En författande professor med hjärta för segling

KULTUR: KULTUR2003-12-03

Björn Larsson, som i dagarna kom ut med sin sjunde bok, behöver knappast längre söka efter uppmärksamhet. Sedan han med dunder och brak slog igenom för tio år sedan har han etablerat sig som en internationellt ryktbar författare med en mängd prestigefyllda priser i bagaget.

Av:  Svante Karlsson

Själv beskriver Björn Larsson sig i ett mejl som en man som ”lider av akut och kronisk tidsbrist.” Men han vet också att effektivt utnyttja sin uppmätta tid. Därför sköter vi intervjun på tåget mot Helsingborg där han ska fortsätta över till Danmark för att hämta dottern på dagiset i Gilleleje.

Jag träffar honom utanför romanska institutionen i Lund där han innehar en professur i franska. Han är brunbränd och ledigt klädd med jeans och T-tröja. Han avböjer att låta sig fotograferas utanför institutionen, där han just hållit introduktion för sina nya elever, eftersom ”han inte vill verka som nån kändis”.

Han förefaller helt vanlig bortsett från en särskild glimt i ögat som jag inte blir helt klok på. Kanske är det äventyrarens blick, eller kanske blicken hos en som är medveten om sitt värde och därför kan tillåta sig vara avslappnad och prestigelös.

I Björn Larssons romaner är ofta seglingen navet kring vilket en omsorgsfullt konstruerad intrig tvinnas, gärna med konspiratoriska övertoner som i genombrottsboken Den Keltiska Ringen. I den senaste, Den sanna berättelsen om Inga Andersson, blir huvudpersonen Inga Andersson fascinerad av det globala spionnätverket Echelon. På en internationell konferens hon blir inbjuden till presenterar hon en text där hon blandar fiktion och verklighet. Helt plötsligt förändras hela hennes liv då hon oavsiktligt kommit sanningen på spåren och därmed blivit ett hot mot den mäktiga spionorganisationen.

Själv vill Björn dock inte kalla sig thrillerförfattare. Spänningsmomentet är snarare ett medel än ett mål i sig; hans underliggande ambition är ingenting mindre än att få människor att ifrågasätta sina invanda livsmönster.

– Jag vill ytterst få dem att fråga sig om de vill fortsätta att vara de människor de har blivit, om de inte kunde tänka sig att verkligheten inte behöver vara exakt så eländig som den ofta är. Kort sagt; att utnyttja den frihet som inte är given och medfödd, men som finns där för den som vill ta den i anspråk.

Björn Larssons egen frihetslängtan har framför allt tagit sig uttryck i en livslång förälskelse i segling och en tidigt närd dröm om att bli författare, något som ledde till att han i ungdomen tillbringade ett halvår i Paris.

– Från början var det för att få leva på ett fritt sätt. Det var snarare en dröm om att leva som en författare än att bli författare. Då visste man ju inte vilket oerhört jobb det är att skriva.

Men trots att han nu har sju romaner bakom sig anser han inte att författandet är ett hantverk som man kan tillägna sig genom erfarenhet.

– Jag får börja om på nytt varje gång. Jag känner inte att jag kan hänga upp mig på några metoder. Det är lika jävligt nu som då att få ner historien på papper.

Man kan frestas tro att en författare som sålt i stora upplagor och är översatt till en mängd europeiska språk skulle vara ekonomiskt oberoende, men så är inte fallet enligt Björn Larsson:

– Man måste sälja ohyggliga mängder böcker för att kunna leva på det.

– Exempelvis får jag knappt mer än en krona för varje pocketbok som säljs utomlands. Då hjälper det inte att jag sålt 100 000 av Den Keltiska Ringen i Tyskland eller 25 000 i Frankrike. Mina pengar har räckt till att byta båt (från en begagnad till en annan), att ta delvis tjänstledigt från universitetet och att kunna köpa de böcker jag vill ha utan att fundera; det är ungefär allt.

Björn Larsson är känd för sin självdisciplin och stora arbetskapacitet. Han talar tre latinska språk flytande, sköter en professur parallellt med författarskapet och sysslar dessutom med översättningsjobb (han håller för närvarande på att översätta Aniara till franska). Vidare utrustar han sin segelbåt för en längre tur till Skottland om två år. Lägg till detta tid för familjen och ett ständigt pendlande mellan Gilleleje och Lund. Hur hinner han med allt?

– Jag har väl en drivkraft, säger han. Men en orsak är att jag faktiskt säger nej ibland. Och jag går aldrig på cocktailpartyn och sånt. Men det har inneburit att det ibland snackas en del. Ett tag fick jag höra att det gick ett rykte om mig att jag var en asocial eremit.

Det verkar knappast var någon träffande beskrivning på Björn, tänker jag då vi ivrigt samspråkande närmar oss Lunds centralstation, snarast en öppen och lättpratad person. Tvärtom är det just för att undvika att avskärma sig som han har motstått frestelsen att ägna sig åt författandet på heltid.

– Risken är att man inte möter verkligheten. Då kanske folk säger: men universitetet det är väl inte verkligheten. Men det är det. Du tvingas hela tiden konfronteras med situationer och människor du inte själv har valt.

Men ”verkligheten” är för Björn Larsson naturligtvis också i hög grad havet och seglingen, en livsform som också innebär att man träffar människor ”man inte valt” och som givit honom stoff till flera romanfigurer.

Björn Larsson är en ivrig läsare av reseskildringar och seglingshandböcker, men den som kanske starkast påverkat hans uppfattning om resandet är Harry Martinsson. Martinsson citeras flitigt i essäboken Från Vredens Kap till Jordens Ände där Björn filosoferar över seglandets olika aspekter.

– Seglandet har en väldig fördel som reseform och det är att man inte upplevs som ett hot av ortsbefolkningen. Dom vet att man stannar ett tag och sedan ger sig iväg. Man blir väldigt väl mottagen på det sättet eftersom man inte inkräktar på någon annans revir.

Martinsson hade ett ideal om världsnomaden, den evige resenären som en befrielse av människan. Samtidigt var denna nomad ofta misstänkliggjord och förtalad av de bofasta.

– Jag tror det är därför så många människor har svårt för invandrare. Det är samma motsättning mellan nomaden och de bofasta som Martinsson beskriver i sina böcker.

Björn Larsson har bott i Danmark av och till i tjugo år. Har han då märkt av något av ökad främlingsfientlighet?

– Det har legat latent hela tiden. Skillnaden nu är att det blivit legitimt. Som svensk får han fortfarande då och då känna på danskarnas avoghet mot svenskar.

– Jag stod och pratade med en väninna. Då kom det fram en kompis till henne. Efter ett tag kom det fram att jag var svensk. Då gjorde hon så här (han visar en grimas av avsmak).

Vi tar ett snabbt farväl i Helsingborg, där Björn ska stiga på färjan över sundet. På tåget hem till Malmö tänker jag på något han sa i början av vårt samtal:

– Det största äventyret av alla är att resa någonstans för att bli en annan människa och låta sig förändras. De flesta människor reser för att komma tillbaka som samma person.

Kanske är det en filosofi som ganska få vågar eller kan göra till sin. Men en sak är i alla fall säker: man får en obetvinglig lust att resa när man läser Björn Larsson.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA