Jakten på de bästa vårdarna

När Zelimir Crnkovic hade jobbat i sju år som arbetsledare inom bilindustrin fick det räcka. Han ville gå vidare. Men till vad? Tanken på Kriminalvården hade svept förbi, men han hade ingen aning om vad jobbet innebar. Så vägen var inte spikrak.

–Jag var som invandrare lite rädd för myndigheter, säger han och lägger huvudet lätt på sned.

I dag är han 39 år och själv en del av myndigheten sedan ett år tillbaka, bär marinblå tröja och byxor, märkta med ett litet, försiktigt kriminalvårdsemblem. Samma uniform har kollegan Barbro Wingårdh, 59, som jobbat länge på Skogomeanstalten och brukar ta hand om nyanställda. De är till vardags nästan lika inlåsta som de intagna och får bara ta emot besökare i besöksrummet.

Rummet är litet med bord och stolar för vuxna. Och ett minibord med fyra små färgglada stolar för barn. Från fönstret syns bara den inhägnade anstaltsgården, för tillfället tom på folk. Det är kallt ute, men ändå försöker de intagna hitta alla möjliga sätt att manipulera vårdarna för att komma ut i friska luften. Bara lite till. Bara röka lite. Eller ”Kan du gå till kiosken?” Inte konstigt om man sitter inlåst hela dagarna. Men som kriminalvårdare måste man kunna säga nej. Och ja. I alla fall inte låta sig manipuleras.

–Alla klarar inte det. Till exempel om någon kollega mår dåligt eller är i kris där hemma – och någon klient säger vackra ord, då är det inte lätt att stå emot, säger Zelimir Crnkovic.

Barbro Wingårdh ler lite. Genom åren har hon sett kolleger bli förälskade i intagna.

–En del har haft svårt att hålla en professionell distans och inte bli en säkerhetsrisk, säger hon.

Men hon tror inte det går att undvika genom en striktare rekryteringsprocess.

–Vem som helst kan trilla dit och bli kär, säger hon. Det är en tragedi när det händer.

Vill ge fler chansen

Annat är lättare att upptäcka redan under anställningsintervjun. Till exempel om den sökande är strukturerad och genomtänkt – något Kriminalvården letar efter. Men hur finner man ”rätt” personal bland 500–600 sökande?

För att undvika risken att välja bort en kompetent person, bara för att hon eller han är dålig på att skriva en pappersansökan, så bjuder Kriminalvården Region Väst numera in så många som möjligt till gigantiska informationsträffar i Folkets hus, dit alla – hundratals intresserade – är välkomna. Zelimir Crnkovic var en av dem som gick dit.

–Det var så fullt att det inte fanns platser till alla, men det var ett bra sätt att informera om vad det var för ett jobb. Jag blev positivt inställd, säger han.

Han hade skickat ett antal jobbansökningar till en mängd olika arbetsgivare som inte ens svarat. Så han blev överraskad över bemötandet.

–De var väldigt professionella. Det hade jag inte förväntat mig av en statlig institution, säger han.

Tanken med informationsträffen är att sålla bort dem som själva förstår att de inte passar som kriminalvårdare, när de får veta mer om vad jobbet innebär. Men Zelimir Crnkovic valde att gå vidare, skickade in en ansökan och fick komma på en gruppträff.

–Vi fick berätta lite om oss själva, vad vi jobbat med tidigare. Få hade haft kontakt med Kriminalvården tidigare.

Efter gruppträffen var det dags för en tjugo minuter lång individuell intervju. Där kom lite svårare frågor om hur han hanterar vissa situationer. Han kommer inte ihåg exakt vad han sa, men har känslan att han klarade sig bra.

Så många som möjligt ska få chansen

Det omfattande rekryteringsarbetet kräver noggrann logistik. Om 50 personer ska anställas får drygt 150 komma på gruppträffar, åtta i varje grupp.

Kortintervjuerna syftar till att ge så många som möjligt en chans. Bengt Herrman, som arbetar med personalfrågor på Kriminalvården Region Väst, tror inte man kan rekrytera bra utan att möta människor.

–Det är lätt att avfärda en pappersansökan, men inte lika lätt en människa du har framför dig. Syftet var inte att anställa fler invandrare, men vi har fått mångfald på köpet. Jag var med om att anställa den första killen från Mellanöstern 1990. I dag har tolv procent av våra anställda utomnordisk bakgrund, säger han.

Kriminalvården Region Väst har hämtat inspiration från en rekryteringsmetod som utformats på nöjesparken Liseberg. Den har därför kommit att kallas Lisebergsmodellen. Bengt Herrman är stolt över att den lett till bra köns- och åldersfördelning, trots att det inte tillhört något kriterium.

–Senast var den äldsta vi anställde 58 år.

Kraven som ställs på de sökande är att de ska ha human människosyn och empatisk förmåga, vara psykiskt stabila och ha social kompetens, vara flexibla och ha samarbetsförmåga.

–Fällan är om rekryterarna tycker om den sökande, för det är inte samma sak som att personen passar för jobbet. Vi måste strikt följa vår kravprofil och använder strukturerad intervjuteknik. Med facit i hand har det visat sig att vi i huvudsak hamnar rätt. Vår bedömning liknar oftast den som Pliktverkets psykologer sedan får göra av de sökande.

Han säger att rekryterarna snabbt märker om en sökande brister i social kompetens.

–Om vi inte får kontakt med personen eller om denne inte visar något av sig själv, då kan det vara ett tecken på att personen har svårt att kommunicera.

Vårda – eller vakta?

Men det räcker inte att den jobbsökande är social och trevlig. Det krävs mer – bland annat att man klarar att dra gränser. Kriminalvårdsinspektör Per Wernersson, personalansvarig på Skogomeanstalten, konstaterar att kraven är många och omdömet viktigt. Kriminalvårdarna sitter på maktmedel och måste klara att följa reglerna. Inte vara mjukis, men inte heller hård. Inte bara vara vakt, utan även vårdare. Den balansgången måste de kunna hantera.

–De som har arbetat i vård- och omsorgsyrken kan ha svårare att klara av att följa regelverket, kunna sätta gränser och stå emot. Sedan finns det de som tvärtom tror att jobbet bara innebär att vara vakt. Men man måste kunna agera längs hela spannet, säger Per Wernersson.

Dessa båda motpoler är inte alltid lätta att se i rekryteringsprocessen. Men Lisebergsmodellen innebär att rekryteringen sker i flera steg, för att öka möjligheterna att träffa rätt.

Kriminalvårdarna ställs ständigt inför svåra situationer. De måste kunna få bra kontakt, skapa förtroende och motivera till behandling. Zelimir Crnkovic är osäker på om det spelar någon roll i jobbet att han är invandrare. Tittar i taket och funderar en stund. Säger att det finns både för- och nackdelar.

–En del invandrare kan komma till mig och prata, försöker få en brorsa. En och annan svensk säger att jag inte kan uttrycka mig på svenska.

På frågan om hur han bygger upp kontakten med de intagna svarar han:

–Umgås, promenera ihop och prata om vardagliga ting, spela pingis – så kan man få veta mycket.

En annan del av jobbet är våldet. Zelimir Crnkovic har varit med om en del våldsamma situationer. De som mår dåligt har ofta låg tröskel. Det räcker med att någon råkar öppna dörren till telefonhytten så att en annan får en liten knuff, då kan stämningen bli hätsk och snabbt leda till våld. Då gäller det att lugna situationen och ibland vara auktoritär.

–Man orkar inte alltid vara smidig, även om man borde. Vi är inlåsta med dem tio till tolv timmar per dag och måste hitta en balans. Allt måste fungera.

Men han anser sig ändå kunna hantera konflikter på ett lugnt sätt, sådant de frågar om under anställningsintervjun.

–Jo, jag fick frågan om hur jag hanterat bråk och konflikter på tidigare arbetsplatser.

Det är kanske lätt att svara ”rätt”. Men Zelimir Crnkovic tror inte det går att hålla masken och gömma undan dåliga egenskaper eftersom rekryteringsprocessen sker i flera steg. Kommer svagheterna inte fram på tjugominutersintervjun så kan de dyka upp under den påföljande entimmesintervjun. De som inte sållas bort där går vidare till Pliktverket som gör tester och intervjuas av psykolog.

Sedan några år tillbaka har man även infört en utbildning på tjugo veckor innan jobbet påbörjas. De som där visar på bristande empatiförmåga eller andra svagheter kan sedan nekas jobb.