Glädje i Växjö och tårar i Stockholm

i början av juni disputerade Sara Fransson i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. Nu sitter hon här, på sitt nya jobb i kontorslandskapet i de tillfälliga lokalerna som Myndig­heten för ungdoms- och civilsamhälles­frågor, MUCF, hyr i samma stad, och känner sig peppad.

– När beskedet kom om omlokaliseringen hit blev alla på min institution jätteglada, mycket av vår forskning har just den inriktning som MUCFs uppdrag består av.

Sara Fransson och hennes forskarkolleger brukade prata om det, att det bara fanns två vägar till ett spännande jobb när de var klara med sina avhandlingar.

– Antingen att fortsätta på Linnéuniversitetet och hanka oss fram på olika tillfälliga lektorsuppdrag, eller att flytta till Stockholm. För några and­ra intressanta tjänster för vår kompetens fanns knappt i regionen.

Men så kom beskedet förra hösten om att MUCF skulle omlokaliseras. Sara Fransson tänkte direkt att där kom den, hennes drömarbetsplats. Dess­utom skulle hon slippa lämna staden som hon bott i de senaste tio åren, har ett viktigt kontaktnät i och där hon trivs så bra. Hon hade koll på myndig­hetens hemsida och sökte en tjänst
direkt när sådana började utlysas.

– Jag började jobba halvtid redan i februari, fast jag fortfarande höll på med min avhandling. Men MUCF var i så stort behov av folk, säger hon.

När Publikt är på plats är det stekhet sommar. Det är glest med medarbetare bland skrivborden, men de som är här verkar redan ha kommit in i sina respektive arbetsuppgifter och är fullt upptagna framför sina datorer med utredningar, remissvar och med att uppdatera sidan ungidag.se, som samlar statistik om unga. De berättar att ett femtontal hittills anställts på Växjökontoret, men att flera hunnit gå på semester. I augusti ska de vara runt trettio och sedan kommer kontoret att växa successivt fram till den officiella flytten, i januari nästa år.

– Vi som börjat nu under våren har varit mycket i Stockholm och jag har blivit god vän med flera kolleger där. Alla vi i Växjö har stor respekt för deras situation. Ibland framställs det som att man antingen ska vara jättearg eller jätteglad över omlokaliseringen och att vi inte samtalar med varandra mellan kontoren. Det stämmer inte, säger Sara Fransson.

Sedan beskedet kom 30 augusti förra året har myndighetens general­direktör, Lena Nyberg, pendlat mycket med tåget ned hit, samtidigt som hon håller ställningarna på kontoret vid Medborgarplatsen i Stockholm.

– Det är en oerhört speciell och utmanande situation. Något av det som verkligen har varit viktigt och en framgångsfaktor är att ledningsgruppen har varit i princip intakt hela tiden fram tills nu, säger hon.

Lena Nyberg berättar att de snabbt beslutade att hälften av lednings­gruppen skulle se till att allt löpande »vanligt« arbete fungerade, medan resten skulle ansvara för framtiden.

– Det har gjort att vi något så när kan navigera i uppdraget att både sköta vår verksamhet och framför allt vårt myndighetsuppdrag, det måste förstås prioriteras, samtidigt som vi bygger upp det nya kontoret i Växjö.

Hon har tagit sig tid för intervjun med Publikt under en förlängd lunchpaus. För övrigt består hennes schema den här dagen av anställnings­intervjuer. Det är många nya med­arbetare som behövs. Hittills har endast två av de runt sjuttio personer som arbe­tar på kontoret i Stockholm bestämt sig för att följa med arbets­givaren och flytta till Växjö. Sex anställda har skrivit på individuella pendlaravtal på olika längd. Det betyder att de kommer att ha kvar sin bas i Stockholm men förbinder sig att jobba på myndigheten över flytten och minst sex månader framåt. Det handlar om nyckelpersoner som Lena Nyberg behöver vara säker på att hon har kvar under den första intensiva perioden på den nya orten.

– Det är en väldigt märklig situation att driva en myndighet på pur chanstagning. Men så är situationen i mycket just nu. Jag har ingen aning om hur många som i slutänden kommer att följa med och innan medarbetare säger upp sig kan vi inte rekrytera nya, då kanske vi står med dubbel bemanning på tjänster och det har vi inte råd med, säger hon.

Det var under Almedalsveckan på Gotland förra året som Lena Nyberg började ana att en flytt var på gång, berättar hon. Hon visste att det hade varit på tapeten flera gånger tidigare i myndighetens historia, fast då hade det handlat om Östersund och Värmland. Och regeringen har ju varit tydlig med sin vision om att fler myndigheter ska omlokaliseras.

Lena Nybergs magkänsla stämde. Några veckor senare, mitt i semestern, blev hon inkallad av statssekreteraren som gav beskedet.

– Det var ändå föredömligt om man jämför med hur det har varit för flera andra myndighetschefer. Jag hade åtminstone några veckor för att förbereda mig mentalt och tänka igenom hur jag själv ville göra.

Hon har varit MUCFs högsta chef sedan 2015, har ett förordnade på sex år och bestämde sig efter några dagars funderande för att fullfölja det och följa med på resan. Hon motiverar det med sitt starka engagemang för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och att hon vill vara med och göra omlokaliseringen så bra som möjligt.

Men hon vägrade att vara den som informerade medarbetarna.

– Det här är ett politiskt beslut som jag inte har haft något som helst inflytande över. Så statssekreteraren fick vara den som gav personalen beskedet.

Medarbetarna fick nyheten en timme innan presskonferensen med statsminister Stefan Löfven sändes på tv. Lena Nyberg beskriver en hemsk stämning, att många var i total chock. De veckor som sedan följde är de tyngsta hittills i hennes yrkesliv.

– Människor var helt bestörta och många grät mycket, vi har medarbetare som ser MUCF som sitt livs kall. Vi hade dessutom fått till en fantastisk verksamhet och handplockat många oerhört kompetenta experter efter att vi fått utökat uppdrag. Folk var taggade, och så var det som om allt det direkt monterades ned. Jag hade dess­utom dåligt samvete inför dem som jag nyligen hade övertygat om att komma till oss från andra mycket välkvalificerade jobb.

Men nu har det gått snart ett år sedan den där hemska dagen i augusti 2017. En våg av uppsägningar kom direkt efter beslutet under de första allra tuffaste veckorna, berättar Lena Nyberg.

Därefter har det varit relativt lugnt, men hon tror att det kommer att hända mer efter semestrarna. Då har de anställda fått mer tid att tänka och sorge­arbetet har, åtminstone på ett professio­nellt plan, lagts åt sidan.

Maria Engelbrektson, som är Växjö­kontorets nyrekryterade kanslichef, säger att det som överraskat henne allra mest är det bemötande hon fick när hon träffade kollegerna i Stockholm.

– Jag kan erkänna att jag var jätte­nervös första gången jag besökte perso­nalen i Stockholm, jag representerar ju det nya. Men jag har faktiskt aldrig känt mig så välkommen till en ny arbets­plats! Det är helt otroligt hur måna alla är om att det här ska bli bra. Det finns en sådan lojalitet till myndigheten och engagemang i frågorna, hur arga människor än är rent privat över beslutet.

När Daniel Sjöman, vice ordförande för STs avdelning på MUCF, får höra det blir han glad.

– Vad roligt! Svaret på varför det är så, är helt enkelt att alla som arbetar här brinner så mycket för verksam­heten och vill dess bästa. Vi i avdelningen har också varit måna om att blicka framåt och snabbt få in medarbetare från Växjökontoret i styrelsen, vi har redan två nya. En styrelseledamot har också flyttat med till Växjö, säger
han.

Men det har varit ett speciellt år för de förtroendevalda, med många oroliga medlemmar. Själva beslutet om omlokalisering och flera av dess konsek­venser har ju facket varken kunnat vara delaktigt i eller påverka. Det har ofta känts frustrerande, säger Daniel Sjöman. Ändå upplever avdelningsstyrelsen att samarbetet med arbetsgivaren fungerat bra.

– Det finns en samsyn kring att försöka göra det så bra det bara går för medarbetarna.

De anställda i Stockholm har kunnat träffa en karriärcoach och under hösten planeras kompetens­utbild­nings­insatser för dem som vill.

Det finns också en möjlighet för flera medarbetare att söka en pendlingstjänst med möjlighet till individuell anpassning, säger Daniel Sjöman. Han har en tjänst som handläggare och kommer själv att pendla under nästa år.

– Men nu under hösten, när allt kommer närmare, tror jag att oron kommer att öka bland medlemmarna igen. Nu måste man bestämma hur man ska göra. För dem som inte kan pendla eller flytta med och inte heller hittar ett nytt jobb innan 1 februari, blir det en karens i a-kassan när de tvingas säga upp sig. Där har vi i nuläget ingen lösning.

I Växjö är det snart dags för Lena Nybergs nästa anställningsintervju. Men innan dess hinner hon ge en eloge till såväl kommun som länsstyrelse och region för mycket hjälp och stöd under resans gång. Samma dag som beslutet blev offentligt skickade hon ett brev till både dem och Linnéuniversitetet och skrev att hon hoppades på gott sam­arbete – men varnade också, med glimten i ögat, för att de fick vara beredda på att hon skulle stjäla en del av deras personal.

– Det har vi gjort också, och det kommer fler. Men jag har även landat i att vi måste rekrytera i en större cirkel. Inte bara i Växjö. Vi har anställt medarbetare från bland annat Malmö, Lund och Kalmar. Det kan handla om upp till två timmars pendling, men det är många vana vid om jobbet är tillräckligt intressant.

Bara en vecka efter beskedet åkte hela MUCFs ledningsgrupp ned till Växjö. De togs emot av bland andra kommunalrådet Anna Tenje, M.

Hon säger till Publikt att hon blev jublande glad över beskedet och att alla lokala aktörer är mycket måna om att det ska gå så smidigt som möjligt. Växjö har under de senaste åren haft stor inflyttning och många företags­etableringar, framför allt inom it-sektorn. Men särskilt många statliga jobb har det inte funnits. Och de har en stor betydelse för hela arbetsmarknaden, menar Anna Tenje.

– De statliga jobben är en viktig komponent för utvecklingsmöjligheter och karriär i regionen, inte minst för våra kvinnliga akademiker. I Kronobergs län hade vi tidigare minst andel statliga jobb i landet i förhållande till invånarantal, så det här är oerhört välkommet. Dessutom tror jag att MUCF, kommun och region kommer att kunna vara goda bollplank åt varandra och samarbeta på flera olika sätt.

Anna Tenje sticker inte under stol med att kommunen bedrivit mycket lobbyarbete för att få hit en myndighet, men vill ge största äran för det till sin socialdemokratiska företrädare, eftersom hon själv, som moderat, inte har »så många tentakler in i Regerings­kansliet«. Att det blev just MUCF tycker Anna Tenje är logiskt. Växjö är en ung kommun, med många barn och ungdomar, och har en lång historia av att arbeta med ungas delaktighet, inflytande och integration i det lokal­politiska arbetet.

– Vi har också Linnéuniversitetet där mycket av forskningsinriktningen inom statsvetenskap och humaniora berör just de områden som MUCF foku­serar på, säger Anna Tenje.

Och på Linnéuniversitetet är man också väldigt nöjd. Glenn Sjöstrand är prefekt vid institutionen för samhälls­studier och ser redan nu hur myndig­hetens etablering öppnar nya karriär­möjligheter och ger studenter och doktorander framtidstro. Linnéuniversitetet har sedan tidigare ett forsknings­samarbete med myndig­heten, berättar han. Det tror han nu kan komma att utvecklas.

– I säkert tio års tid har vi gjort olika typer av utredningar och rapporter för MUCF, särskilt om ungdomars inflytande i lokalsamhället. Att vi nu rent fysiskt finns på plats i samma region kan underlätta.

Glenn Sjöstrand tror också att flytten kan innebära att lärosätet utvecklar sin forskning om civilsamhället, som ju är MUCFs andra ben.

– Linnéuniversitetets forskning kan bli lika stark där som när det gäller ungdomars inflytandemöjligheter och hälsa.

Till lokalerna på Framtidsvägen, som passande nog råkar vara adressen till MUCFs tillfälliga kontor, har Ellen Gosdoum, chef för internationella enheten, just kommit efter en tågresa från Stockholm. Nu ska hon hålla i anställningsintervjuer tillsammans med kanslichefen Maria Engelbrektson.

Ellen Gosdoum är en av de två medarbetare som har bestämt sig för att flytta med myndigheten, även om hon aldrig förr hade varit i Växjö och inte har några som helst tidigare band hit. Med sig tar hon man och två barn på 6 och 13 år.

– Jag har helt enkelt världens bästa jobb, därför väljer jag att flytta med.

Själva bytet av bostadsort är inte någon jättestor sak för Ellen Gosdoum. Både hon och hennes man har flyttat mycket förut, bott utomlands i perioder och tycker att det är spännande med nya platser.

– Det som jag tycker är väldigt beklagligt är att mitt erfarna team splittras och att vi förlorar kompetens eftersom få väljer eller har möjlighet att följa med. Men nu gäller det att fokusera på framtiden, säger hon.

Hyreslägenhet i Växjö är redan ordnad, strax innan skolstart går lasset för henne och familjen. Ellen Gosdoum saknar fortfarande nästan ord för hur imponerad hon är av be­mötandet från Växjö kommun. Hennes man, som pluggar till sjuksköterska, fick hjälp med kontakter på Linné­universitetet genom kommunens stöd till med­flyttande. Det ledde till att han smidigt kan fortsätta sina studier i Växjö i höst. När hela familjen var på besök fick de låna elcyklar av kommunen för att enkelt kunna ta sig runt och titta på olika stadsdelar. Men det allra största var nog ändå den lokala basketföreningens engagemang.

– Vår äldsta son ska börja sjuan i höst. För honom känns förstås den här flytten katastrofal, han vill inte lämna sina kompisar i Stockholm.

Men han har sin basket. Och Ellen Gosdoum och hennes man fick genom kommunen hjälp att få kontakt med den lokala basketklubben i staden. De frågade om det fanns möjlighet för dem och sonen att komma och titta på en träning den dag de besökte Växjö. Det gick bra, men klubben beklagade att sonens ålders­grupp hade träning en annan dag.

– Ingen fara, sa vi, det blir bra ändå. Sedan, när vi kom dit, visade det sig att hela laget hade styrt om den veckans träning för vår sons skull. Alla i hans åldersgrupp hade kommit dit för att han skulle få träffa dem. Det betydde allt för honom, att faktiskt se att han kunde få ett nytt sammanhang och var välkommen.

Det där lokala engagemanget och omsorgen om andra är något som även lockat Petter Holmgren att flytta till Växjö i och med MUCFs omlokalisering. Nu är han utredare på analys­enheten sedan mitten av mars och har hittills trivts väldigt bra. Han upp­skattar känslan av att vara med och bygga upp något nytt, och att han som enskild medarbetare upplever sig involverad.

Han kommer från en traineetjänst på Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EESK, i Bryssel där han har arbetat med civilsamhällesfrågor. Men dessförinnan bodde han i Stockholm en tid efter studierna och jobbade på Myndigheten för press, radio och tv. Jobbet var det inget fel på, men han trivdes inte i huvudstaden.

– För en välutbildad akademiker inom samhälle och humaniora är det jättesvårt att hitta jobb utanför Stockholm. I längden är det inte hållbart att alla ska tränga ihop sig, det är dess­utom oerhört svårt med bostad. Och det finns faktiskt massor av kompetens på andra ställen i Sverige också. Jag tror att omlokalisering av myndigheter kan innebära att politiken får ett mer nationellt perspektiv, i dag är den väldigt Stockholmscentrerad, säger Petter Holmgren.

Och även om han och kollegerna är fullt medvetna om att det under ett tag kommer att vara ganska rörigt, så känner sig Petter Holmgren tryggt för­vissad om att omlokaliseringen så småningom kommer att landa bra. Han har sin egen pappas erfarenhet att luta sig emot. Fadern flyttade med Boverket från Stockholm till Karlskrona 1989, Petter Holmgren är född och uppväxt där.

– Pappa säger att det tog ungefär fem år. Men sedan var verksamheten i gång i minst lika stor omfattning som tidigare. Och i dag är ju den flytten i princip glömd.