Gubbar – och så Tsvetajeva

KULTUR: BÖCKER2013-02-12
Det är ett underbart nöje att läsa Torsten Ekboms kulturessäer. Det är bara synd att han är en typisk gubbe som skriver om andra gubbar, anser Sanna Töringe.
Av:  Sanna Töringe

»Jag vill inte dö. Jag vill bara upphöra att finnas till.« Så skrev Marina Tsvetajeva på fyrtiotalet, innan hon hängde sig i en krok. Den ryska poeten offrades i revolutionen, men innan dess pratade hon, skrattade och drack vin i Natalie Clifford Barneys litterära salong i Paris. Barney var stenrik arvtagerska och pionjär för den lesbiska frigörelsen. Till henne skrev Tsvetajeva Brev till Amasonen, som kom ut i svensk översättning 1999. Den finns fortfarande att få tag på, för den som vill.

Krokodilen som bjöd på te är en skattkista att gräva ur. Torsten Ekbom är en gigant vad gäller essäer om litteratur, konst, musik och arkitektur. Här har han samlat texter från sextiotalet och framåt. Det är här jag läser om Tsvetajeva. Det är ett underbart nöje, ett perfekt sätt att tillbringa vinterns kvällar, att läsa lärda, lite märkliga texter om Mozart, Kurosawa, Erik Beckman, Celines landsflykt till Danmark, viktorianerna, Thorsten Jonssons underskattade bok Konvojoch mycket annat. Det är bara så synd att Torsten Ekbom är en sådan typisk gubbe. Likt sådana skriver han nästan bara om andra gubbar. Förutom Tsvetajeva är det i stort sett bara Nathalie Sarraute som får ta plats, få andra kvinnor. (Albert Bonniers förlag)

September. Det är i september hon dör i cancer. Kristoffer Leandoers roman om sin mamma är torr som en småkaka. Det är just sådana bilder han inte använder, det behövs aldrig, hans litterära stil är så tillbakahållen, enkel och mästerlig. Mamman får liv igen och jag ser henne som liten flicka i det stränga prästhemmet på Södermalm, som ung diskuterandes och rökandes cigaretter i Lund, ge sig ut i världen, motvilligt laga mat till sin familj i kedjehuset i Sigtuna. Hon ville ju annat också. Fyrtio år rullar på, ett liv. (Natur & Kultur)

Tre böcker. Primo Levi för fram även det goda i Är detta en människa?, vittnesskildringen av tiden i Auschwitz. Jag är så glad att jag nu äntligen har läst den, för den saknades faktiskt i mitt liv. I denna samling finns också Fristen som beskriver tiden efter lägret, de irrande vandringarna, den fortsatta svälten och skammen över att ha blivit utsatt. Den tredje delen, De förlorade och de räddade, har inte tidigare funnits på svenska. Den skiljer sig från de båda andra, är mer ett resonerande över hur det ofattbara kunde ske. De två första delarna är översatta av Ingrid Börge, den senaste av Barbro Andersson. Inledning av Göran Rosenberg. (Albert Bonniers förlag)

Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i Publikt.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.