Aningslöst sälja Nordea
Om staten säljer sin andel i Nordea innebär det den slutgiltiga spiken i kistan för det svenska banksystemet, skriver Göran Grassman.
Årets första nummer av ST Press innehöll en intressant och avslöjande intervju med den nye finansmarknadsministern Peter Norman. Han resonerar där bland annat kring regeringen Reinfeldts planerade utförsäljning av statliga bolag och kring kraven på statligt ägda företag.
Ett av Peter Normans uttalanden är särskilt intressant. Han säger: »Vi anser att staten inte ska äga bolag som fungerar på väl konkurrensutsatta marknader, där det inte finns några speciella samhälleliga inslag.«
Peter Norman säger också att det inte är ett självändamål för regeringen att privatisera snabbt. Man har skattebetalarnas bästa för ögonen. Jag hoppas att detta är fallet, men det finns ändå skäl att resa några frågor om hur pass medveten regeringen är om konsekvenserna av sina handlingar.
När det gäller den statliga företagsportföljen så är det viktigt att sortera fåren och getterna. Tag till exempel SAS, som under decennier varit ett både otympligt och olönsamt företag, vars tjänster i dag knappast fyller någon funktion som andra flygbolag inte kan sköta bättre. Jag gissar att en stor majoritet av det svenska folket stödjer regeringens beslut att privatisera SAS.
Ett helt annat – och betydligt mera dramatiskt – fall utgör försäljningen av statens andel (knappt en femtedel) av aktierna i Nordea Bank AB. Ty denna åtgärd kan bli förödande för hela det svenska banksystemets sätt att fungera. Sannolikt kommer försäljningen även att innebära att regeringen undergräver stabiliteten i det finansiella systemet – och därmed motverkar ett av sina politiska mål.
En kort bakgrund till vad som håller på att ske. För cirka två år sedan gick den finländska försäkringskoncernen Sampo Plc förbi svenska staten som största ägare i Nordea. Sampos starke man heter Björn Wahlroos, och han föreslås bli ordförande i Nordeas
styrelse vid stämman våren 2011.
I Sverige är Björn Wahlroos inte så känd, men i Finland desto mera. Det är en skicklig och karismatisk affärsman. Han har för egen kraft arbetat sig upp i den finska finansvärlden och är i dag en av Finlands rikaste personer, vilket är imponerande. Dock måste man vara medveten om följande: Björn Wahlroos stora vision, och hans enda viktiga mål för verksamheten, är att slå samman Nordea med Swedbank eller SEB.
Björn Wahlroos sannolika uppstigande till posten som styrelseordförande i Nordea – i förening med regeringens aningslösa utförsäljning av sin andel i banken – innebär den slutliga spiken i kistan för det svenska banksystemet.
I dag råder ett så kallat oligopol inom banksektorn. Fyra stora banker dominerar totalt och förkväver all konkurrens. Wahlroos verkar för att de fyra bankerna skall reduceras till tre. Han har även uttalat tanken att det på sikt kanske skulle räcka för Sverige med en enda, riktigt stor bank. Wahlroos gillar inte »småbanker«.
Konkurrensverket har i fyra utredningar under senare år fastslagit att konkurrensen inte fungerar inom banksektorn – på grund av att det finns för få banker. Allmänna Reklamationsnämnden fick under 2010 in 480 klagomål på dåligt fungerande banker. Detta är givetvis bara toppen på ett isberg. Hur många av ST Press läsare är nöjda med sin bank? Hur många tycker att vi har en hygglig konkurrens på området?
Finansmarknadsminister Peter Norman talar om att sälja ut »bolag som fungerar på väl konkurrensutsatta marknader«. Det här verkar inte helt logiskt och sammanhängande. Det är min starka förhoppning att regeringen Reinfeldt tänker igenom utförsäljningen av Nordea Bank AB en gång till. Det är aldrig för sent att rätta till en dumhet – tvärtom väcker det respekt.
Gösta Grassman, Seniorjournalist och före detta diplomat
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
