För mycket beröm – och för lite
Alexander Armiento om Idol-deltagares obegränsade självförtroende – och andras.
Den ursinniga frågan ekar i rummet. »Skulle ni kunna göra det här bättre själva?«
Anna har just fått veta att hon inte får chansen att bli Sveriges Idol. Hon kan inte för sitt liv förstå varför. För alla andra är det uppenbart att den gälla, nasala versionen av ABBAs Ring Ring knappast framförts av en blivande popstjärna.
Klippet har visats långt över en och en halv miljon gånger på filmsajten YouTube – någon har till och med textat dialogen på engelska.
När nu en ny säsong av den populära talangteveserien drar igång har jag svårt att slita mig från rutan. Nog är det spännande mot slutet, när deltagarna en efter en röstas bort tills en vinnare står kvar. Men det är de allra första avsnitten som verkligen fascinerar mig. Auditionerna då tusentals ställer sig och sjunger framför en jury ökänd för sina vassa tungor. Visst är det roligt att se de blivande finalister som går in och river av en klockren soulballad a capella. Och visst kan man skratta åt dem som larvar sig lite för att driva med hela spektaklet.
Men det verkligt fängslande, obegripliga, är de hoppfulla som sjunger halv- eller helkrattigt, men på fullaste allvar tror att de ska bli en ny Beyoncé eller Robbie Williams. De är nämligen många fler än Anna.
— •l• —
Jag kan inte sluta att grubbla över hur det där glappet uppstått, mellan den egna förmågan och tron på densamma. Kanske är det också den frågan som många nätsurfare världen över ställt sig när de bevittnat Annas sturska vägran att acceptera juryns dom.
Möjligen handlar det om unga människor som uppmuntrats att tro att allt är möjligt. Det är en lysande uppfostringsprincip som lyft många människor till nya höjder, gett oss OS-medaljörer, framgångsrika entreprenörer och, ja, popstjärnor. En annan teveserie, Klass 9A, visade hur effektiv en sådan peppning kan vara.
Men det är en skillnad på att tro att man kan klara allt och att tro att man redan gör det. För att utvecklas krävs uppriktig återkoppling. Utan tidigare hintar om vad den egna förmågan räcker till blir uppvaknandet hårt för den som plötsligt finner sig förvandlad till underhållning framför en massa tevekameror.
— •l• —
Ibland tänker jag att det är en generationsfråga, att fler unga kommer ut i vuxenlivet med en kaxighet som växt ur ständiga applåder från potträningen och framåt. I så fall finns det anledning att fundera över vart den utvecklingen leder. Vad händer när allt fler självutnämnda stjärnor kommer ut i samhällslivet och på arbetsmarknaden?
Men jag är inte så säker på att det faktiskt finns en sådan trend. Inte minst i storstädernas mer utsatta områden finns tvärtom många unga männniskor som skulle behöva en rejäl injektion av självförtroende. Som oavsett talang inte tror sig kapabla att bli stjärna på något.
Å andra sidan behöver jag bara se mig omkring för att inse att det finns gott om människor i alla åldrar som är lite väl övertygade om sin egen förträfflighet.
Faktum är att vissa dagar behöver jag bara se mig själv i spegeln.
— •l• —
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
