Jenny Aschenbrenner: Trakasserande män agerar inte i ett vakuum

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2017-11-21
Vittnesmålen om sexuella trakasserier växer lavinartat i samband med #metoo, och att avslöja murkna arbetsklimat på arbetsplatser är nödvändigt. Men samma saker kommer att hända igen om inte hela den struktur som normaliserat en skillnad i människovärde mellan kvinnor och män rivs ned, skriver Jenny Aschenbrenner.
Av:  Jenny Aschenbrenner

Hur kunde alla kvinnor veta och nästan alla män bli chockade? Vilket sorts samhälle skapar en offentlig hemlighet av den dignitet som #metoo blottlagt? Just nu verkar de flesta, i alla fall i offentligheten, vara överens om att det rör sig om en mansroll vars avarter accepterats alltför länge.

Men hur kommer ens vissa män på idén att med sådan systematisk envetenhet sabotera för kvinnor, på deras arbetsplatser?

Lavinen av vittnesmål från olika branscher inleddes av kvinnliga skådespelare. Bland deras hårresande berättelser fastnar jag för en detalj som återkommer i incident efter incident från olika inspelningar inom film och tv. Här är ett exempel:

”Han vägrade läsa emot när bilden låg på mig, kunde inte sina repliker och kunde börja garva mitt i scenen när jag hade replik och bara gå därifrån.”

Och ett till:

”Han vägrar att spela mot mig, så jag får ett blickriktnings-märke att spela mot i stället. Precis innan tagningen tar han bort blickriktningsmärket så att jag ska tappa fattningen.”

Skådespelarkolleger som vägrar att se sin kvinnliga motspelare i ögonen under en scen för att hindra henne från att upprätthålla sin professionalitet. Det är en listigt uttänkt härskarteknik som inte har något med sex att göra i den vanliga bemärkelsen av åtrå, längtan och begär, utan bara med sex som maktmedel.

Som ett sätt att trycka dit kvinnor just när de har som mest behov av professionalitet, ett sätt att undergräva deras yrkesrolls fundament och få dem att misslyckas.

Det är en impuls som föds ur det institutionaliserade nedvärderandet av kvinnors arbete som finns på hela den svenska arbetsmarknaden. Det handlar om sabotage av kvinnors yrkesliv, ett metodiskt nedmalande av kvinnor i deras professionella positioner. Det är en fråga om makt – om maktobalans och snedfördelade resurser mellan män och kvinnor.

Budskapet att kvinnors arbete är mindre värt än mäns, att deras prestationer och kompetens anses mindre viktiga, förs fram hela tiden. Det förs fram genom löneskillnaderna, det kommuniceras genom kvinnors lägre pensioner, genom glastaken som byggts ovanför kvinnors huvuden. Allt hänger ihop.

Att peka ut förövare och avslöja ruttna arbetsklimat på enskilda arbetsplatser är nödvändigt. Men samma saker kommer att hända igen om inte hela den ruttna struktur som normaliserat en skillnad i människovärde mellan kvinnor och män rivs ned. Vi kallar oss jämställda – men har fortfarande en arbetsmarknad som godtar att kvinnor missgynnas systematiskt när det kommer till befordringar och löneförhöjningar, trots att de i decennier presterat bättre än män i alla mätbara kategorier.

Det sänder signaler som plockas upp av enskilda män med dålig impulskontroll och usel kvinnosyn. De agerar inte i ett vakuum och för att få stopp på dem krävs en grundläggande förändring.

Jenny Aschenbrenner, frilansande kritiker och kulturjournalist

Jenny Aschenbrenner.
Bild: Sara R Acedo
Jenny Aschenbrenner.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.