Vill få mer forskning för pengarna

Säkerhetsregler hindrar Helene Hellmark Knutsson från att ta emot Publikt på sitt tjänsterum. Så vi träffas i ett stort hörnrum intill en sidoentré i Rosenbad, strålande vackert med höga fönster ut mot Strömmen. Men anonymt.

Även ministern själv är i viss mån anonym. Åtminstone utnämnde Aftonbladet henne till regeringens mest okända minister efter en undersökning i höstas. När hon själv får presentera sig kommer det rappt: 47 år, gift, två barn, uppvuxen i Stockholm men bor numera i Järfälla. Arbetarklass, bra och stabil uppväxt. Mamman och hennes man var fackligt men inte politiskt aktiva.

Också hennes eget engagemang började i facket.

– Jag arbetade som butiksbiträde på varuhuset Pub, som ägdes av KF i Stockholm. Där väcktes känslan att man kan påverka sina förhållanden på arbetsplatsen genom fackliga organisationer.

Hon blev så småningom ombudsman på LO, och engagerade sig politiskt – bland annat som en reaktion på uttalanden av dåvarande moderate stats­ministern Carl Bildt om arbetsmarknaden under nittiotalskrisen.

– Han hävdade att det fanns jobb, det gällde bara att söka. Jag hade just blivit uppsagd när Pub lades ned, och arbetslösheten låg då på 25 procent. Det var ganska tufft.

Helene Hellmark Knutsson har läst enstaka kurser på högskolenivå, men har ingen längre akademisk utbildning. Hon säger att hon blev »klart för­vånad« när statsminister Stefan Löfven erbjöd henne just den ministerpost hon fick. Men glad. Hennes utifrån­perspektiv är snarast en fördel, anser hon:

– En del tycker att det är jättekonstigt att jag fått det här ansvarsområdet. Men andra tycker att det är skönt att de fått en politiker, och inte en person som kanske har egna kopplingar till ett universitet eller ett ämne. Det blir en tydlig rollfördelning, där jag företräder samhällsintresset och inte ett sektorsintresse.

I sin nya roll har hon haft anledning att reflektera över kulturen inom universitetsvärlden.

– Det har fascinerat mig att akademin, i likhet med näringslivet, har hållit sig undan samhälls­förändringar. Sverige är ett av världens mest jämställda länder när det gäller förvärvsarbete, men i akademin finns föreställningar om manliga genier som får gå före. Det är mycket nätverkande och otydlighet som skyddar manliga hierarkier, och det leder till att vi bara har 25 procent kvinnliga professorer.

– Jag har också funderat på varför vi inte lyckas bryta den sociala snedrekryteringen. Du har dubbelt så stor chans att läsa på högskolan om du kommer från en familj med akademisk utbildning, och den siffran har varit konstant i tio år.

Möjligheterna förbättrades under den period då den högre utbildningen byggdes ut och högskolorna blev fler, konstaterar Helene Hellmark Knutsson. Hon framhåller också att det finns en god vilja inom akademin.

– Jag uppfattar att universitetsledningarna är väldigt engagerade, vill motsvara samhällets förväntningar och vara relevanta. Vi har gett dem i uppdrag att jämställdhetsintegrera, och de flesta tar tag i det med liv och lust. Diskussionen om breddad rekrytering möter också ett stort gensvar.

När Publikt träffar Helene Hellmark Knutsson har hon några veckor tidigare presenterat forskningspropositionen, där regeringen slår fast linjen för forskningspolitiken under åtskilliga år framåt.

I propositionen tecknas en bitvis kritisk bild av läget i högskolan: Rörligheten är låg på landets lärosäten, unga forskare har svårt att få fotfäste, det går trögt med jämställdheten och svensk forskning tappar i innovationskraft.

– För att nyansera den bilden ska sägas att Sverige har en stark position i forskningen. Men vi kan inte ta den för given och vi behöver lösa strukturproblem och kvalitetsproblem. Vi är nummer fem i världen i forskningssatsningar per capita, så vi ligger högt i »input«.

Utmaningen är att vi inte får ut så mycket som vi skulle kunna få ut av de pengarna, anser ministern.

– Den förra regeringen investerade 900 miljoner kronor, men trots det har kvaliteten inte ökat. Vi har mycket visstidsanställningar, och det är ett strukturproblem. Vi behöver stärka kvaliteten och se till att vi får fler fasta anställningar och tydliga karriärvägar. Ofta är det yngre forskare som får hanka sig fram.

Forskningspropositionen innehåller ett ekonomiskt tillskott till forskningen – närmare tre miljarder kronor på fyra års sikt. Regeringen föreslår också specifika satsningar som är tänkta att pågå i tio år.

Men inom akademin hävdar många att de fria forskningsanslagen, lärosätenas basanslag, fortsatt kommer att vara för små. Publikt har också rapporterat om kritik mot regeringens fokus på lärosätenas uppdrag att samverka med omvärlden. Kritikerna menar att det är ett uttryck för näringsdepartementets och näringslivets inflytande, och leder till en för hård styrning av forskningen.

Men de förslag som syftar till ökad samverkan har missförståtts, anser Helene Hellmark Knutsson:

– Vissa har uppfattat det som att vi väldigt en­sidigt vill samverka med näringslivet, men vi lägger en bredare betydelse i begreppet. De samhälleliga utmaningarna som klimatet, digitaliseringen och hälsa berör inte bara ett enskilt ämne eller universitet, därför krävs att vi samverkar mellan ämnesområden. Vi planerar nu ett antal seminarier för att fortsätta den diskussionen.

Regeringen vill att forskningen ska nyttig­göras i större utsträckning, och ge svar på »samhälls­utmaningarna«. Det kan tolkas som en vilja att styra mer. Hur går det ihop med den fria, nyfikenhets­baserade forskning som ni säger er värna?

– Vi måste ha både och. Den fria nyfikenhets­baserade forskningen får inte stanna på universiteten utan måste komma alla till godo. Man kan ha öppna kurser på nätet. Man får inte underskatta allmänhetens vilja att ta del av forskningsresultat.

– De sju områden där vi gör tioåriga satsningar är områden där vi ser behov av ökat omfång av forskning. Vi behöver också stärka den vetenskapliga grunden i skolan och lärarutbildningen. Där finns en förväntan i samhället om förbättringar.

Storleken på lärosätenas basanslag för forskning har länge varit en stridsfråga. Många bedömer att de tillskott som regeringen nu föreslår bara innebär en marginell förbättring.

I dag tillbringar forskare en stor del av sin arbetstid med att söka externa forskningsmedel – och chansen att få anslag är ofta liten. Helene Hellmark Knutsson säger att hon ser problemet och håller med om att fördelningen mellan basanslagen och de medel som söks i konkurrens kan diskuteras.

– Om man jämför med dem som är lite bättre än vi på forskningsområdet, Danmark och Neder­länderna, har de högre basanslag och tuffare styrning. Det är därför vi tillsätter en utredning om resursfördelning, vi vill se hur vi behöver förändra den.

Utredningen ska föreslå ett nytt fördelningssystem för medel för forskning och utbildning. Vad är det som behöver göras?

– Min uppfattning är att ska man ha större andel basanslag i forskningen måste man ha både starka, strategiska ledningar på universitet och högskolor och en kvalitetskultur där det kollegiala inflytandet blir starkt och driver mot kvalitet. I en sådan modell behövs också en tydlig dialog med departementet så att du känner att det finns en utvärdering och uppföljning.

Regeringen skriver i forskningspropositionen att visstidsanställningarna i högskolan måste minska och att de tidsbegränsade anställningar för unga forskare som kallas meriteringsanställningar, och som kan utgöra ett steg i forskarkarriären, ska bli fler och mer enhetliga. Enligt Helene Hellmark Knutsson ska alla som har haft en meriteringsa­nställning ges rätt att prövas för en fast anställning.

Hur ska lärosätena kunna fastanställa fler unga forskare när en stor del av forskningspengarna ligger utanför deras kontroll?

– Lärosätena måste själva bygga upp meriteringsanställningar. Nu har snarare de konstanta visstiderna ökat. De anställer på visstid och till sist blir de visstidsanställda inlasade, och då har man inte heller kontroll. Det är ingen strategisk rekrytering.

– Jag tror också att det missgynnar kvinnor, som ofta väljer en fast anställning. Kvinnor vågar inte lita på att systemet kommer att gynna dem i slutänden.

Varför har högskolan inte gjort detta redan?

– Det finns ingen sådan tradition. Det är mycket intern rekrytering, jag tror att runt 50 procent av doktoranderna är internrekryterade. Länder som får ut mer av sin forskning har tydligare karriärvägar, tenure tracks, och mycket större mobilitet mellan universiteten.

I propositionen lyfter ni fram kritik mot att forsknings­resurser koncentrerats till ett fåtal lärosäten. Vill du ha en jämnare fördelning?

– Vi talar om sammanhållna kunskapsmiljöer. Vi har excellens i forskningen, men det är inget som studenterna får ta del av. Många lärare får ganska lite forskningstid medan några blir fria att bara forska. Det är viktigt att studenterna får ta del av den senaste forskningen.

I Sverige har högskolestuderande minst lärarledd undervisningstid i EU. Det är ett kvalitetsproblem, tycker Helene Hellmark Knutsson:

– Vi får en sämre genomströmning när det är för lite lärarledd tid, och det har även med breddad rekrytering att göra.

Att förändra resursfördelningssystemet kan bidra till en förbättring, tror ministern.

– Lärosätena har en stor frihet i dag. Vi tillför medel till de områden där det ser värst ut, inom humaniora och samhällsvetenskap, men vi kan inte säkerställa att pengarna går till utbildningen. Och min känsla är att man kan ifrågasätta prioriteringen i utbildning på avancerad nivå.

Hon är också kritisk till trenden mot ökad »programmifiering« med färre fristående kurser, något som TCO pekat på.

– Fristående kurser behövs. De kan vara ett sätt att minska den sociala snedrekryteringen och ge äldre studerande möjlighet att fylla på kunskap.

2004 beslutade man vid det som i dag heter Högskolan Väst att avveckla två av tre campus och enbart bli kvar i Trollhättan. I höstas valde regeringen att agera för att Borlänge inte skulle gå samma öde till mötes som Uddevalla och Väners­borg. Hög­skolan Dalarna, som övervägde att samla verksamheten i Falun, fick en skrivning i regleringsbrevet med innebörden att Borlänge skulle vara kvar som campusort. Det väckte starka reaktioner, men Helene Hellmark Knutsson försvarar beslutet.

– När Högskolan Dalarna bildades låg i uppdraget att finnas på båda platserna. Det fanns en ganska god anledning till det och den gäller fortfarande. Staten kan inte överge Borlänge, som är den största industristaden i Dalarna och som har en tuff utmaning med ett stort flyktingmottagande.

För tolv år sedan sade den socialdemokratiske utbildningsministern Thomas Östros att han var emot campusnedläggningarna i väst, men att det var en fråga för högskolans styrelse. Helene Hellmark Knutsson delar inte den uppfattningen:

– Om vi ser att behoven är så stora kan vi bestämma det.

Frågan om vad lärosätena själva ska få besluta om är ständigt aktuell. Den borgerliga regeringen genom­förde den så kallade autonomireformen, som trädde i kraft 2011. Den ger högskolor och universitet stor frihet att själva bestämma sin organisation. Det har inneburit att det kollegiala inflytandet, där medarbetare har en formaliserad rätt att delta i besluten, på många håll har minskat. Lärosätena är inte heller längre tvungna att använda sakkunniga vid rekryteringar.

Är det här något som oroar dig?

– Jag tror att det är oerhört viktigt att ha en diskussion om detta. Skräckexemplet när det gäller sakkunniggranskning vid rekryteringar är ju Macchia­rini. Universiteten måste skydda kvaliteten. Som jag ser det behövs både kollegialt styre som är kvalitetsdrivande och kontrollerande, och en hierarkisk linjestyrning som gör prioriteringar och strategival.