Från Branting till barnkultur

KULTUR: KULTUR2003-07-28
Glansdagarna med de stora artistuppbåden ligger bortåt 50 år bakåt i tiden, den politiska agitationen ännu längre. Visst finns dansbanden kvar men dagens Folkets Park har siktet inställt på barnfamiljer.

Folkets Park, dans i sommarnatten. Artister från när och fjärran. Den bilden hägrar nog som ett ljuvt ungdomsminne – eller bitterljuvt med smak av bakfylla – för många svenskar. Åtminstone för oss som är födda från 1930-talet och så där 40 år framåt.

För mig som storstadstjej är folkparker mest förknippade med tidningarnas nöjessidor och möjligen TV. Folkparkerna har alltid haft sitt starka fäste just utanför storstäderna.

Fenomenet är typiskt svenskt, för folkparker finns knappast någon annanstans än hos oss.

Men de senaste årtiondena har nöjesvärlden liksom allt annat förändrats. De stora turnéernas tid är förbi. Världsartister som förr kom till folkparksscenerna framträder numera på jättearenor som Globen i Stockholm och Skandinavium i Göteborg. Fast visst finns folkparkerna kvar.

– Vi fortsätter med tillförsikt, säger John Brattmyhr. I takt med att det uppstått byalagsrörelse i landet har denna lagt ner energi på folkparkerna.

John Brattmyhr är VD för Riksorganisationen för Folkets Hus och Parker.

– Vi har 800 medlemmar, de flesta är Folkets Hus men även Folkets Park och nöjesparker som Liseberg finns med. En ny gren är festivalsektionen med bland annat Hultsfredsfestivalen, fortsätter han.

Medlemmarna representerar cirka 1 000 scener i landet med 10 000-tals programaktiviteter för alla åldersgrupper, särskilt med sikte på barn- och familjeföreställningar. Och dans. Förra året arrangerades 3 400 danser med dansband. Publiksiffrorna har varit ungefär de samma i tio år: 10–12 miljoner besökare årligen.

Ändå är detta inget mot vad folkparkernas glansperiod 50-talet kunde erbjuda: världsartister som Delta Rythm Boys, dom där me’ ”Flickurrna i Smouland”, ni vet. Och Count Baisie, Frank Sinatra, Woody Herman, Quincy Jones…
Men när det hela började var det från en helt annan utgångspunkt.

”Möllevångsparken öppnas!” förkunnade en annons i Arbetet, Malmö, den 1 maj 1891. ”Dans förekommer å den nyanlagda eleganta dansbanan hela eftermiddagen”. Där fanns gunga, skjutbana och ”Nykterhetsservering till moderata priser”. Entré: 25 öre.

Det kan betraktas som födelsedatum för folkparksidén, skriver Gunder Andersson i boken Folkets Park. En hundraårig historia.
På den tiden ansågs agitation och mötesverksamhet som en samhällsfara av de härskande skikten. I Malmö hade arbetarrörelsen därför svårt att hyra lokaler för sina möten. Sommartid höll man möten utomhus och gärna i samband med utflykter i stadens omgivningar.

Med Möllevångsparken, som hyrdes de första åren, fick Socialdemokratiska föreningen i Malmö en möjlighet att dra in pengar till annan verksamhet men också en plats där man kunde hålla politiska möten.

Avsikten var också att ge bättre alternativ till nöjen och rekreation än stadens ölhallar.

År 1892 köptes de sex tunnlanden för 50 000 kronor och samma år invigdes det första Folkets Hus. Parken bytte namn till Folkets Park och drevs i aktiebolagsform.

Därefter växte folkparker upp lite varstans i Skåne och företeelsen spreds vidare ut i landet.

Tidigt började folkparkerna samarbeta för att få billigare artistarrangemang och inköp och 1905 bildades Folkets Parkers Centralorganisation. Som mest var 245 parker anslutna och det var 1958.

Främst under 1910-talet användes parkscenerna som politiskt agitationsforum, därefter blev det underhållning.

De första anläggningarna var ganska enkla men med tiden tillkom dansbanan i trä med räcke omkring. Allteftersom nöjesarrangemangen blev fler dök det upp tivoli, utescener, restauranger och teatrar och många folkparker försågs med en elegant entré.

Från centralt håll ville man i början se parkerna som ett instrument för att ge arbetarklassen bildning, medan man lokalt ville få ihop det ekonomiskt.

Seriös, modern dramatik med samhällskritiskt innehåll förekom tidigt – den mest ambitiösa satsningen var 1915 till 1925 – och det höll i sig in på 1930- och 1940-talen. Men även komedier, lustspel, farser, sångpjäser och operetter fanns med. 1918 började folkparkerna producera egna operettföreställningar.

För teaterutbudet totalt var toppåret 1950 med 1 530 föreställningar. Kända artister i operettgenren är bland annat Per Grundén och Sonja Stjernqvist, lite senare Towa Carson och Lasse Lönndahl.

Genom åren har en rad soloartister uppträtt på scenerna. Bland de tidiga var vis- och kuplettsångare och bondkomiker.
Andra kända artister var skådespelaren Tor Modén som turnerade runt skiftet 20- och 30-tal, likaså Jussi Björling, Edvard Persson, Elof Ahrle, Harry Brandelius, Ulla Billquist och många, många fler.

En hel del kända artister reste runt under beredskapsåren på 40-talet liksom även Karl Gerhards revy och Malmstenstruppen med cykel- och jonglörnummer. Malmstenstruppen var med i parkerna sedan år 1900 och fortsatte med nya medlemmar in på 1970-talet.

Vid början av 1930-talet hade folkparkerna fått stor betydelse när det gällde att föra ut nöjen och kultur. Kommersialismen fick sitt genombrott och så småningom tog nöjet över kulturen.
I takt med att radion, filmen och schlagerindustrin utvecklades uppstod också ett ömsesidigt beroende mellan folkparkerna och underhållningsindustrin. Nylanserade artister ville få en publik och var kunde de bäst nå den om inte i folkparkerna? Ett välbekant namn är Alice Babs.

Mitt i allt detta gick diskussionens vågor höga om det så kallade dansbaneeländet och om jazzen som nått folkparkerna. Från religiöst håll sågs dansen som ett första steg utför.

– Ännu på 50-talet gick ryktet att ”fina flickor” inte gick till parkerna, skrockar John Brattmyhr.

Detta årtionde kom som nämnts världsartisterna men också de svenska slog publikrekord. Snoddas är en i raden men det rörde sig också om orkestrar ledda av till exempel Thore Erling, Charlie Norman (som varit med sedan 1930-talet), Arne Domnérus. Och så kom rockfolket: Rock-Boris, Rock-Olga och inte minst Jerry Williams, som är ”still going strong”.

Artister fortsatte att fara runt i parkerna från 60-talet och framåt, både popartister som Hep Stars och soloartister – Lill-Babs, Gunnar Wiklund, Jokkmokks-Jokke, Pugh Rogefeldt och andra.
Under 70- och 80-talen handlade det om shower, dansband som Vikingarna och – dessvärre – konkurser. TV hade förändrat nöjesvanorna och Folkparkerna missade dessutom musikrörelsen och musikfestivalerna. Nu fanns Carola, Lena Philipsson och Lili & Sussi med bland dragplåstren.

– Mot mitten av 80-talet valdes pop och rock bort, gagerna blev för stora. Vi bytte publik till mer barn och barnfamiljer, beskriver John Brattmyhr.

Det innebär framför allt egenproducerade familjeföreställningar. I år turnerar en ny version av Fem myror är fler än fyra elefanter, det är cirkusföreställningar, trollerishower och musiksagor…

Grävning pågår

År 2002 försökte man starta ett tvärvetenskapligt projekt om Folkets hus och parker. Det genomfördes aldrig av brist på pengar. Däremot finns ett projekt av typen ”Gräv där du står”.

Det bedrivs i cirkelform och pågår lite varstans i landet. Bakom det står bland andra ABF, Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Riksantikvarieämbetet och Riksorganisationen Folkets Hus och Parker.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.