en fikus. Den har inga sidogrenar, men den rangliga stjälken når ända upp till taket. Legeset Tesfazgi rynkar på näsan, hon är inte förtjust i plantan.

– Den samlar damm.

På toaletterna använder hon först toaborsten och sedan den röda duken. Därefter kommer den blå duken fram och hon torkar rent handfat och spegel. Hon kontrollerar att det finns toalettpapper och tittar in i behållarna för handdukar och tvål. Det behövs ingen påfyllning. Hon viker upp en ny påse för sanitetsbehållaren och tömmer soppåsen, som är full med använda pappershanddukar.

– Ser du? Den är redan full fast det är andra gången i dag. Det är mycket folk här i dag.

Detta är dagens andra varv med toaletterna, och lite snabbare än det första.

– På morgnarna gör vi det ordentligt.

Hon uttrycker en stolthet över arbetet.

– Jag är duktig på mitt jobb. Jag gör allt jag kan, och jag gillar inte fusk och slarv.

Det bästa med jobbet är ändå kollegorna, säger Legeset Tesfazgi. Lokalvården ingår i serviceenheten, som även ansvarar för övrig fastighetsskötsel. På en vägg i serviceenhetens korridor sitter foton från en lång rad årliga sammankomster, och många ansikten känns igen på alla foton. Att folk stannar länge på den här typen av jobb är viktigt för arbetsmiljön, tycker HR-chefen Tatjana Mineur. Liksom att lokalvården sköts av egna anställda.

– Det ger en servicekänsla som inte går att få annars. Lokalvårdarna behöver komma in i kontorsrummen, man pratar med varandra och det är alltid glatt. Det blir ett starkt vi, säger hon.

Även från ett fackligt perspektiv finns fördelar med att ha lokalvård i egen regi, anser STs avdelningsordförande Håkan Bodin.

– Det fackliga inflytandet ökar. Vi får bättre koll på lokalvårdarnas arbetsmiljö och arbetssituation över huvud taget. Om någon exempelvis får besvär av en viss kemikalie kommer det upp och vi kan ställa krav, säger han.

HR-chefen Tatjana Mineur har arbetat i andra statliga verksamheter där städningen var upphandlad. Hennes erfarenhet är att man då som beställare måste vara på tå för att få det man betalar för.

– Och så kom det in nya som inte hade samma känsla för arbetet, säger hon.

PRVs lokalvårdare är noggranna, understryker Tatjana Mineur.

– Och de larmar om det är något som inte fungerar. Det är en del i att bevara huset.

Huset har stora värden att bevara. Det byggdes specifikt för Patent- och ­registreringsverket och stod klart 1921. Den tunga, röda tegelbyggnaden på Valhallavägen i Stockholm är långt från moderna kontorslandskap. Den har högt i tak och enorma fönster med vardera 24 smårutor. I de osedvanligt breda korri­dorerna står antika möbler. Vitmålade spegeldörrar längs ena väggen vetter mot luftiga kontorsrum med ekparkett, och på andra sidan finns en fönsterrad med utsikt mot en av de två ljusgårdarna. På väggarna sitter lampetter i vitmetall. Här och var står vita gipsstatyer av män – med eller utan kläder – utplacerade. De är kopior av statyer på Nationalmuseum och finns med på bilder från husets första år.

Den kanske mest anslående lokalen är det före detta biblioteket, som numera är flexibelt konferensrum. Det är svårt att avgöra takhöjden – kan den vara åtta meter? I vart fall krävs en skylift när fönstren ska putsas. Turligt nog kan det göras utifrån, eftersom fönstren öppnas utåt.

”Och här har vi Ragnar!” säger team­chefen Biljana Rajic glatt. Hon lägger handen på den lilla bysten av husets arkitekt Ragnar Östberg som står i trapphuset. För de flesta är han kanske mer känd som arkitekten bakom Stockholms stadshus.

Men husets storlek och bevarandekraven har ett pris. Ett alltför högt pris för dagens PRV, som måste tränga ihop sig och hyra ut delar av lokalerna. I den processen har Biljana Rajic spelat en viktig roll, med sin kunskap om byggnaden.

– Jag rör mig mycket i huset, för jag måste känna till varje rum.

När lokalkostymen skulle minska flyttades ytterligare ett skrivbord in i de kontorsrum där dittills bara en anställd suttit. En inte helt enkel operation, enligt HR-chefen Tatjana Mineur.

– De som arbetar med patent har ett stort behov av att kunna skärma av och arbeta koncentrerat. Men Biljana har ­engagerat sig fantastiskt och hittat lösningar för varje individ, säger hon.

Från 1 september ska de dela huset med Försvarets materielverk.

– Den första frågan de ställde var om vi har egen lokalvård, berättar Tatjana Mineur.

Det kunde hon bekräfta. Säkerhets­perspektivet är generellt en tung faktor, anser hon.

– Vi är i ett läge i Sverige där det är viktigt att ha god koll på vilka som rör sig i lokalerna. Jag vet av egen erfarenhet
att det är extremt svårt att göra en bra upphandling, och det finns risk att man får in kriminella element.

Samtidigt förstår hon varför andra myndigheter väljer bort egen lokalvård.

I en del fall kan man ha haft avskräckande exempel där tjänstemän ofrivilligt omplacerats till städning och det inte
fungerat. Och på många håll saknas kompetens om vad som krävs för god lokalvård.

– Det ingår inte i myndigheternas kärnkompetens att kunna frågor om rengöring, allergier och så vidare. Men här har vi behållit den kunskapen, för lokalvården ligger i samma avdelning som HR och vi kan gemensamt säkra en god arbetsmiljö, säger Tatjana Mineur.

Kunskapen går också åt andra hållet. Biljana Rajic konstaterar att den kollegialitet och uppskattning hon känner på arbetsplatsen har gett henne ett större intresse för PRVs hela verksamhet. Som inhyrd hade hon bara gjort sitt jobb och gått hem, tror hon.

– Nu kan man mycket om vad PRV jobbar med. Planeringen blir bättre, man ser behoven och kan förändra och förbättra hela tiden, säger hon.

För Legeset Tesfazgi börjar arbets­dagen närma sig sitt slut. Hon tar hissen upp till vindsvåningen, där konstgjort dagsljus från infällda glasskärmar i sned­taket lyser upp matsalen Vision. Lunchtiden är över, det är tyst och stilla, men lunchen har lämnat sina spår. Legeset Tesfazgi torkar av smutsiga bänkar och mikrolock.

Sista anhalten är en annan matsal längre ned i huset. Hon fyller en diskmaskin och sätter på den, gnuggar mikrovågsugnarna på alla sidor och klämmer en skvätt av rengöringsmedlet i diskhon. En doft av citron sprider sig när hon polerar den blank.

– Det här medlet är bra, det luktar gott och är effektivt, tycker Legeset Tesfazgi.

Hon tömmer sopbehållarna, torkar av bord, rättar till stolar och svabbar golvet med svepande rörelser.

Det är onsdag, vilket innebär mer arbete än vissa andra dagar.

– På måndagar och fredagar är det många som distansarbetar. Då blir det bara en diskmaskin.

Även om hon trivs med miljön på PRV kan hon känna att kroppen fått nog.

– Politikerna säger att vi ska jobba till 75, men min kropp säger att det räcker.

Eventuellt kan hon komma att få möjlighet att helt eller delvis byta arbetsuppgifter. På PRVs andra, mindre kontor i Söderhamn finns en enda lokalvårdare som fått en kombinationstjänst och även arbetar med konferensservice. HR-chefen Tatjana Mineur säger att man vill prova det även i Stockholm.

– Jag tror att det är modellen. Det kan vara vaktmästeriuppgifter och annat, säger hon.

Tills vidare försöker Legeset Tesfazgi hjälpa sig själv genom att använda sitt friskvårdsbidrag till massage.

Och hon konstaterar att moderna arbetsredskap ändå gjort arbetet mindre slitsamt.

– Förr använde vi en hink med mopp som vi drog vattnet ur manuellt. Det var tungt.

De flesta statliga myndigheter har upphandlat lokalvården

De flesta statliga myndigheter hyr in sin lokalvård och är nöjda med det, ­visar en enkät som Publikt gjort. ­Ingen av dem överväger lokalvård i egen regi. Men säkerhetsaspekter tycks ha fått ökad uppmärksamhet.

Publikts enkät har fyra enbart egen personal för lokalvården. 28 har enbart upphandlade företag som städar. De
övriga har en blandning av egen och inhyrd personal.

Det sistnämnda gäller exempelvis ­Kriminalvården, där besluten tas lokalt. Ett skäl till att ”ta hem” lokalvården kan vara att det anses säkrare, skriver myndigheten i en kommentar. Å andra sidan kan ett skäl att välja entreprenad vara att det minskar sårbarheten vid sjukdom och semestrar, konstaterar Kriminalvården.

Flera av de myndighetsföreträdare som Publikt talat med säger att den ­sortens sårbarhet är en viktig faktor i valet mellan egna eller inhyrda lokalvårdare. Ett annat tungt vägande skäl för att välja entreprenad är att man köper in en bred kompetens som inte finns på myndigheten.

– Företaget har det man behöver för hela lokalvården. Förutom vanlig städning kan det vara storstädning, fönsterputs och mattvätt, säger enhetschef Eva Nodling på Länsstyrelsen i Stockholms län.

Myndigheter som har flera mindre kontor, såsom Tillväxtverket, väger också in att städningen av de enskilda kontoren tar långt ifrån en heltid.

Pensionsmyndigheten, som vid bildandet 2010 tog över delar av Försäkringskassans uppgifter, har det mesta av sin lokalvård via avtal som Försäkringskassan sluter. Precis som på andra myndig­heter som upphandlar lokalvård kan nya företag och lokalvårdare komma in med tiden. Enbart i Stockholm har Pensionsmyndigheten egen upphandling, och där har myndigheten anlitat ett och samma företag under lång tid.

– Det är samma personal hela tiden, de är en del av gänget och deltar på fikat. De brukar bli medbjudna på fester, men på julfesten i år blev det inte så, säger myndighetens fastighetsförvaltare Lena Bjerneling.

Städningen sker på dagtid då kontors­personalen är på plats. Det känns säkrare, tycker hon.

Det är Pensionsmyndigheten säkerhetsfunktion som hanterar säkerhetsfrågorna när det gäller utomstående personal som kommer in i lokalerna.

– De har hittills varit nöjda med den kontroll som Försäkringskassan ansvarar för när det gäller kontoren ute i landet, och för Stockholms del den kontroll som städbolaget garanterar utifrån villkoren i avtalet. Men bland annat säkerhetsläget i Sverige gör att vi kontinuerligt tittar på säkerhetsfrågorna, säger Lena Bjerneling.

På andra arbetsplatser, exempelvis Vinnova, städas i stället på kvällen av ett upphandlat företag. Det innebär inte ­något säkerhetsproblem, anser HR-­chefen Havva Ilhan.

– Vi arbetar aktivitetsbaserat. Alla datorer och eventuella papper ska vara inlåsta när man går hem för dagen. På så sätt blir informationssäkerhetsrisken ganska liten, säger hon.

På Tillväxtverket tycker Marlen ­Eriksson, enhetschef för intern service, att man hanterar eventuella risker genom att ha låsta utrymmen som städbolaget inte har tillträde till.

– Men det finns anledning att tänka till, och det är viktigt att veta vem som kommer och att man känner igen ­varandra. Om de skickar en vikarie ska det alltid anmälas, säger hon.

De städbolag som Tillväxtverket anlitar har kollektivavtal för sin personal. Så är fallet även på Länsstyrelsen i Stockholms län, Pensionsmyndigheten och Vinnova.

Läkemedelsverket i Uppsala är en av de få myndigheter som besvarat Publikts enkät som enbart har anställda lokal­vårdare.

– Det är ingen som slutar, de har varit länge här och det känns tryggt, säger Peter Hansson, enhetschef på serviceenheten.

Han ser stora fördelar med att ha egen personal för lokalvården.

– Vi har en enorm kvalitet, och den vill vi behålla. De ser också vad vi kan effektivisera, och där har vi tacksamt gjort löpande förändringar. Det hade nog varit en stor skillnad med extern personal.