Åsa Erlandsson: Plattform för hot, hat och råa påhopp

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2016-03-01
»Trollen har haft sin tid«, skrev Anna Lindberg på östgötska Corren och beskrev sorgen över att tvingas stänga av kommentarsfunktionen. Publikts gästkrönikör Åsa Erlandsson, journalist, hoppas att fler följer efter.
Av:  Åsa Erlandsson

»Pantad brud, men snygga pattar.« »Fy fan vad jag hatar såna Stasikärringar!!!«

Kvinnan som läsarna spydde galla över på nätet var ung och precis i början av sin karriär på en statlig myndighet, men redan bränd. Hon hade varit med i sin lokaltidning, som i likhet med resten av Mediesverige öppnade för läsarkommentarer i början av nollnolltalet. Tanken var vacker: Här skulle alla komma till tals på lika villkor i ett fritt och demokratiskt samtal. Men det var en utopi. Det blev precis tvärtom. En liten men högröstad grupp tog kommentarsfälten i besittning och förvandlade dem till en stinkande pissränna. Man behöver inte befinna sig där särskilt länge själv för att få en förvriden världsbild och börja undra om man är den enda som inte hatar invandrare, homosexuella och kvinnor. Och nu vällde påhoppen in mot den unga kvinnan.

»Jag är ledsen, Åsa. Men efter det där säger jag alltid nej, om inte arbetsgivaren tvingar mig«, sade hon när jag bad henne om en intervju. Men nu verkar det äntligen som att mediehusen har fått nog. De vill inte längre vara en plattform för hot, hat och råa påhopp där de anständiga rösterna har tystats eller flytt, och strax före nyår stängde tidningskoncernen Mittmedia av kommentarsfunktionen på alla sina sajter. Härom veckan hakade östgötska Corren på. »Trollen har haft sin tid«, skrev tidningens Anna Lindberg och beskrev sorgen över att tvingas fatta detta beslut. Hon gjorde helt rätt och jag hoppas att fler följer efter.

Inget biter ju. Naiva nät­evangelister som hellre pratar om nätkärlek än om näthat säger att lösningen är att vi journalister kliver ned från våra höga hästar och bemöter kommen­tarerna. Tjena. I fem års tid slösade jag obetalda kvällar och helger på det, men med få undantag var det bortkastad tid. Kommentarskrigarna är helt enkelt inte intresserade av att höra vad du har att säga, reda ut missförstånd, eller få ett annat perspektiv. De vill bara spy. Och som bekant går det inte att prata med någon som står med huvudet ned i toaletten och kaskadkräks. Jag ringde till och med upp min största belackare och bjöd ut honom på lunch för att mötas öga mot öga. Tror ni att det gav något?

Näthat är dock inte bara en arbetsmiljöfråga för journalister. När tjänstemän och politiker backar ur det offentliga samtalet av rädsla för den digitala domstolen, har det vuxit till något mycket värre. En åsiktskorridor där bara förtryckarna får plats. Att öppna kommentarsfälten var som att lyfta av locket på Pandoras ask, och nu när man försöker stänga den igen har innehållet redan flugit ut. Det hårda tonläget har flyttat ut i sociala medier, mejl och mobiler. Även utan kommentarsfälten som dyngspridare hade detta hänt.Men det är hög tid att anständiga medier tar sitt ansvar och håller rent i sitt eget hus – och att jättar som Facebook och Twitter följer efter. För det fria och demokratiska sam­talets skull.

Åsa Erlandsson är journalist.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.