Maud Eduards: Världsmästare i jämställdhet
Myten om den svenska jämställdheten står i vägen för verkligt jämställda villkor, skriver professor Maud Eduards.
Sverige är bäst i klassen på jämställdhet. Inget annat land kan mäta sig med våra fina resultat. Och, som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni upprepar, så måste vi alla bidra till att upprätthålla Sveriges rykte som världens mest jämställda land.
Jämställdhetspolitiken kan sägas ha blivit en del av det svenska, en nationell identitet. En god svensk är jämställd. Och omvänt, tror man inte på jämställdhet kan man knappast kvala in som riktig svensk. Invandrare och flyktingar bör så snart som möjligt inse att i Sverige råder speciella relationer mellan kvinnor och män. Dessutom vill vi göra andra EU-länder medvetna om att vi har något att exportera till gemenskapen. Så kan nog en vanlig svensk uppfattning om jämställdhet sammanfattas.
Visst, mycket har hänt, och naturligtvis ska vi värna om våra landvinningar, men det betyder inte att Sverige är ett jämställt land. Det internationella tävlandet om tätplatsen lägger närmast ut dimridåer. Värnandet om den svenska självbilden, att vi är bra, riskerar att bli viktigare än det politiska problemet: att kvinnors villkor i många hänseenden fortfarande är sämre än mäns. Man kan också uttrycka det som att den nationella identiteten görs viktigare än frågor om demokrati och rättvisa.
•l•
Men vad betyder denna spänning mellan nation och demokrati? Vad får det då för konsekvenser att jämställdhet vävs ihop med svenskhet? Och hur skulle politiken kunna bli mer demokratisk?
Det paradoxala är att ju mer vi odlar myten om att jämställdhet råder, desto mindre kommer att göras åt bestående orättvisor. Snarare fungerar det så att de som utsätts för diskriminering i arbetslivet tenderar att ta på sig skulden själva. Det kan gälla lön, ansvar och arbetstider eller annan kränkande behandling, som sexuella trakasserier.
Om du och jag inte klarar att leva jämställt i ett jämställt land blir det våra egna, personliga misslyckanden. Det finns ingen att skylla på. Vi tror att vi har valt fel, agerat fel, skickat tvivelaktiga signaler. Myten om framgångssagan leder till att den ojämlika könsordningen döljs. Den enskilda individen får svårt att se sitt sociala och politiska sammanhang. Här spelar mytbildningen, ironiskt nog, det nyliberala tänkandet om vars och ens frihet att välja sin tillvaro i händerna.
•l•
I detta politiska läge behövs motsträviga och avvikande röster, sådana som hävdar att jämställdhet är en fråga kring vilken det är legitimt att ha olika uppfattningar. Jämställdhet är ett problem som måste stötas och blötas i demokratiska förhandlingar, inte skrivas in i det nationella projektet. Det viktiga i denna tolkning är att politiken bygger på att jämställdhet är en rättvis och demokratisk idé. Att det handlar om svenska värden är av underordnad betydelse.
Om svensk jämställdhetspolitik ska kunna bli en demokratisk kraft att räkna med måste den sluta fråga spegeln vem som är bäst i världen.
Maud Eduards är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes senaste bok »Kroppspolitik – om Moder Svea och andra kvinnor« utkom förra året.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
