Ett gemensamt ansvar
Utan medlemmar, inget fack. Betyder fler medlemmar också ett starkare fack? Ja, det finns anledning att tro att det är så. Därför måste Fackförbundet ST, liksom sina systerorganisationer, lägga kraft på att organisera fler.
För ST är läget oroande. Den vikande medlemsutvecklingen riskerar att försvaga organisationens ställning och inflytande, både gentemot arbetsgivaren och i samhällsdebatten.
Att gå samman med andra fackförbund kan vara ett sätt att stärka sin röst och nå samordningsvinster. Det är en bra väg – om det finns potentiella äktenskapspartner. Men STs erfarenhet från de avbrutna fusionsplanerna i TriO-projektet visar att det inte är så lätt att gifta ihop organisationer. Trots det finns all anledning att fortsätta att söka allianser för framtiden.
Men att drömma om friare räcker inte. Först och främst måste ST stärka sin ställning inom det egna området. Att skylla medlemskurvans utförsbacke på färre anställda i staten är bekvämt – men det finns en betydande »marknad« av oorganiserade och nyanställda där
ST kan öka sin andel. Förbundets mål, att årligen rekrytera 8000 nya medlemmar, är tufft men nödvändigt.
Arbetet för att nå dit har börjat. Under hösten 2005 har särskilda medlemsrekryterare arbetat i ett projekt för att stärka rekryteringsarbetet. En sådan satsning kan vara ett bra sätt att få upp farten, men ansvaret för organisationens överlevnad kan inte överlåtas på några värvningsproffs. Därför är det klokt att, som förbundsstyrelsen nu gjort, understryka att rekrytering är ett uppdrag för alla, inte för ett fåtal projektanställda.
Studerandesamarbetet Tria är en välkommen satsning på att nå de välutbildade unga människor som kommer att bli framtidens statstjänstemän. Men lika viktig som närvaron på högskolorna är att dessa unga och välutbildade också möts upp av det lokala facket när de börjar jobba på en ST-arbetsplats.
På ordförandekonferensen i november markerade STs ordförande Annette Carnhede att det är oacceptabelt med lokala överenskommelser med andra fackförbund om att »dela upp« de potentiella medlemmarna, vilket förekommit. Det är ett klarspråk som är välkommet. Att avstå från att erbjuda exempelvis akademiker medlemskap i ST är en sällsynt dålig affär. Det strider också mot den grundläggande idén om att samla alla på samma arbetsplats i en fackförening. Blir ST ett litet, smalt fack bland andra, blir argumenten för medlemskap svaga. Organisationen riskerar att tyna bort.
Att nå ut till nya grupper är inte bara en fråga om rekrytering. Med nya medlemmar kommer också nya krav på verksamheten. De som går med i ST måste känna att de är välkomna och att facket svarar mot deras behov. Det kräver öppenhet, ödmjukhet och nytänkande.
Trots att utmaningen är stor måste den antas med entusiasm och inte pessimism. Att samarbeta med andra för att förbättra sin situation är en tanke som är lika tidlös som framgångsrik. STs grundläggande idéer om facklig gemenskap, solidaritet, jämställdhet och mångfald är inte omoderna – tvärtom vet vi att de delas av de flesta, unga som gamla. Det bör ge kurage att möta människor med den fackliga fanan i topp och övertyga dem om fördelarna med ett medlemskap. Och det kan i sin tur trygga STs framtid.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
