»Tidsgränserna helt avgörande«

Efter valet 2010 tog Ulf Kristersson över rollen som social­försäkringsminister efter Cris­tina Husmark Pehrsson. Kritiken mot de nya sjukreglerna hade varit stark och enligt vissa bedömare orsak till att den borgerliga alliansen förlorade sin majoritetsställning i riksdagen.

Nu vill Ulf Kristersson göra justeringar av sjukreglerna. Det färdiga förslaget ska presenteras i budgetpropositionen 20 september.

Ulf Kristersson, om du varit socialförsäkringsminister 2006 – hade du gjort något annorlunda än din företrädare?

– För fåfängans skull önskar man att det fanns någon liten sak jag gjort annorlunda. Men i grova drag tror jag inte det. Färdriktningen, ambitionen och själva analysen hade absolut sett likadan ut. Om jag inte tyckt att det här var riktigt i grund och botten hade jag inte tackat ja till att fullfölja uppdraget.

De nya reglerna har fått mycket kritik. Hur ser du på det?

– Både och, skulle jag säga. De har också fått mycket beröm. I numerär får jag oftare brev som påpekar brister än brev som påpekar att det här är rätt och riktigt. Men sammantaget, i den samlade samhällsdebatten, upplever jag det som ett tämligen massivt stöd för att färdriktningen och förändringens grundläggande riktning är riktiga. Det förtar inte det faktum att jag bryr mig om kritiken och inser att det är väldigt många människor som har synpunkter.

Närmare hälften av dem som utförsäkrades förra året har kommit tillbaka till Försäkringskassan. Vad har du att säga om det?

– Det är den klassiska bilden: är glaset halvtomt eller halvfullt? Är det en framgång eller ett misslyckande? Ju fler som inte blir kvar i, eller inte kommer tillbaka till, sjukförsäkringen desto bättre är det naturligtvis. Men det förtar ju inte meningen med själva prövningen. Den prövningen kan ju komma fram till att du ska vara kvar i sjukförsäkringen. En del människor får också till slut den sjukersättning som de möjligen borde ha fått tidigare.

Går det inte att göra den prövningen utan fasta tidsgränser?

– I praktiken tror jag att tidsgränserna är helt avgörande. Det är de som ställer allt på sin spets och gör att det blir bråttom. Det är ibland lite fyrkantigt, men tvingar fram det som borde ske ändå. Anna Hedborg hade en ganska underbar formulering i sin ursprungliga utredning: »alla väntar på alla«. I socialtjänsten såg jag samma sak. Finns det ingen deadline som innebär att nu måste vi fatta ett skarpt beslut på liv och död – då kan vi skjuta på beslutet i sex månader till och hoppas att något förändras.

Men vad har du att säga om att människor har kommit i kläm i systemet?

– Det har ju ärligt talat inte med tidsgränser att göra. Det handlar ju mycket mer om att inte få hjälp på rätt ställe. Tidsgränserna tvingar fram ett av­görande, sedan kan ju beslutet bli rätt eller felaktigt. Det som är lite jobbigt här är att vi tvingar fram en kedja av händelser och att vi nakengör också när det inte fungerar riktigt som det ska. Jag tycker att en del av rehabiliteringskedjan, till exempel bedömningsinstrumenten, skulle vi ha haft för länge sedan. Men det är först nu vi nakengör det akuta behovet av den sortens instrument.

Så du ser det inte som ett misslyckande att så många återvänt till sjukförsäkringen efter arbetslivsintroduktionen och att bara ett fåtal fått ett jobb?

– Nej, snarare som ett tecken på hur svårt det kan vara att komma tillbaka till arbetsmarknaden även för dem som inte uppfyller kraven för att bli förtids­pensio­nerade. Vi pratar om grader hela tiden. När jag talar med medarbetare på Försäkringskassan brukar jag säga att deras beslut innebär att den ena personen blir garanterad försörjning resten av livet, medan den andra – som är snubblande nära – förväntas försörja sig själv. Men intellektuellt fattar ju alla att det vore lika orimligt att säga att alla ska ha förtids­pension som att säga att ingen ska ha det. Beslutet måste fattas. Det är ett svårt beslut. Trots att det är en myriad av gråzoner landar det i ett digitalt beslut.

I det tjänstemannaförslag som nu varit ute på remiss föreslår du ännu ett undantag från tidsgränserna. Det betyder att du ändå ser behov av ändringar?

– Ja, det är ingen tvekan om det. Och det är inga småsaker. Ibland är det att begära för mycket av samhällsdebatten när man säger att vi i huvuddrag tycker att vi gjort något som är både rätt och riktigt, men att det inte minskar behovet att förändra på de områden där det inte funge­rar. Några har valt att tolka det som att »ja, han är jätte­nöjd och förändringarna är minimala«. Andra säger precis tvärtom: »nu medger han bristerna i sjukförsäkringsreformen«.

Enligt förslaget ska Försäkringskassan fortsätta att betala sjukpenning om det »på grund av den försäkrades sjukdom skulle vara oskäligt att inte göra så«. Flera tunga remiss­instanser påpekar att begreppet »oskäligt« är oprecist och kan vara svårt att tillämpa. Kan du precisera begreppet?

– Jag har också noterat att remissinstanserna påpekar att det är ett etablerat begrepp både i socialförsäkringar och i juridiken. Andra, som Försäkringskassan, ställer höga krav på normering och likabehandling, vilket jag tror är fundamentalt. Begreppet måste ges en materiell innebörd som är likartad. Det är svårt nog, men inte unikt för Försäkringskassan.

– Jag tror att det nu kommer att bli möjligt att ta större indivi­duell hänsyn till den samlade bilden än vad en enskild diagnos kan göra.

Men kan du förklara oskälighetsbegreppet lite tydligare?

– Nej, jag tycker inte att jag ska gå längre. Möjligen kommer det att bli lite mer tydligt i propositionen. Jag ska inte tolka detta, allra minst i enskilda intervju­situationer. Det råder ju inte heller någon tvekan om att det inom ett par år kommer att finnas rättsfall. Ytterst är det en juridisk fråga.

Hur många kommer att omfattas av undantaget? Försäkringskassan uppskattar att det kan röra sig om 2 600 personer.

– Nej, jag tänker inte gissa, men givet den situation vi pratar om handlar det om ett begränsat antal människor. Ytterst blir det Försäkringskassan som avgör. Politiken har ingen åsikt om detta.

Kommer Försäkringskassan att få tydliga riktlinjer så att de kan hantera de nya reglerna?

– Vi skriver inte sådana, men det är klart att varje ny lagstiftning ställer Försäkringskassan inför nya utmaningar. Jag är rätt imponerad över myndighetens förmåga att ta till sig nya regelverk rätt snabbt.

Hur stort utrymme anser du att handläggarna ska ha för att göra egna bedömningar?

– Det där är en extremt intres­sant fråga. Hela oskälighets­begreppet signalerar att vi är måna om att den enskilde medarbetarens professionella kunskaper måste få betydelse. Man kan inte vara en maskin som matar in saker i ett excelark och så ploppar det ut ett ja eller ett nej. Mot det måste hela tiden stå att man ska kunna motivera, förklara och försvara enskilda beslut. Jag inser att det är otroligt svårt.

Handläggarna på Försäkringskassan får ofta kritik för sådant som bottnar i politiska beslut. Vad anser du om det?

– Och vice versa. Jag brukar skoja på chefsmötena på Försäkringskassan, om man nu får skoja om sådant, och säga att ni tvingas stå till svars för sådant som ni inte på något sätt är skyldiga till, som bara riksdag och regering ligger bakom. Jag tvingas stå till svars för beslut om enskilda fall där jag inte kan någonting om läkarintyg och de övervägningar som ligger bakom beslutet. Det vore bättre om frågorna ställdes tvärtom så att jag svarar för politiken och Försäkringskassan för den enskilda handläggningen.

Vad går det att göra åt att de anställda får klä skott för kritiken?

– Mänskligt sett är det inte svårt att förstå. För de flesta enskilda spelar det ingen roll om det är lag, myndighetsutövning eller enskild handläggning. Konsekvensen känns ju för den enskilda människan.

Finns det något du kan göra som ansvarig minister?

– Jag ska och kan inte göra något så länge vi har ordningen med myndighetsutövning. Men det betyder ju inte att jag inte har ett ansvar. Mitt ansvar är att regelverket är så bra som möjligt. Men det fritar inte Försäkringskassan från en skicklig myndighetsutövning inom de ramarna.

Facket och flera medarbetar­undersökningar vittnar om att anställda vid Försäkrings­kassan har en pressad arbetssituation. Vad kan du som ansvarig minister göra för att förbättra arbetsmiljön?

– Jag är ansvarig minister, men inte myndighetschef. Jag tänker inte ta på mig den manteln heller.

Men du är ändå ansvarig för myndighetens budget.

– Jo, det är på den nivån. Men därefter lägger vi oss inte i så rasande mycket, och det gör man inte på några myndigheter. Sedan är det ingen tvekan om att på en myndighet som gör så svåra saker och är så väldigt stor som Försäkringskassan så måste medarbetarna ställa stora och legitima krav på att myndighetsledningen organiserar arbetet på rätt sätt.

Regeringen vill ha kvar service­kontoren, men Försäkringskassans ledning säger att den inte klarar det om myndigheten inte får mer pengar. Hur kommenterar du det?

– Nu förenklar du ganska hårt. Vi har inte alls sagt att servicekontoren ska vara kvar. Vi har sagt att regeringen har ett ansvar, men vi lägger oss inte i hur Försäkringskassan organiserar sig geografiskt. Det är viktigt och det kommer vi inte att göra i fortsättningen heller.

– Däremot måste man kunna ställa rimliga krav på att rege­ringens ena hand vet vad den andra handen gör. Vi kan inte med ena handen säga myndighetssamverkan, bestäm er för gemensamma mötespunkter, och med andra handen säga till Försäkringskassan – dra er ur alla de samarbeten som finns. Då har Försäkringskassan svarat helt legitimt att om ni tänker frysa det vi har tänkt göra nu kommer det att kosta pengar på kort sikt. Det förstår vi helt och fullt. Nu har vi tillsatt en utredning som är klar i mars och som i praktiken lägger grunden för ett beslut om vilka geografiska krav regeringen ska ställa på det samlade myndighets-Sverige. Innan den är klar ska inte Försäkringskassan fatta ensidiga beslut som i praktiken drabbar Skatteverket, Pensionsmyndigheten och andra myndigheter.

Blir det mer pengar i budgetpropositionen?

– Jag tänker inte gå in på budget­propositionen.