Tatueringen tar plats i finrummet

KULTUR: TATUERINGAR 2013-10-01
Tatueringar har gått från att vara en utdöende konstart till att synas i nästan all populär­kultur. I dag höjer ingen på ögonbrynen för en tatuering. Annat var det förr, visar en stor utställning på Sjöhistoriska museet i Stockholm.
Av:  Anders Dahlbom

»Tatuering genom instickning är ytterligt vanlig inom vissa lägre samhällsklasser, men alldeles särskilt bland sjömän, prostituerade och förbrytare.«

Texten finns med på utställningen »Tro, hopp och kärlek«, som visas året ut på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Utställningen innehåller mängder av fotografier på tatuerade sjömän. Bilderna togs under 1920- och 1930-talet och visar tydligt hur samhällets syn på tatueringar har ändrats sedan början av förra seklet. Det gör också meningen i artikelns inledning, som är hämtad ur Nordisk Familjebok från 1907.

När bilderna togs ville man dokumentera en utsmyckning som man trodde var på väg att dö ut.

– Man tyckte inte att tatueringar hade någon plats i det moderna och rena samhället. Därför gällde det att dokumentera dem innan de skulle försvinna, säger arkivarie Eva Hult, som har arbetat med utställningen.

Sjömännen på bilderna har smyckat sina kroppar med nautiska stjärnor, segel­fartyg, rosor, djur, ankare och kvinnor med och utan kläder.

Tatueringskonsten som kulturellt fenomen har inte försvunnit, tvärtom.

Men i dag ser utsmyckningarna annor­lunda ut. Dåtidens solkiga och halvkriminella stämpel har försvunnit och numera utlöser en tatuering knappt en axelryckning. I dag syns tatueringar överallt. På catwalken och i reklamkampanjer, på fotbollsplanen, i gym­duschen, på badstranden… Nu finns tatueringsliknande utsmyckningar till och med på blöjor.

Under 2000-talet har intresset för tatueringar fullkomligt exploderat. Dokusåporna »LA Ink« och »Miami Ink« gjorde tatueraren Kat von D till megastjärna. Franska modeskaparen Christian Audigier gjorde tatueringen till fashion med klädmärket Ed Hardy. Och vår tids största svenska litterära hjälte, Stieg Larssons Lisbeth Salander, är naturligtvis tatuerad.

Även inom sportvärlden har synen på tatueringar ändrats markant de senaste åren. När David Beckham i början av året meddelade att han skrivit på för fotbollsklubben Paris Saint Germain blev två av sportens tatuerade fixstjärnor lagkamrater.

Zlatan och Beckham har betytt oerhört mycket för tatueringsintresset, även utanför fotbollen, säger Jens Bergström.

Han är ordförande i ideella branschorganisationen SRT, Sveriges registrerade tatuerare. Han driver också studion Heavenly Ink i Åkers­berga.

– Speciellt Beckham är enorm som fenomen. H&M satsar miljoner på att han ska visas upp i underkläder med tatueringarna väl synliga. Det finns säkert en inbördes beundran inom sportvärlden. Om en tatuerad fotbolls­kollega blir framgångsrik vill man se likadan ut. Titta på fotbolls-EM förra året, det var tatuerade spelare överallt, säger han.

Jens Bergström tycker sig se att många tatuerade kändisar har drivit trenden framåt.

– Gör Shakira en fjäril så vet jag att ett visst antal kunder kommer vilja ha en fjäril. Men viljan att förändra kroppen har alltid funnits. De flesta kulturer har en lång tradition av att kroppssmycka sig. Så rent genetiskt finns nog viljan att uttrycka sig i oss människor.

Eva Hult på Sjöhistoriska museet tror att en viktig orsak till den starka tatueringstrenden är vår tids längtan efter individualism.

– Man jagar den egna stämpeln för att vara unik. Men alla blir ändå ganska lika, säger hon.

På utställningen »Tro, hopp och kärlek« syns bara dåtidens tatuerade män. Tatuerade kvinnor från förr finns knappt dokumenterade. Men man vet att de fanns, till exempel bland prostituerade.

I dag är det lika vanligt att tjejer tatuerar sig som att killar gör det.

SRT uppskattar att svenskarna har ungefär en miljon tatueringar och att Stockholm är en av världens mest tatue­rade städer. Det sociala stigma som på 1930-talet låg tungt över den tatuerade har helt försvunnit i dag. Tatueringen är inte längre knuten till kön, yrke eller samhällsklass.

– Det är sällan man hör om negativa reaktioner. Ibland hör man ändå att en morfar eller mormor sett en tatuering och reagerat med förfäran. För dem lever den gamla stämpeln kvar, säger Eva Hult. 

Sjömannen Georg Oskar Wallin visar sina tatueringar på ett foto ur Sjöhistoriska museets arkiv. »Tatueringarna på vänster överarm gjordes 1913 i Kobe av en 16 år gammal geisha för en och en halv yen«, berättade han när bilden togs. Foto: Sjöhistoriska mus
Sjömannen Georg Oskar Wallin visar sina tatueringar på ett foto ur Sjöhistoriska museets arkiv. »Tatueringarna på vänster överarm gjordes 1913 i Kobe av en 16 år gammal geisha för en och en halv yen«, berättade han när bilden togs. Foto: Sjöhistoriska mus
Förlagor till tatueringar. Foto: Sjöhistoriska museet.
Förlagor till tatueringar. Foto: Sjöhistoriska museet.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.