Jessica Ritzén: Låt socialen och banken byta plats
Jessica Ritzén funderar på vad som skulle hända om banken och socialen fick byta kontor och arbetsuppgifter för en dag. Skulle handläggarna då se människor mer som kunder med ett tillfälligt problem att lösa?
Ett förtvivlat »neeejjjj« hörs från andra sidan väggen. En stol åker i golvet så att väggen skakar.
Jag sitter på socialkontoret för att få information i arbetet med Fattigbloggen. När jag oroar mig över tumultet lugnas jag av den unga kvinnliga handläggaren: »Det är ingen fara, vi har bara lite tunna väggar här«. När jag frågar vakten i receptionen efteråt vad som hände säger han förvånat: »Det där var väl ingenting, det är sånt som händer.«
Jag är van vid dramatik som kvällstidningsjournalist. Konflikter och olyckor tillhör vardagen. Men jag har aldrig under tio år på Aftonbladet känt mig otrygg vid mitt skrivbord. Våra receptionister har varken vaktförordnande eller batong.
— •l• —
Under mitt arbete med Fattigbloggen blir konflikten mellan socialbidragstagare och handläggare allt tydligare. Många bidragstagare känner oro och rädsla inför varje handläggarkontakt. Vissa slutar att öppna sin post, andra vågar knappt öppna dörren hem eller ens svara i telefonen.
Handläggarna känner liknande ångest inför uppdraget att säga nej. Många biståndshandläggare väljer att byta arbetsuppgift för att inte bli cyniska och bittra. Vanmakten över att inte kunna hjälpa när nöden är som störst blir för svår.
Kanske finns det inget bra och smärtfritt sätt för en biståndshandläggare att säga nej på. Oavsett hur nejet formuleras handlar det trots allt om den yttersta försörjningen och livet. Ändå är det naturligtvis oacceptabelt att medborgare ska vara rädda inför kontakten med kommunala och statliga tjänstemän. Lika lite som handläggarna ska behöva ha ont i magen när de går till jobbet.
— •l• —
Arbetslösa Cecilia Lång, 20, var inte stark nog att fullfölja sin socialbidragsansökan i våras. Den psykiska pressen blev för stor. Hennes första möte med en handläggare var via telefonbåset i socialkontorets väntrum. Handläggaren satt dold innanför en bevakad reception. Efter det riktiga biståndsmötet var Cecilia Lång ledsen och grät. Hon svor att aldrig någonsin gå dit igen. Fast hon ansåg att hon hade rätt till hjälpen.
Då hade Cecilia Lång ändå den största prövningen framför sig. Mötet med banken hon stod i skuld till. Där, om någonstans, hade hon anledning att skämmas, eftersom hon inte kunde betala för sig. Men från banken kom hon ut glad och lättad: »Nu känner jag mig som en människa, det ska nog ordna sig«. Ingenting var löst. Låneskulden var kvar. Men inte den skuld hon själv kände.
Jag gör ett tankeexperiment. Låter banken och socialen byta kontor och arbetsuppgifter för en dag. Skulle handläggarna då se människor mer som kunder med ett tillfälligt problem att lösa? Skulle socialbidragstagarna då sluta skämmas och känna självklar rätt till hjälp i kris?
Det är bara ett tankeexperiment. Men det har fastnat i mitt huvud. En läsare av Fattigbloggen föreslog att socialbidraget skulle omvandlas till ett socialt lån. Att återbetalas efter förmåga likt studielånet. För att komma bort
från skammen och misstänkliggörandet.
Tänk om det vore så enkelt?
Jessica Ritzén är journalist. Hon drev
i våras Aftonbladets Fattigbloggen, där hon skildrade livet på socialbidrag. Nu skriver hon en bok om fattigdomen i Sverige.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.