När går patriotism över gränsen?

KRÖNIKA: CHEFREDAKTÖREN2008-06-03

Oavsett hur det går för fotbollsherrarna så firar i alla fall patriotismen ständigt nya segrar, konstaterar Alexander Armiento.

Den sjätte juni paraderas det med svenska flaggor. Dagen efter börjar fotbolls-EM och det är dags att ta fram det blågula sminket och den matchande landslagströjan. Oavsett hur det går för fotbollsherrarna så firar i alla fall patriotismen ständigt nya segrar.

Jag ska inte sätta näsan i vädret och låtsas att jag är bättre än någon annan. Visserligen hittar ni mig knappast i folkdräkt på Skansen på nationaldagen, men nog sitter jag framför teven när Sverige spelar och manar på Zlatan och hans gäng.

Och visst höll jag tummarna hårt för Charlotte Perelli i Belgrad. Kanske inte bara för att låten var så bra.

                                                           — •l• —

Man skulle faktiskt på goda grunder kunna anklaga mig för att vara dubbelt så mycket patriot som de flesta andra. För jag håller ju också på Italien, ett land där jag visserligen har släktingar, men som jag aldrig bott i och dessutom tycker är rätt puckat i många avseenden. Likväl garderar jag förhoppningarna på blågult med gli azzurri – de himmelsblå.

Detta dubbelspel gjorde senaste fotbolls-VM till en fest som jag fick avsluta sjungande på Sergels Torg. (Det var aningen mindre roligt i EM för fyra år sedan, när Zlatan klackade in bollen bakom Gianluigi Buffon och de svenska spelarna därefter var helnöjda med 2–2 mot Danmark. Det var inte jag.)

Men mellan anfallen av patriotiska känslor frågar jag mig ibland varför jag tänker så här. Det vore ju en sak om det handlade om framgångar för något som jag faktiskt gjort en mer konkret insats för att stödja. Den som sett mitt hem skulle exempelvis inte förvånas om jag jublade lite när Ingvar Kamprad slår upp dörrarna till ett nytt IKEA-varuhus någonstans i världen.

Men varför har jag egentligen större sympati för svenska idrottsmän än för danska, bulgariska eller indonesiska? Varför tycker jag att det är lite roligt när svenska artister klättrar på den amerikanska singellistan, även om jag inte ens köpt skivan? Och varför känner jag någon slags stolthet när Ingmar Bergman hyllas världen över, trots att jag inte direkt suttit klistrad framför hans verk?

                                                             — •l• —

Kanske för att det känns bra att veta vem man är, att höra till något. Och kanske också för att vi kan förenas kring den där glädjen över hemlandets framgångar, jag och de flesta jag möter i min vardag. Det betyder något för dig, då betyder det något för mig. Vi bryr oss tillsammans, i en självförstärkande spiral. Som naturligtvis ibland och för några snurrar iväg alldeles för långt. I slagsmål med andra landslags hejaklackar eller i en än mer våldsam kamp för att försvara ålderdomliga, godtyckliga nationsgränser som blir allt mindre relevanta i en globaliserad värld.

Har jag något medansvar för sådana överdrifter, när jag skriker på domaren trots att jag innerst inne anar att Olof Mellberg faktiskt nyss gjorde en rätt ful kapning? Just då föredrar jag att inte fundera på det. I stället viftar jag med både den blågula och den himmelsblå supporterhalsduken och hoppas på att åter få dansa en ologisk glädjedans efter finalmatchen.

Alexander Armiento
är chefredaktör för ST Press

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA