Polisens proffs möter motstånd

– Som du ser har jag många stolar här!

Monica Vanhanen sveper med handen runt sitt kontorsrum. Hon utreder ungdomsbrott på Hisingen i Göteborg, och när hon förhör en brottsmisstänkt tonåring kan även föräldrar, advokat och någon från social­tjänsten behöva knöka in sig samtidigt.

I hyllan bakom skrivbordet står en rulle hushållspapper granne med en utgåva av lagboken.

– Den är för dem som gråter. Ofta är det föräldrarna.

Men i dag är inga förhör inplanerade. I stället fiskar Monica Van­hanen upp bilnycklar och hämtar polis­aspiranten Emilia Lagström, som hon handleder i brottsutredning under en praktikperiod. De ska åka till polishuset i City, »Stampen« på Stamp­gatan, för att gå igenom aktuella ärenden med en förundersökningsledare.

Utanför hemmastationen vid Vågmästarplatsen pågår en febril byggverksamhet. Hisingen växer i snabb takt och skolorna fylls på med nya elever.

– De bygger på varje ledig plätt! säger Monica Vanhanen.

Precis som många andra civila utredare kom hon in på banan efter många år med andra arbetsuppgifter inom polisen.

– Jag hade hållit kurser i ett nytt administrativt system när min chef kom in och sa att jag behövdes som ungdomsutredare.

De första mer omfattande försöken med civila utredare gjordes 1997, då STs avdelning inom polisen lyckades få gehör för förslaget att vidareutbilda en grupp civilanställda som annars hotades av uppsägning. Men motståndet mot de civila utredarna har hela tiden varit stort, berättar Anne-Cathrine Brandt, som själv är civil utredare och sitter i STs avdelningsstyrelse.

– Många är kvinnor som brinner för sitt arbete, men jobbar i motvind.

För Monica Vanhanen innebär det intensiva byggandet på Hisingen att hon kommer att möta många nya ansikten under de närmaste åren. Ungdomar som har rånat, misshandlat, hotat eller lagt ut kränkande bilder på Instagram eller Facebook. I december förra året skakades Göteborg av upplopp sedan ett stort antal flickor fått bilder och kränkande tillmälen utlagda på Instagram, och det kommer fortfarande in nya anmälningar.

Några sådana ska upp på bordet i dag på »Stampen«. Solen har brutit igenom den gråkulna morgonen, och stämningen är otvungen och lättsam när för­undersökningsledaren Jan Nilsson tar täten mot kaffeautomaten.

– På fredagarna sätter vi i nyckeln, då blir det Irish coffee, skojar han och pekar på automatens nyckelhål.

Men den lätta tonen försvinner när de gröna ärendemapparna har kommit upp på bordet i konferensrummet. Det är aspiranten Emilia Lagström som drar anmälningarna, då och då understödd av Monica Vanhanen.

Först ut är anmälningarna om kränkningar på nätet. Men i flertalet fall saknas misstänkta.

– Här är ytterligare en tjej, säger Emilia Lagström och öppnar en ny mapp. Ingen misstänkt, hon har ingen aning. De säger ofta att de har en känsla, men vill inte tala om vem de tänker på.

– Ja, det lutar åt att vi får fimpa dem, säger Jan Nilsson. Det är fruktansvärt svårt med nätbrott, när man arbetar mot multinationella bolag som Facebook och Instagram. Det ska nästan mord till för att de ska vilja hjälpa till.

I varje ärende är Monica Vanhanen observant på om det finns en identifierad misstänkt och om denne i så fall är över 18 år – i så fall är det inte ungdoms­brottsutredarnas bord.

Det sista ärendet gäller dock riktigt unga förövare. Tre pojkar under 15 år har brutit sig in på en båt och tänt ljus. Ägaren kom dit och upptäckte dem, och har nu skadeståndskrav på 40 000–50 000 kronor. Monica Vanhanen och hennes kolleger ler svagt när summan nämns.

– Kan vi överlämna detta till medling om ersättningsnivån? föreslår hon. Jag tycker att det är färdigt.

Inbrottet på båten är ett typiskt ungdomsbrott på så sätt att det begicks av killar och i grupp, säger hon.

– Flickorna snattar smink och kläder på H&M för eget behov, och de kommer oftast bara en gång.

I dag finns omkring 740 civila utredare inom polisen. Men resan har inte varit smärtfri, säger Anne-Cathrine Brandt i STs avdelningsstyrelse.

Motståndet har kommit från dem som ogillat att civil personal kommit in på domäner som historiskt varit reser­verade för polisutbildade. Polisförbundet, en del chefer och i vissa fall enskilda poliskolleger har aktivt arbetat emot utvecklingen.

Motståndet har varit påtagligt även i Göteborg, säger Monica Vanhanen. Polis­förbundet motsatte sig att hon skulle få utreda ungdomsbrott och det blev förhandlingar, men det gick igenom.

Per-Erik Rinsell, som varit åklagare i Göteborg i tretton år, ger samma bild.

– Civila är inte välkomna, det finns en stor misstro bland poliser, säger han. För några år sedan dök det upp flygblad som var rent oförskämda mot civil­anställda. Det berör ju inte mig personligen, men det skapar dålig stämning och det blir sämre resultat.

ST-sektionen inom polisen i Västra Götaland har ändå vunnit flera framgångar för de civil­anställda. De kan nu gå utbildningar som tidigare enbart varit öppna för poliser, och fler tjänster har också öppnats för civila sökande.

– Ofta stod det »lägst polisinspektör« i annonserna, berättar Monica Vanhanen. Men vi ifrågasatte det för varje tjänst som utlystes, och fick till stånd att man lade till »eller civil utredare«.

I bilen tillbaka till stationen på Vågmästarplatsen ber Emilia Lagström om råd inför ett förhör som hon ska hålla på eftermiddagen om ett narkotikabrott. Det går bra för henne, tycker Monica Vanhanen, som lett polisaspiranter på praktik i tio års tid.

– Med en mindre duktig aspirant hade jag fått skriva ned frågorna till förhöret också.

Att många polisaspiranter har svårigheter med brottsutredningar beror på att polisutbildningen har ett annat fokus, tror hon. Emilia Lagström håller med.

– Hela skolan är inriktad på utetjänst, inte på utredning. Man pluggar för att klara det som gäller för en utetjänst.

Monica Vanhanen har för sin del utbildning i juridik, förhörsteknik och kurser om barn och ungdom. Hon har också gått de två första stegen i KPU, kriminalpolisutbildningen, och är en av de mest utbildade bland brotts­utredarna i Göteborg, enligt hennes chef Yvonne Ylander Spikh.

– Hon har också en väldig fallenhet för att prata med ungdomar. Hon får deras förtroende och respekt.

Monica Vanhanen säger att hennes yrkeskompetens handlar om erfarenhet, förhörsteknik och fallenhet.

– Ungdomar är så olika. En är helt ursinnig, nästa gråter, en annan säger inte ett ord till polisen. Och så möter vi familjer från olika länder. I fredags fick vi ringa efter en tolk till en mamma som inte talade ett ord svenska. Det är viktigt att mamman förstår.

När Monica Vanhanen ska förhöra en tonåring som skriker och kastar saker omkring sig nöjer hon sig med att plocka upp det slängda och luta sig tillbaka. Hon talar tyst, så att den unge måste spetsa öronen för att höra.

– Det gäller att inte hamna i samma stämningsläge som den unge, då har man redan förlorat slaget. Man får också välja sina strider. Jag bryr mig inte om ifall de sitter stilla, och jag säger aldrig åt någon att ta av kepsen. Det är inte viktigt.

Det gäller att läsa av och möta var och en, exempelvis ungdomar med autism och adhd.

– Och så måste man ha hjärta. Yngre tonårskillar har inte alltid förståelse för vad de gjort. De kan slänga ur sig ett »passa dig!«, och den andre kanske uppfattar det som ett hot fast det inte var menat så.

Som civil utredare har inte Monica Vanhanen samma befogenheter som en polis, exempelvis får hon inte besluta om husrannsakningar, göra beslag och hålla förhör innan en förundersökning startas. Under senare år har en rad statliga utredningar föreslagit lättnader i de restriktionerna. Drivkraften bakom utredningarna har varit att förbättra polisens effektivitet, något som också justitieminister Beatrice Ask efterlyst.

Alla utredningar har dock mötts av skarpa reaktioner från Polisförbundet, och hittills har inga förändringar genomförts. Men den senaste i raden, från Rikspolisstyrelsen i februari, gjordes på en tydlig beställning från justitieministern. Det kan tala för att det blir allvar den här gången.

En helt naturlig utveckling, tycker åklagare Per-Erik Rinsell. Även Monica Vanhanen vill ha större befogen­heter, men hon tror inte att de förändringar som nu föreslås kommer att påverka hennes jobb i praktiken. Däremot skulle hon vilja bli förundersökningsledare.

– Jag tycker att jag har kompetens för det, och om inte den formella begränsningen fanns skulle jag redan vara det, med ytterligare utbildning.

Och så vill hon ha högre lön.

– Jag har aldrig blivit orättvist behandlad här, men det är kränkande att ha 3 000–5 000 kronor lägre i månadslön än min polisiära kollega i rummet bredvid, som har exakt samma arbetsuppgifter men mindre erfarenhet.

Hon framhåller att civila utredare är produktiva i sitt arbete.

– Vi har valt jobbet av eget intresse, medan många poliser blir utredare i brist på annat eller för att de inte orkar med utetjänst på äldre dar.

Hennes chef Yvonne Ylander Spikh bekräftar att många som väljer polis­yrket vill vara i yttre tjänst.

– För många blir det naturligt att så småningom jobba med brottsutredningar. Men de som helst vill vara kvar i yttre tjänst, men av olika anledningar inte klarar det längre, tvingas kanske att bli utredare trots att man inte brinner för denna arbetsuppgift.

Göteborgsåklagaren Per-Erik Rinsell tycker att utredarnas engagemang är viktigt.

– En riktigt duktig polis med erfarenhet av radiobil slår en civil utredare utan den erfarenheten. Men intresset betyder mycket, och civila utredare har en högre lägstanivå och vi får fler utredningar av dem.

Monica Vanhanens arbetsdag börjar närma sig sitt slut. Hon sätter på sig sitt headset och ringer Rättsmedicinalverket. Hon vill få svar om ett blodprov från en person som misstänks för narkotikabrott. Har man kontrollerat om det innehöll drogen spice? Det har man, men resultatet är negativt.

Hon suckar lite.

– Jag är övertygad om att han hade tagit något. Men mätmetodiken hänger inte med.

Nu kommer Emilia Lagström in och visar bilder från en övervaknings­kamera som förevigat ett butiksrån. Flera pojkar syns på bilden, och Monica Vanhanen känner igen dem alla.

– Ja, det är mina pojkar.

Känner hon hopp om de ungdomar hon möter? Det är både och, säger hon.

– En del killar lägger av kaxigheten med åren och säger att de vill lägga av. Det är ett ganska jobbigt liv att leva som brottsling.

För en del blir hon något av en terapeut, kan samtala länge efter att ett förhör är avslutat och ta emot telefonsamtal på fritiden. Och det händer att hon får bekräftelse tillbaka.

– Många hälsar när jag möter dem på stan långt senare. En del kommer fram och tar i hand, andra kanske bara nickar diskret på spårvagnen.