Unga vill ta plats i ukrainskt fack

Vi utbyter erfarenheter och gör utflykter till havet. På mitt jobb är många unga och nyinflyttade och vi i facket ger dem råd och stöd.

Det berättar Natalija Pantjenko, fackordförande på en arbetsförmedling i Donetsk i sydöstra Ukraina.

Platsen är Krimhalvön i södra Ukraina. Tetiana Nikitina, ordförande för ukrainska facket för statsanställda, har just inlett STs ungdomsseminarium.

– Av våra medlemmar är 30 procent under 35 år. Men på ledande poster är andelen unga betydligt färre, förklarar hon.

Natalija Pantjenko är en av trettiotalet unga förtroendevalda som kommit till Krim för att under tre dagar diskutera rekrytering och ungdomsfrågor med STs kursledare Anna Gerdin och Karin Ström.

I en paus berättar hon att facket på hennes arbetsplats brukar ordna utflykter och andra aktiviteter för medlemmarna. Inflytandet över lönesättningen är begränsat.

– Grundlönerna bestäms av regeringen, men facket kan förhandla om hur en extra bonus ska fördelas.

Seminariet är ett led i det samarbete ST haft med det ukrainska facket under snart två år. Det äger rum på det fackföreningsägda hotellet Kurpaty vid Svarta havets kust.

Byggnaden är rund och ser ut som en rymdfarkost i betong. Huset byggdes på 80-talet och skulle enligt den ursprungliga planen snurra runt ett varv per dygn. På så sätt kunde man vakna med havsutsikt och somna med utsikt över bergen. Men planerna sprack och huset står still.

Inne i konferenslokalen pratar Viktor Sazonov, ordförande för facket på Krim och medlem i ungdomsrådet, om internets betydelse för att öka ungas intresse för facket.

– Nyligen ordnade vi en idrottstävling, vilket drog till sig många nya besökare till vår hemsida där vi lagt ut ett fotogalleri, säger han.

Seminariedeltagarna berättar om fotbollsturneringar, rullskridskotävlingar och helgarrangemang de ordnat i sina regioner.

En deltagare tycker att man också ska diskutera problem i det fackliga arbetet. Man börjar prata om att det har blivit svårare att rekrytera ungdomar. De går inte med i facket av slentrian, utan vill först veta vad de får ut av ett medlemskap. Flera av deltagarna anser att den viktigaste fackliga frågan är de låga lönerna för unga akademiker som jobbar i staten.

– Det är svårt för oss unga att få igenom nya idéer. Vi tas sällan på allvar, säger en av dem.

Måste bo kvar hemma

Irina Stadnik är en av de unga akademiker som arbetar i den ukrainska förvaltningen. Hon jobbar på den statligt finansierade kommunstyrelsen i Livadija. Den ligger bara några hundra meter ifrån Livadijapalatset där segrarna i andra världskriget, Josef Stalin, Winston Churchill och Franklin D Roosevelt, träffades i februari 1945 för att besluta om Europas framtid.

Irina Stadniks arbetsuppgift är att kartlägga hur många unga män som beräknas göra värnplikt de kommande åren. I dag är hennes månadslön 2 200 kronor. När hon är färdig med sin juristexamen räknar hon med att få ett
lönepåslag på tio procent – men hon tror inte att hon kommer att få några nya arbetsuppgifter.

– Med min lön har jag inte råd att hyra någon lägenhet, säger Irina Stadnik, som liksom många unga ukrainare bor hos sina föräldrar.

Hon säger att hon ska flytta hemifrån när hon träffar en bra man som hon tycker om. Men att hitta någon sådan man är inte lätt, enligt Irina Stadnik.

– De flesta män är ganska lata. Kvinnorna får göra det mesta av arbetet i hemmet, speciellt unga kvinnor.

Hon får ivrigt medhåll av sin chef, Svitlana Tjubuk, som följer samtalet från sin plats lite längre bort i rummet:

– Det är ingen hemlighet att det är så. Männen är upptagna av sitt arbete, medan kvinnorna både arbetar och tar hand om barnen – och barnbarnen.

I Ukraina förväntas man – läs mamman – vara hemma med barnet till dess det fyllt tre år. Dagisplats går i allmänhet inte att få innan barnet är två och ett halvt.

– Det är vanligt att föräldrarna skiljer sig när de fått sitt första barn, säger Svitlana Tjubuk.

Jag frågar vad Irina Stadnik tror att hon gör om fem år.

– Min dröm är att vara färdig advokat och ha en egen familj, svarar hon.

Innan Irina Stadnik kom till kommunstyrelsen arbetade hon på ett daghem. Hon studerade också juridik, vilket hon fått möjlighet att fortsätta med några månader per år.

– En förmån är att jag har möjlighet att åka till ett spa 21 semesterdagar per år för att förbättra min hälsa, berättar hon.

Irina Stadnik trivs bra med sitt jobb, säger hon. Och på kommunstyrelsen råder ett gott samarbete mellan facket och arbetsgivaren, förklarar fackets ordförande, Natalija Stadnik.

– Vi arbetar alla för en bra arbetsmiljö och att förbättra de anställdas hälsa.

Några fackmöten dit arbetsgivaren inte är välkommen existerar inte.

– Vi är som en enda familj, säger Natalija Stadnik.

Chefen, Svitlana Tjubuk, instämmer. Hon säger att även Livadijas borgmästare månar om de anställdas arbetsvillkor. Bland annat ser han till att det finns pengar avsatta för gemensamma fritidsaktiviteter.

Högsta lön 3 000 kronor i månaden

ST Press besöker flera arbetsplatser under dagen. På enheten som förvaltar Jaltas kommunala egendom har fackets ordförande Marina Kontimirova och chefen Boris Podgornyj ställt en svensk flagga på bordet.

Boris Podgornyj säger att myndigheten säljer kommunal egendom, som byggnader, lägenheter, affärer och fabriker. Inkomsterna går till kommunen och används för att finansiera skolor, sjukhus och reparera vägar.

– Vi verkar för att ge de anställda bättre levnadsvillkor, säger Marina Kontimirova. Till det hör semestervistelser och i vissa fall även hjälp med lägenheter.

Boris Podgornyj har den högsta lönen på myndigheten, 3 000 kronor i månaden. Lägsta lön är cirka 1 500 kronor.

Här är samtliga anställda – 26 personer – med i facket. Och medlemskapet är frivilligt.

– Men den som inte är med kan inte räkna med någon bonus, säger Marina Kontimirova.

Sociala intressen i centrum

– Mer demokrati, strejkrätt till statsanställda och mer makt till facket, särskilt på lokal nivå.

Önskemålen uttalas av Larisa Otkidiek, chef för ekonomiförvaltningen på Jaltas kommunstyrelse.

Hon tar emot vid ett välförsett kaffebord i sitt arbetsrum. Där sitter redan hennes sekreterare, Olga Evonina, och fackets ordförande Zjanna Panpkilova.

– Vårt huvudsakliga arbete handlar om att försvara de anställdas sociala intressen, säger Zjanna Panpkilova.

Även här är alla 40 anställda, inklusive chefen, medlemmar i facket. Också Zjanna Panpkilova säger att det inte finns några som helst motsättningar eller meningsskiljaktigheter mellan henne och hennes chef.

En stor del av fritiden ägnas åt gemensamma aktiviteter.

– Det hjälper oss att arbeta bättre tillsammans, förklarar Larisa Otkidiek.

Lönerna på myndigheten varierar från cirka 1 700 kronor i månaden till 3 400 kronor. I den ingår bonusen som maximalt uppgår till 50 procent av grundlönen och fördelas utifrån position, erfarenhet och hur väl man sköter sitt jobb. De anställda har möjlighet att åka till ett semesterhem och ensamstående föräldrar har särskilda förmåner.

– Allt är reglerat i kollektivavtal, säger Zjanna Panpkilova.

Diskuterar kvotering

Det är tredje och sista dagen på seminariet. Dagen innan har kursledarna lärt ut en metod för hur man kan rekrytera nya medlemmar. Seminariedeltagarna har pratat om möjligheten av att kvotera in unga till ledande poster i förbundet och diskuterat behovet av att bilda en ungdomskommitté.

Men seminariet tar inte ställning för vare sig ungdomskommittéer eller kvotering.

Svitlana Ovdienko från centralkommittén förklarar också att sådana beslut måste fattas av de valda företrädarna i centralkommittén, som givetvis är öppen för förslag.

Det man ändå är överens om är att ungdomsfrågorna måste få ett större utrymme i det fackliga arbetet än tidigare.

Sofia Grabak ska snart åka tillbaka till Rivneregionen i nordvästra Ukraina där hon jobbar med ungdomsfrågor. Hon berättar att facket gjort en enkät bland ungdomarna i regionen som visar att de låga lönerna är det allra största bekymret.

– Det tar ungefär fem år innan man kan räkna med en löneförhöjning, säger hon.

Unga människor har ingen möjlighet att betala hyra och andra levnadsomkostnader om de inte får hjälp av föräldrar eller andra släktingar, förklarar Sofia Grabak.

Kvinnorna tar för sig

Oksana Lutjysjyn och Natalija Vasylenko ansluter sig till samtalet. Vi talar om löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Natalija Vasylenko säger att ukrainska kvinnor inte längre nöjer sig med att gifta sig och vara hemma med barnen. Precis som i Västeuropa vill de både satsa på karriären och ha barn.

Dmitro Sjumar står bredvid och lyssnar. Efter en stund säger han:

– Kvinnor är inte lika intresserade av att göra karriär som männen. De vill hellre vara hemma med sina barn.

De tre kvinnorna protesterar högljutt.

Dmitro Sjumar har själv två barn. Hans fru har varit hemma med båda. På frågan om han kan tänka sig att stanna hemma med nästa barn, svarar Dmitro Sjumar med ett stort leende:

– Javisst, men vem ska då laga maten?