Även skrattet handlar om makt
Alexander Armiento undrar om det verkligen stämmer att det är ont om roliga kvinnor, och konstaterar att frågan är felställd.
Frågan har ställts många gånger vid det här laget. Varför är det så ont om roliga kvinnor? För ett ögonblick kan den kanske tyckas rimlig. Det räcker att kasta en blick på nästan vilket svenskt tv-underhållningsprogram som helst för att börja undra.
Men funderar man bara aningen längre blir frågan absurd. Tanken att jag och andra män per automatik skulle vara bättre skickade att få andra människor att skratta är i sig ganska lustig.
Givetvis är frågan fel ställd. Det handlar om något annat. Vem som får ta plats och vem som får bekräftelse. Vem som har makten över vilka som syns i tv-rutan och på scen – och därmed blir förebilder för kommande generationer.
— •l• —
»När hon bestämmer vem och vad som är roligt tar hon sig rätten att uttrycka hur världen ser ut och vad allas vår plats i den innebär«, skriver redaktionen i det senaste numret av tidningen Bang. Och formulerar på så sätt med klarhet att humor handlar om makt.
Då blir det också uppenbart att det – på samma sätt som i arbetslivet – bara är naivt och dumt att för att råda bot på ojämställdheten nöja sig med att uppmana tjejer att »ta för sig mer«.
Nour El Refai konstaterar i sin text i Bang att alla kvinnliga komiker ständigt möts av den uppmaningen. Och att den har en stor del i förtrycket.
Och när Annika Lantz berättar om hur hon trots dylika huvudklappningar ständigt blir avbruten av manliga kolleger – för att »dom är uppriktigt rädda för att det inte ska bli kul om jag öppnar munnen«, och hur detta i förlängningen leder till att hon blir mindre rolig, ja, då vill man inte skratta längre utan mest gråta.
— •l• —
På vägen påminner Bang också om de många kvinnor som varit och är utomordentligt roliga, även om det kanske glöms bort. »Vi är så många kvinnor som håller på med humor och har gjort det så länge«, konstaterar Sissela Kyle i en intervju.
Men framför allt vrider och vänder skribenterna på ett tankeväckande vis på frågorna om humor och makt. Som så ofta tvingas jag som läsare fundera över hur jag bidrar till att upprätthålla mönster. Vad skrattar jag egentligen åt?
Svaret är nog, är jag rädd, fler män än kvinnor. Jag vill gärna skratta jämställt, men jag är ju lika formad av det omgivande samhället som alla andra.
Lösningen är givetvis inte att tvinga fram skratt där skratt inte finns. Förstår man det som Bang försöker förmedla, att skratt handlar om makt, så gäller det i stället att försöka fördela denna makt så rättvist som möjligt.
Att låta alla komma till tals. Att ge bekräftelse och uppmuntran när någon gör något bra. Att inte, medvetet eller omedvetet, döma den kvinna som trotsar normen och ställer sig i centrum. Och kanske att då och då antyda för den man som ständigt gör detsamma att han bör lämna plats åt andra.
När det handlar om humor. Och på alla andra områden.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.