De digitala systemen är ansträngande eller irriterande för de flesta, men för personer som har svårt att se, höra, läsa, styra datorn eller förstå, blir det ännu knepigare att hänga med, skriver Susanna Laurin, Forsknings- och innovationschef på företaget Funka.
Bild: Getty Images
De digitala systemen är ansträngande eller irriterande för de flesta, men för personer som har svårt att se, höra, läsa, styra datorn eller förstå, blir det ännu knepigare att hänga med, skriver Susanna Laurin, Forsknings- och innovationschef på företaget Funka.

Digital tillgänglighet är viktigare än någonsin

DEBATT: TILLGÄNGLIGHET2021-08-19
Digitaliseringen av våra arbetsplatser får inte leda till att personer med funktionsnedsättning stängs ute, skriver Susanna Laurin, forsknings- och innovationschef på Funka. Hon är kritisk mot att tillgänglighet inte är högre prioriterat när de digitala verktygen utvecklas.

Den snabba digitaliseringen av skolor och arbetsplatser under pandemin kommer säkerligen att få långtgående och bestående konsekvenser. Men det är viktigt att digitaliseringen också innebär tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Annars riskerar den att i stället skapa nya klyftor.

En positiv sak är att konkurrensen mellan olika videokonferenssystem lett till att de börjat erbjuda nya och bättre tjänster på tillgänglighetsområdet. Men för användarna har den snabba omställningen också inneburit en rad utmaningar.

Digitala möten funkar olika bra för olika personer. Det är lätt att missa små men viktiga detaljer i det sociala samspelet. Det är också betydligt svårare att lösa tekniska problem med tjänster som textning eller teckenspråkstolkning när aktörerna befinner sig i olika rum.

Det är också förvånansvärt många som – trots oräkneliga webbinarier och webbaserade möten – fortfarande har svårt att hitta rätt knapp och att förstå de olika funktionerna. Hur intuitiva är gränssnitten, egentligen? Och hur många olika program som gör ungefär samma sak ska vi behöva lära oss, komma ihåg och hantera? Den kognitiva belastningen av att – ibland varje timme – växla mellan Teams, Zoom, Google Meet, Webex, Go To Meeting och alla de andra verktygen är utmattande. Någon standardisering av ikoner, funktionalitet och objektplacering är inte i sikte.

Den ständiga vidareutvecklingen förändrar dessutom gränssnitten i rasande takt. Förbättringar, absolut, men när datorn uppför sig som ett slags ogripbar amöba blir många osäkra. Varför ser det inte ut som senast? Var finns den där fiffiga funktionen nu igen, den låg ju precis här förra gången jag använde programmet?

Det här är ansträngande eller irriterande för de flesta av oss, men för personer som har svårt att se, höra, läsa, styra datorn eller förstå, blir det ännu knepigare att hänga med. Särskilt som de flesta av oss får försöka lösa it-problem på egen hand, eller får support via telefon.

De interna system och programvaror som används inom utbildning och arbetsliv kan ge upphov till ännu större svårigheter. Många av dem uppfyller inte ens basala krav på tillgänglighet. Hittills har lagstiftning och regelverk främst reglerat webbplatser som vänder sig till allmänheten, varför många organisationer lagt sin tid och energi på att förbättra dessa. Men dåligt fungerande interna system påverkar både organisationens effektivitet och personalens välbefinnande negativt.

Det kan kännas stigmatiserande att vara den som måste påminna om att ”tyvärr funkar inte det där systemet för mig”, exempelvis när det går ut information om hur man ska frånvarorapportera. Risken är att vissa individer föredrar att inte berätta om sina svårigheter utan i stället försöker lösa problemen genom att be en kollega eller anhörig om hjälp. Det blir naturligtvis ohållbart i längden, samtidigt som de ansvariga sällan förstår problemens omfattning i tid, innan problemen växt sig så stora att det leder till sjukdom, omplacering eller uppsägning.

Samtidigt som politiker och experter talar om för oss att vi kommer att behöva fortsätta jobba långt upp i åren vet vi att syn, hörsel och motorik försämras med stigande ålder. Mycket går att kompensera med teknik, men alla hjälpmedel har en inlärningskurva, så det gäller att börja i tid.

Det är fortfarande ganska få som känner till vilka lösningar och hjälpmedel som kan stötta personer med funktionsnedsättning i den digitala världen. Det inte bara arbetsgivare, utan även användare. Att ta in extern expertis på tillgänglighetsområdet borde vara lika självklart som att medicinskt utbildade proffs sköter företagshälsovården.

Som världen ser ut i dag är vi alla mer eller mindre beroende av tekniken. Låt oss hjälpas åt att se till att den blir ett verktyg som så många som möjligt har glädje av.


Susanna Laurin
Forsknings- och innovationschef på företaget Funka

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.