Krönika

Min väninna tappar andan när jag berättar för den stora filmproducenten hur gammal jag är. Inte så mycket för att jag avslöjar min aktningsvärda ålder utan mer för att jag säger att hon och jag är jämnåriga. Hon himlar med ögonen och skrattar stelt och jag undrar vad som gått snett där vi står i Hollywoods hippaste nattklubb bland allehanda celebriteter.

Så här i nyårstider är det fullt tillåtet att blicka bakåt, att undersöka historien för att förstå nutiden.

En gång för länge sedan måste det ha funnits en dröm om att sjukvården skulle kunna byggas ut till en så hög standard att människorna skulle tacka sina beslutsfattare. Hela befolkningen skulle samfällt konstatera: Äntligen har vi fått en vård som gör oss friska och nöjda!

”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart på sommarn och gör lite somrigt för då kommer blommorna snart.”

Dagarna efter terrordådet i USA förstod jag något som jag tidigare bara uppfattat på det teoretiska planet: Att svenska folket i så oerhört hög grad är amerikanskt. Under ett antal år har idén förts fram att vi borde bli mer av européer och om inte upphäva den nationella identiteten så i vart fall komplettera den med en europeisk.