Vinnare: Förnuftet

KRÖNIKA: KRÖNIKA JAN-ÅKE PORSERYD2003-12-18
Av:  Jan-Åke Porseryd

På norra sidan av Rålambsvägen på Kungsholmen i Stockholm, snett emot tidningshusen i Marieberg, växer ett arkitektoniskt mästerverk fram.

Det är Lärarhögskolans nya campus som visar upp en intagande funkisfasad ut mot gatan.

Det runda rörelsehuset och dramahuset, bägge i bländande vitt, och – på andra sidan Konradsbergsgatan – Ottesen-Jensen-huset, bildar en effektfull entré till campusområdet. I bakgrunden skymtar Konradsbergs före detta mentalsjukhus, en slottsliknande byggnad från 1800-talets mitt.

Äntligen, kan man med fog säga, får Lärarhögskolan sitt efterlängtade campusområde centralt i Stockholm. Inflyttning pågår redan. År 2003 ska allt vara klart med 7 000 studenter och 600 lärare.

Striden om Lärarhögskolan är en sorglustig historia.

I början av 90-talet var det aktuellt att flytta skolan till Södertälje – tunga riksdagsmän tryckte på.

Men klokskapen triumferade och skolan fick stanna kvar i huvudstaden. Efter mycket letande hittade man också en bra plats där skolans alla delar skulle kunna samordnas. Nämligen i direkt anslutning till skolans administrationshus i Rålambshovsparken.

Boende i områdena runt omkring var förtjusta. Det nya campuset sågs som stimulans för den här delen av Kungsholmen.

De politiska partierna i Stockholm, borgerliga som socialdemokrater, gjorde alla – med ett undantag (se nedan) – tummen upp. Det var egentligen bara att sätta spaden i jorden och börja bygga.

Men så kom valet 1998. Stockholmspartiet med Stella Fare i spetsen fick en vågmästarställning. Den utnyttjade hon till att hjälpa fram de borgerliga partierna till makten mot att hon och hennes parti fick veto i vissa frågor.

En av dessa frågor var Lärarhögskolans utbyggnad. Fare tyckte att alltför många träd i parken skulle behöva offras.

Därmed stoppades hela processen, planerna lades i malpåse, Lärarhögskolans ledning ilsknade till och övriga partier i Stockholms fullmäktige blev märkligt tysta.

Jag, som ofta har anledning att passera Konradsbergs-området på väg till tunnelbanan, vet att det inte handlade om att skövla en mängd träd i den del av parken som Stockholmarna känner som Rålambshovsparken. Byggnationen skulle ske i den västligaste delen av området (bort mot Essingeleden), en lite ostädad del, där det inte rört sig många människor överhuvudtaget.

Att skolbygget skulle kunna stoppas av ett parti som fick bara 4,38 procent av rösterna i kommunfullmäktigevalet sågs naturligtvis som helt orimligt. Närmast en parodi på demokrati.

I början av 1999, då allt såg som mörkast ut, skrev jag: ”Förhoppningsvis ska ändå förnuftet segra. Förhoppningsvis ska Lärarhögskolan få sitt nya campus”.

Så skedde också. Senare under året tvingades nämligen Stella Fare att ge sig och bygget kom till sist igång.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA