Vårt behov av pauser
Under 80-talet hördes instruktioner och musik ur högtalare som fanns upphängda på kontoren. Många gympade med hjälp av de pausgympaprogram som ljöd ur dessa både för- och eftermiddag.
Men sedan hände något. Vi blev uppslukade av det sena 80-talets hausse. Vi glömde bort vårt behov av paus. Kanske glömdes det aldrig, snarare doldes det för många med en slöja av tidsbrist.
Företagshälsovården bantades och för de som drabbades av arbetsrelaterade problem blev det en kärv tid. Nu tycks uppvaknandet ha skett, nu har vi återigen upptäckt att ett belastande arbete ger problem som inte självläker.
På olika platser i samhället dyker det upp lösningar på hur vi ska klara av vårt arbete och många lösningar förordar motion.
Vissa arbetsplatser erbjuder sina anställda att motionera på betald arbetstid.
Den modellen har under några år testats vid Umeå universitet och enligt tidningen Aktum, aktuellt vid Umeå universitet, visar de anställda ett svalt intresse för detta erbjudande. Bara 380 personer av universitetets cirka 3 700 anställda valde att lösa ut ett träningskort på det intilliggande träningscentret IKSU. Men man konstaterade också att det fanns ett mörkertal – alla som tränar och rör på sig gör det kanske inte vid träningscentret.
När jag påbörjade mina doktorandstudier tyckte jag att jag skulle fortsätta motionera som jag alltid gjort. Ganska snart blev jag varse att så skulle det nog inte bli. Mina doktorandkollegor uttryckte att ”som doktorand hinner man inte med träning, kompisar eller nåt annat”.
Själv märkte jag att jag inte kunde prioritera något annat än doktorandstudierna om jag skulle vara i fas med min tidsplan. Istället för motion valde jag mat och sömn. Tur i oturen var att jag flyttat från familj och kompisar så dessa pockade inte på någon tid från mig.
Jag tror inte det är ett problem som är speciellt för doktorander, däremot tror jag att det är speciellt för den tidsperiod som vi lever i. En tid där prestation överskuggar kompetens. En period där det inte finns utrymme för tid till eget förfogande.
Kanske är det i ljuset av detta inte så konstigt, att det är få som utnyttjar möjligheten att träna på arbetstid. Dels har de flesta inte tid, tycker de, dels så kan det kännas som ytterligare ett prestationskrav. Vi ska inte bara vara produktiva, vi ska även vara trimmade så att vi orkar jobba ännu mer! Jag tror inte att en timmes träning på betald arbetstid enbart är ett lyft för arbetsmiljön. För i realiteten är det ju så att den timme jag är borta, om jag väljer att nyttja denna timme, står arbetet stilla.
Däri ligger problemet. Det är ju faktiskt ingen som gör arbetet åt mig.
I grunden handlar det om vilka värden som ses som viktiga i livet, vilka värden som sponsras och vilka som diskvalificeras. För att få ett medarbetarlag som inte bara orkar med arbetspassen, behövs något annat än en timmes betald träningstid. För att få ett medarbetarlag som är i toppform när det krävs något extra, behövs förändrade värderingar och en förändrad attityd till återhämtning och arbete.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
