Priset för att få jobba kvar

Klockan är 04.50 en vanlig torsdag i februari och Nils-Owe Nilsson har redan varit uppe i tjugo minuter. Han har duschat och eldat i den lilla kökspannan där brasan sprakar trösterikt.

Nu sitter han vid köksbordet i Mjönäs och avslutar frukosten med ett glas magvänlig multi­vitamindryck.

– Jag dricker inte kaffe på morgonen längre, förklarar han.

Hans sambo och yngste son får sova länge än. De ska bara till Hagfors, där Nils-Owe Nilsson också arbetade tills för fyra år sedan. Då stängdes Skatteverkets kontor där. Samma sak hände i Arvika, Sunne och Kristinehamn och med expeditionerna i Filipstad och Säffle.

De anställda erbjöds att i stället börja arbeta på skattekontoret i Karlstad.

Eller sluta.

Sedan dess tar Nils-Owe Nilsson den tidiga bussen varje morgon.

05.20. Nils-Owe Nilsson stänger dörren om sin sovande familj, lämnar huset och svänger till väns­ter in på Mjönäsvägen. Alla i villorna intill verkar sova.

Men Jolanta Nowicka är också vaken. Hon står redan ute vid busshållplatsen på riksväg 62 och huttrar i den kalla blåsten.

Hon är både granne och arbetskamrat med Nils-Owe Nilsson och bor lite längre in i bostadsområdet.

Vägen vid hållplatsen är smal, men just här är det en fin raksträcka och fast det är tidigt passerar flera bilar i hög fart.

Arbetspendlingen över kommungränserna i Värmland har ökat med 30 procent sedan 1993, enligt en utredning från Region Värmland.

De flesta pendlar in till residensstaden Karlstad, precis som Nils-Owe Nilsson och Jolanta Nowicka.

Under 2000-talet har pendlingen i den riktningen ökat med nästan 13 procent. Men arbetsresorna åt andra hållet har faktiskt ökat ännu mer. I den riktningen var ökningen 23 procent under samma period.

Höga tjänstemän och chefer inom stålindustrin bor ofta i Karlstad och Hammarö och kör förbi på vägen utan­för Nils-Owe Nilssons hus varje dag. Skolledare, lärare och kommunala tjänstemän likaså.

Tore Olsson på regionens kollektivtrafikmyndighet har analyserat pendlingsströmmarna. Han säger att den kompetens som behövs är svår att tillgodose lokalt, och att företagen därför måste rekrytera längre bort.

Att inte cheferna flyttar till Hagfors och Munkfors kan bero på att den andra i familjen också har en specialkompetens och behöver pendla åt ett annat håll. Då blir länets centralort enda alter­nativet.

– Det blir inga skattepengar till kommunen. Man tömmer småkommunerna på resurser, säger Nils-Owe Nilsson.

Men hans och Jolanta Nowickas skattepengar stannar i glesbygden, trots att deras jobb har flyttat.

Av de sextio medarbetare som berördes när Skatteverket lade ned lokalkontor gick tio sextioplussare i pension med bra villkor.

Nästan lika många slutade.

Fyrtio arbetar nu i Karlstad och pendlar från orter som Arvika, Charlottenberg, Degerfors, Filipstad, Hagfors, Kristinehamn, Munkfors, Storfors och Sunne.

Och från lilla Mjönäs, här intill riksväg 62.

För många av dem betyder det res­tider på totalt tre timmar per dag.

Så är det för Jolanta Nowicka och Nils-Owe Nilsson, som nu kliver på bussen. Längst fram har chauffören lagt länstidningen som en service till resenärerna.

Nils-Owe Nilsson brukar inte sova. Finns tidningen i bussen läser han den. Annars lyssnar han på radio i sin smartphone. Det brukar bli P1 och lokala P4 Värmland.

05.35. Jolanta Nowicka brukar försöka sova på bussen. Hon kom hit som student från polska Gdansk på 1990-talet. Hon plockade blåbär på somrarna för att finansiera sina studier. Det var ett hårt jobb. Men en sommar träffade hon en svensk man och blev så kär att hon flyttade hit till honom i blåbärsskogen när hon hade studerat klart.

År 2000 började hon jobba på Skatte­verket. Nu arbetar hon med efter­kontroll av rutavdrag. Allt oftare tolkar hon eller översätter brev till och från polska skattebetalare. De har blivit fler nu när de båda länderna har en växande gemen­sam arbetsmarknad.

När kontoret i Hagfors lades ned var hennes dotter Edvina tre år.

– Det här med att lämna på dagis har jag missat helt. Jag har försökt hinna hämta någon dag, men det är det mest pappa som gjort. Och det är han som lämnar till skolan, och det är han som är hemma när hon kommer tillbaka.

Jolanta Nowicka utnyttjar rättig­heten att arbeta deltid eftersom hon har barn under tolv år. Då är hon hemma kvart i fyra.

Några alternativ hade de egentligen aldrig.

– Vi fick säga upp oss eller följa med. Och jag trivs ju med arbetet och arbetsuppgifterna. Det är just pendlandet..., säger Jolanta Nowicka, som fyller 45 i år.

Orkar du tjugo år till?

– Jag vet inte. Jag vill inte tänka på åren som är kvar. Till att börja med har jag fyra år på mig innan hon fyller tolv. Och som det är nu fungerar det ganska bra. Men sedan vet jag inte, säger hon.

06.22. Den sömnigaste sträckan är när det bara är en dryg mil kvar. Jolanta Nowicka blundar. Nils-Owe Nilsson har slutat läsa och lyssnar på radio i sina hörlurar. När bussen passerar Grava kyrka spelar P4 Värmland How to be a heartbreaker med Marina and the Diamonds innan trafikinformationen meddelar att trafiken flyter på utan störningar.

06.40. Bussen stannar nästan utan­för porten. Nils-Owe Nilsson och Jolan­ta Nowicka tar hissen upp till sjätte våningen, går in genom personal­ingången, hänger av sig och häller upp kaffe.

Där står redan Gullan Kling Granfeldt, 61 år, från Filipstad. Hon gick upp ännu tidigare, klockan fyra i morse, och reste hemifrån tio över fem.

Hon slutade på Filipstadskontoret när det skulle slås samman med kontoret i Kristinehamn för många år sedan. Då tog hon jobb på en revisionsbyrå, men sökte sig snart tillbaka till Skatte verket i Karlstad. Nu har hon pendlat i tolv år.

Nils-Owe Nilsson ställer in mat­lådan med kyckling och ris i kylen.

De pratar om pendling och sömniga morgnar.

– Man har inget liv, säger Nils-Owe Nilsson.

– Och det liv man har är dåsigt, fyller Gullan Kling Granfeldt i.

Nils-Owe Nilsson gick upp 18 kilo när han slutade röka för några år sedan.

– Jag har ett gymkort men det var länge sen jag använde det.

Men finns det verkligen inga fördelar med att pendla?

– Du slipper handla, säger Nils-Owe Nilsson och ler.

– Men när jag handlar blir det bara helfabrikat och jag har ingen hobby. Man hinner inte, säger Gullan Kling Granfeldt.

07.50. Nils-Owe Nilsson sitter på sitt rum och berättar om sin krokiga väg till ett liv som skattehandläggare och facklig förtroendeman.

Första raksträckan skulle ha kunnat leda till just en sådan här modul på ett skattekontor men den gjorde inte det. Nils-Owe Nilsson hoppade av gymnasiet efter två år på ekonomisk linje och började på bruket, Uddeholm Strip Steel, i Munkfors. Där gjorde han det mesta, var bland annat facklig förtroendeman för Metall. När han var 35 hängde han skolväskan på axeln och läste klart gymnasiet.

Han fortsatte till högskolan i Karlstad. Nu är Nils-Owe Nilsson uppe i 240 högskolepoäng, enligt det gamla sättet att räkna.

Efter kvalificerade jobb i Visby och Kista vände han tillbaka till Mjönäs och sökte jobb på Skatteverket. Först i Sunne, några mil bort, sedan i Hagfors.

Efter åtta år blev det en annan resa. Tre timmar om dagen i buss.

08.30. Nils-Owe Nilsson tittar på klockan. Det är dags för morgonfika. I personalrummet sitter Pia Åhlman, som bara har fem minuter hit med bil, eller tjugo till fots.

Hennes skattekontor i Lindesberg lades också ned i samma veva som de andra. Länge pendlade hon tre timmar om dagen med tåg till Örebro. Det gör hon inte längre.

– Det tog för mycket av min fritid.

I dag är hennes tjänst placerad i Karlstad och hon har flyttat hit tillsammans med sin man.

Men en sådan rörlighet är mer undan­tag än regel.

Varför vet man inte. Men många av de 1 300 medarbetare som drabbades när Skatteverket stängde på 50 orter i landet verkar fortsätta att pendla.

Någon utvärdering av omorganisationen är inte gjord. Men en sådan borde göras, säger Ing-Marie Sandin, ord­förande för ST inom Skatteverket.

Vid fikabordet i Karlstad är analysen redan klar.

– I Munkfors kan du välja vilket hus du vill för mellan 250 000 och 450 000 kronor. I Karlstad får du inget under två miljoner, säger Nils-Owe Nilsson.

Två miljoner räcker inte, tycker de andra. Bopriserna i växande städer som Karlstad är tiofaldigt högre än i krympande orter som Munkfors, och rena snubbeltråden för lantisar.

Jolanta Nowicka och hennes sambo har diskuterat en flytt.

– Men inte på allvar. Ska vi sälja huset får vi nästan ingenting för det.

För tre dagar sedan såg Nils-Owe Nilsson ett inslag på SVTs Aktuellt där Miljöpartiet kritiserade Centern för att statliga jobb flyttat från glesbygden till de största städerna sedan Alliansen vann valet.

Landsbygdsminister Eskil Erlandsson gick i svaromål.

– Jag blev lite bekymrad över landsbygdsministerns uttalande att det bara var att hänga på med statliga myndigheter och flytta dem dit där medborgarna fanns, minns Nils-Owe Nilsson.

Läser man den statistik som inslaget byggde på ser man att mönstret stämmer.

Jolanta Nowicka och Nils-Owe Nilssons pendlande ingår i en större trend. Landsorten töms på statliga jobb och jobben flyttas till landets 72 största kommuner – storstäder, förorter och större städer.

Dit hör orter som Karlstad.

I dessa stora kommuner ökade sysselsättningen i statlig förvaltning med 6 743 personer från 2006 till 2011.

I resten av landets kommuner minskade den med 9 043 personer.

Dit hör Munkfors, Hagfors och andra små Värmlandskommuner som förlorat sitt skattekontor.

En del av de förlorade glesbygdsjobben är bortrationaliserade, men en mängd statliga jobb har alltså flyttat till stan.

Det blir många billiga hus till salu ute i byarna. Men inte i Mjönäs. Nils-Owe Nilsson, som är 55, är inte heller beredd att bara lämna vänner och sammanhang.

– Att rycka upp allt det där och sätta sig i en lägenhet i Karlstad, det är inte aktuellt, säger han och tillägger:

– Jag har bestämt mig för att bli kvar i tio år till och får jag vara frisk så fortsätter jag att jobba full tid.

09.05. Kontorschefen Anette Jakobs­son lämnar morgonfikat. Ett kontor där mer än en fjärdedel pendlar får ganska speciella förutsättningar, säger hon.

– Vi är ju beroende av flexibla arbets­uppgifter och av närheten till allmänna kommunikationer.

I dag ligger kontoret så nära buss och tåg man kan önska. Hyreskontraktet går ut 2015 och bland pendlarna finns en oro för att nästa lokalisering ska hamna långt från centrum.

Och hur de långa arbetsdagarna påverkar de anställda vet man inte.

– Vi har funderat på om det gett utslag i ökade sjuktal. Vi har tittat efter om folk som reser varit sjuka oftare. Men vi har inte sett något sådant.

Kanske är det inte slut här. Numera är Anette Jakobsson chef för både Karlstad och Åmål, i dag så kallade samverkanskontor, precis som många andra arrangerade kontorsäktenskap i landet. Det finns en ängslan över att ännu fler småkontor ska läggas ned och fler få börja pendla.

– Den oron finns ju, särskilt från personalen i Åmål. För dagen finns det inga sådana planer, men kommer det ett bud från högre nivå så är det ju bara att verkställa, säger Anette Jakobsson.