Bild: Malin Hansson

Kritiken mot tvångsvården av ungdomar är inte ny

DEBATT: STATENS INSTITUTIONSSTYRELSE2021-05-26
Mediernas beskrivning av tvångsvården av unga är lika trubbig och alarmistisk nu som den var på sjuttiotalet, skriver Evert Frisk, som började på sitt första jobb inom Statens institutionsstyrelse för drygt femtio år sedan. För att verksamheten ska ha god kvalitet måste de anställda ha rätt förutsättningar, anser han.

Återigen är våra statliga ungdomsinstitutioner föremål för aktiv mediebevakning. Det är bra. Verksamheten är dyr och svår att styra, och det handlar om ungdomar och barn som tillhör de mest utsatta.

Jag började mitt första jobb inom Statens institutionsstyrelse, SiS, för drygt femtio år sedan och kan konstatera att mediernas beskrivning är lika trubbig och alarmistisk nu som den var på sjuttiotalet. Med jämna mellanrum larmas det om att verksamheten är kontraproduktiv och att ungdomarna har sämre social förmåga efter placeringen än före. Men min erfarenhet är att kvaliteten har gått upp och ned i närmast cykliska variationer under åren.

Till ungdomshemmen kommer de ungdomar som ingen annan vill kännas vid. Bara SiS har resurser att ta hand om unga som har ett extremt utagerande och våldsamt beteende. Sjukvården har för länge sedan abdikerat.

Men finansieringen är ett problem. Staten står bara för cirka en tredjedel av kostnaderna, resten ska täckas av kommunernas avgifter. För en liten kommun kan en institutionsplanering spräcka hela driftbudgeten. Då blir det inte den unges behandlingsbehov, utan pengarna, som står i fokus.

Men nu när det från politiskt håll ställs ökade krav på repression och kontroll, kan man fråga sig om inte staten ska stå för en betydligt större del av kostnaden.

Hur kommer det sig då att samma slags kritik riktats mot våra tvångsvårdsinstitutioner för ungdomar under femtio års tid?

Det har med jämna mellanrum tillkommit nya behandlingsmetoder som trängt undan de föregående. Men de nya metoderna har införts utan föregående studier och inte heller prövats innan de rullats ut.

Min uppfattning är att vägen till en stabil och god kvalitet bara går att hitta inom verksamheten, där ungdomarna bor. Det är de anställda på avdelningen som lägger ribban. Att vara behandlingsassistent på en ungdomsinstitution är ett utpräglat talangyrke.

Om det ska vara meningsfullt att placera unga på en tvångsinstitution måste det finnas förutsättningar för en process som syftar till att stärka deras sociala förmåga. Initialt är kontrollen det viktigaste, det gäller att stoppa ett destruktivt beteende. Men efter ett tag uppstår alltid en kontakt som förr eller senare kan leda till en relation. Vägen dit kan vara konfliktfylld och den unge och behandlaren kommer inte att vara överens om allting. Men det är först när det finns en etablerad relation som den unges sociala förmåga kan stärkas.

Får vi inte till stånd den processen, har vi inga andra möjligheter heller. Det står den politiska makten fritt att i statsbudgeten och regleringsbrevet ge SiS instruktioner och resurser som leder till att de placerade ungdomarna får en bättre social förmåga efter vistelsen än innan.

Nu finns risken att jag får epitetet kunskapsfientlig. Men jag hoppas ändå att budskapet går fram. Låt nästa femtioårsperiod präglas av fokus på livet inne på institutionerna, med personalkontinuitet, ett ändamålsenligt bemötande och god omvårdnad som ledord.
 

Evert Frisk

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.