Civilisation är inte gratis
Alexander Armiento om de lärdomar man kan dra när katastrofen är ett faktum. Och hur svårt det kan vara.
Katastrofen är ett faktum. Denna gång handlar det om en ung flicka som förlorat livet. Mördad av en man som dödat förut, en man som kanske hade kunnat stoppas. Och nu värker det ett »om« hos så många.
Om rätt tips i floden av tips tagits om hand, om någon som inte hade tid hade haft tid, om rutinerna som inte fungerade hade fungerat, om saker och ting bara varit annorlunda.
Men saker och ting är inte annorlunda. De är som de är. Inga förändrade rutiner återställer idyllen i Stjärnsund. Inga utredningar kan i efterhand blåsa liv i en kall flickkropp.
Därmed inte sagt att ingen analys av vad som gått fel behövs. Det är bara det att katastrofer är oberäkneliga. Nästa galning, nästa slump slår till någon annanstans, på något annat sätt. Återigen är ordet på allas läppar, sörjande, ansvariga, åskådare. »Om«. Och så kommer nya krav, på nya kommissioner.
— •l• —
Men katastrofer är sällsynta, lyckligtvis. De låter sig inte förutses och därför sällan förhindras. Vi kan inte utgå från att en galning ständigt lurar om knuten, att olyckan varje ögonblick väntar på att slå till. Bör inte heller göra det, om vi vill kunna andas någotsånär lätt.
Vi kan inte skydda oss mot allt. Inte inrätta våra liv och vår värld för risken att allt ska gå fel en gång på miljonen.
Men något kan vi göra. Civilisation handlar om att trotsa ödet. Att bygga skyddsräcken, konstruera larmsystem och ta ut säkerhetsmarginaler. Att hindra människan och naturen från att göra skada. Vi fortsätter hoppfullt, i skuggan av rubrikernas svärta.
Det är en hedervärd ambition, att ständigt sträva efter att världen ska bli lite tryggare. Men ingen administrativ reform kommer att göra människan synsk. Vi har aldrig facit i hand i förväg.
Vi kan inte skapa rutiner som gör att polisen mirakulöst finner rätt tips att gå vidare med i en meterhög trave. Men vi kan ge poliserna resurser att gå igenom fler travar. Vi kan inte bygga system som garanterar att just den som är på väg att begå ett illdåd får hjälp med sina demoner innan det är för sent. Men vi kan ge fler möjlighet att få hjälp.
— •l• —
Plötsligt blir allt mycket svårare. Plötsligt har uppgiften växt. Det handlar inte om ett litet »om«, att utse syndabockar och hoppas på en enkel lösning, en mirakulös bot mot det onda. Ska vi få ett säkrare samhälle krävs verkliga satsningar på rättsväsende, vård, gemensam trygghet. Förändringar som går att genomföra, men som tar tid och kostar pengar.
Innerst inne förstår vi alla att ingen haverikommission kan ge oss fullständig trygghet i framtiden. Ändå har utredningarna sin plats. Om de befolkas av kloka människor, som förstår att civilisation inte är gratis, att de reformer som ska skydda oss från katastrof tar stora resurser i anspråk. Om alla lyssnar och förstår det. Då kan något gott kanske komma ur det som värker.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
