Inget statligt stöd till osjysta arbetsgivare
De strejkande i Fränsta stred för rimliga arbetsvillkor på sitt företag – och i förlängningen på hela arbetsmarknaden. En sådan kamp blir svårare om staten ger stöd till osjysta arbetsgivare.
»Vi har ändå vunnit och stått upp för våra rättigheter«, sade Frida Niemi till P4 Västernorrland när ledningen för Focus CRS i Fränsta meddelade att företaget skulle läggas ned.
Efter långa men fruktlösa fackliga förhandlingar hade hon och hennes kolleger gått i strejk för att få ett kollektivavtal som skulle ge dem rimliga villkor. Men arbetsgivaren vägrade att skriva på och valde alltså i stället att lägga ned verksamheten.
Enligt fackförbundet Unionen anställdes de flesta som jobbade för företaget dag för dag, med en lön på 85 kronor i timmen,
utan ersättning för övertid eller obekväm arbetstid och utan regleringar av sjuklön och pension.
Sådana villkor är på tok för dåliga för de anställda – men också ett problem för resten av näringslivet.
Ett företag som pressar ned löner och villkor på det sättet kan slå ut andra aktörer som ger sina medarbetare anständig ersättning. Kollektivavtalet skyddar alltså inte bara den enskilda individen från en press att gå med på undermåliga villkor, det skyddar också andra företag mot osund konkurrens.
»Alla jobb är bra jobb«,säger politiker ibland. Men även om det är viktigt att ha ett arbete, betyder det inte att vad som helst kan få passera på arbetsmarknaden. De villkor en arbetsgivare vill erbjuda kan vara sämre än vad såväl en arbetssökande som samhället i stort ska behöva acceptera.
Frida Niemi och de andra anställda på Focus CRS markerade en gräns: De fann sig inte i de villkor företaget gav dem. Det är en viktig insats. Precis som hon själv konstaterar har de – och vi alla – ändå vunnit.
Den gräns som de anställda drogmåste också staten kunna dra. Länsstyrelsen hade beviljat Focus CRS en miljon kronor
i bidrag till företagsutveckling. Att stödja insatser som skapar jobb kan vara en god idé, men subventioner får inte gå till
vinstdrivande företag som inte är beredda att ge sina anställda villkor i nivå med vad andra arbetsgivare erbjuder.
När frågan diskuterades i riksdagen uttryckte näringsminister Annie Lööf tyvärr ingen ambition att ändra reglerna så att alla myndigheter som delar ut stöd till företag ska kunna kräva att de vanliga spelreglerna på arbetsmarknaden följs.
Däremot tyckte Centerledaren att de strejkande i Fränsta varit modiga och att de gjort helt rätt som kämpat för att få ett kollektivavtal som skulle ge rimliga arbetsvillkor: »Jag tycker att det är rätt och rimligt att man som arbetstagare inte bara kräver det. När man kräver det ska man också ha möjlighet att få detta«, sade hon i riksdagens talarstol.
Där har Annie Lööf helt rätt. För att hennes hållning ska fungera i praktiken måste den lagstiftning som tryggar arbetstagarnas inflytande och den svenska modellen värnas och utvecklas. För, som Frida Niemi som förlorade jobbet i sin kamp för arbetstagarnas rättigheter uttryckte saken, »bara för att man bor i Ånge ska man inte ha dåliga löner eller villkor«.
Alexander Armiento,
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
