Många intressen vill påverka statens indelning
Länsstyrelserna behöver stärkas. En angelägen reform av statens regionala förvaltning bör inte få hindras av lokalpolitiska intressen. Men i omställningen krävs också stor hänsyn till medarbetarnas situation.
Länge låg bollen hos landets lokalpolitiker. Hade de kunnat enas om nya gränser hade vi sett landsting slås samman till nya storregioner. Då hade staten fått följa efter och ändra länsgränserna på samma sätt. Så blev det inte.
Men dagens tjugoen län är ingen optimal organisation för vare sig länsstyrelser eller andra statliga myndigheter – om detta är enigheten stor. När landsting och kommuner inte agerade var staten tvungen att gå före. Därför är det logiskt att Mats Sjöstrands utredning nu föreslår att statens regionala förvaltning i form av länsstyrelser slås samman till starkare enheter – och att andra myndigheters regionala organisation anpassas efter det, så att statens indelning blir mer enhetlig.
Hans förslag är försiktigt utformat och förändringarna är begränsade. Länens antal och gränser ändras inte. Men i framtiden kommer begreppet län med detta förslag i praktiken bara att betyda ett landstings geografiska område. Nio av de elva kvarvarande länsstyrelserna kommer att ansvara för mer än ett län.
Utredningens förslag innebär också att andra myndigheter med ett regionalt ansvar måste organisera om sig. Eftersom de inte alla har möjlighet att dela in sig lika finmaskigt som länsstyrelserna, ska de i stället få sju regionala områden – några av dessa täcker in två eller tre länsstyrelser.
Blir de här kartorna verklighet så kommer de att peka ut en färdriktning för det framtida Sverige som det blir svårt för landstingen att ignorera. De kommer med självklarhet att bli utgångspunkten för kommande diskussioner om de nya storregioner som förr eller senare blir nödvändiga – för inte heller den svenska sjukvården kan i längden organisera sig i 21 olika landsting.
Men just det sambandet riskerar att göra statens regionala förvaltning till en bricka i ett större spel, där lokalpolitiker som vill behålla status och inflytande eller slippa att paras ihop med ett oönskat grannlän gör allt för att sätta käppar i hjulet för en utveckling som går dem emot.
Det finns säkert argument både för och emot att Gävleborgs län ska samsas med Dalarnas län och för och emot att Härnösand ska förlora rollen som sätesort när länsstyrelsen i Västernorrlands län slås ihop med den i Jämtlands län. Det vore dock olyckligt om sådana tvistefrågor fördröjde eller till och med förhindrade beslut om en angelägen reform av statens regionala förvaltning.
Sådana beslut måste fattas i god tid, så att länsstyrelsernas och de andra berörda myndigheternas nya organisation inte måste stressas fram. Den omfattande reformen syftar till att stärka den statliga förvaltningen. För att inte resultatet ska bli det motsatta måste de stora förändringar som väntar på många arbetsplatser kunna ske med god framförhållning och stor varsamhet.
Det krävs också att de statliga arbetsgivarna i omställningen lyssnar till de anställda och deras fackliga organisationer – och värnar om sin viktigaste resurs: medarbetarnas kompetens.
Alexander Armiento,
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
