På denna bild från ett rösträttsmöte syns Anna Whitlock, den första ordföranden för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Till vänster om henne står Elin Wägner. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.
På denna bild från ett rösträttsmöte syns Anna Whitlock, den första ordföranden för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Till vänster om henne står Elin Wägner. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.

De kämpade för rösträtt

REPORTAGE: RÖSTRÄTT ÅT ALLA2021-09-06
För 100 år sedan fick kvinnor för första gången rösta i riksdags­valet, tio år efter att allmän rösträtt för män blev verklighet. Kvinno­organisationer och arbetarna i LOs fackförbund var drivande i rösträtts­kampen. De första tjänstemanna­facken tycks däremot ha varit passiva.

På kvällen den 21 april 1902 grips barberarbiträdet Anna Maria Engström, 32, av polis på Scheelegatan i Stockholm. Det är dagen efter en stor rösträttsmanifestation i staden, och ordningsmakten försöker skingra en folksamling som sjunger Arbetets söner utanför en krog.

Enligt polisens rapport har Anna Maria Engström vägrat att flytta på sig och sagt: ”Jag går ej, jag går och står hvar jag vill”. Ett vittne berättar att hon även ska ha ropat ”Leve den allmänna rösträtten och kvinnans medborgarrätt!”.

Efter en lång rättslig process döms hon till 50 kronor i böter.

1902 var kravet på allmän rösträtt väl etablerat i den politiska vänstern, liberalerna och de fackförbund som samlades i Landsorganisationen, LO. Redan 1884 skrev Fredrik T Borg den första riksdagsmotionen om allmän och lika rösträtt, och kravet hade framförts i förstamajtågen sedan 1890. Därtill hade kvinnor börjat organisera sig på egen hand för rätten att rösta i det som kallades politiska val – riksdagsvalen.

Året 1902 blev ändå ett märkesår för rösträtts­striden, eftersom LO genomförde den första nationella strejken i Sverige – en politisk strejk för allmän rösträtt.

Vid den tidpunkten hade ungefär var femte man rösträtt i andrakammarvalen till tvåkammarriks­dagen, och inga kvinnor. Röstreglerna efter ståndsriksdagens avskaffande 1866 innebar att män med vissa fasta tillgångar eller en årsinkomst på minst 800 riksdaler fick rösta.

I en ”rösträttsbod” i Uppsala värvar Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt i december 1912 prenumeranter till den nystartade tidningen Rösträtt för kvinnor. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.
I en ”rösträttsbod” i Uppsala värvar Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt i december 1912 prenumeranter till den nystartade tidningen Rösträtt för kvinnor. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.

Tre år efter strejken, 1905, lade den nyvalde liberale statsministern Karl Staaff fram förslag om allmän rösträtt för män. Det gick igenom i andra kammaren, men inte i första.

Ledamöterna i den första kammaren utsågs av landstingen och de största städernas stads­fullmäktige. I de kommunala valen var rösträtten graderad efter inkomst, och de rikaste kunde ha tusentals röster. Även bolag hade rösträtt.

Detta präglade sammansättningen av ledamöter. Den första kammaren befolkades av mycket väl­bärgade personer, en konservativ elit, och den var in i det sista en bastion mot allmän rösträtt.

Paradoxalt nog blev det ändå en högerregering som genomförde en första, begränsad reform. Högermannen Arvid Lindman efterträdde Karl Staaff som statsminister när dennes förslag fallit, och accepterade som en kompromiss proportionella val till andra kammaren enligt principen en man, en röst. Med betoning på man, eftersom kvinnorna fortsatt var uteslutna.

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, som var den största organisationen som kämpade för kvinnlig rösträtt, organiserade rösträttsmöten. Här inbjudan till ett möte 1916.
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, som var den största organisationen som kämpade för kvinnlig rösträtt, organiserade rösträttsmöten. Här inbjudan till ett möte 1916.

Det första riksdagsvalet efter reformen, 1911, brukar betraktas som det första valet med allmän och lika rösträtt för män. Antalet röstberättigade fördubblades till 1,1 miljoner. Men var femte man saknade fortfarande rösträtt – det gällde bland annat dem som hade skatteskulder, tog emot stöd av fattigvården, inte fullgjort sin värnplikt eller hade dömts till fängelse.

Vänsterpartierna och LO var inte nöjda, och givetvis inte kvinnorna. Rösträttsrörelsen bland kvinnor hade tagit fart strax efter sekelskiftet. Den organisation som växte sig störst var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, med lokalföreningar på över 200 orter i landet. Men även andra kvinnoorganisationer såsom Fredrika Bremer­förbundet och nykterhetsrörelsen Vita bandet hade rösträtten på sitt program.

Inför valet 1911 drev LKPR en intensiv kampanj och talade på hundratals valmöten arrangerade av Socialdemokraterna och de frisinnade. I en eftervals­analys skrev en av ledarna, Ezaline ­Boheman, att det varit av stor betydelse att ”kvinnorna fått framlägga och motivera sina krav inför en så stor manlig publik, som de eljest har svårt att nå”.

Ezaline Bohemans konstaterande att männen var svåra att nå ger uttryck för den splittring som fanns i rösträttsfrågan. Liberalerna, Socialdemokraterna och LO var i princip för kvinnlig rösträtt, men i debatten om den första rösträttsreformen prioriterades männen. Liberalen Karl Staaff hade 1906 svarat kvinnorna att han inte ”tordes vedervåga lösningen av männens rösträttsfråga” genom att inkludera båda könen. Den inställningen delades av de socialdemokratiska riksdagsmännen.

Under ett rösträttsmöte i Huskvarna i juni 1915 höll Ellen Key, framför rösträttsstandaret, tal på Visingsö på temat ”Kvinnovilja och kvinnomakt”.
Under ett rösträttsmöte i Huskvarna i juni 1915 höll Ellen Key, framför rösträttsstandaret, tal på Visingsö på temat ”Kvinnovilja och kvinnomakt”.

Trots motgångarna var kvinnorna i den svenska rösträttsrörelsen, till skillnad från exempelvis de militanta brittiska suffragetterna, inriktade på ”förhandling” och övertalning gentemot män i deras närhet och opinionsbildare i samhället.

Och de fick stöd. Exempelvis bildades 1911 organisationen Männens förbund för kvinnans politiska rösträtt, MFKPR.

Men i alla partier fanns också motstånd – inte bara i högerns Allmänna valmansförbundet.

Socialdemokraten Sigurd Dahlbäck uttryckte i ett tal 1906 misstanken att den djupast liggande orsaken till motstånd bland vänstermännen var att kvinnor skulle rösta på högern, bli en ”konservativ garanti”. Och liberalerna fruktade att kvinnorna skulle gå i prästernas ledband, ”vilket ju är det värsta många liberaler kan tänka sig”.

Bara att kvinnor hade tagit steget ut i det offentliga, stod i talarstolar och delade ut flygblad var ett brott mot normen och en styggelse för många. Rösträttskvinnorna fick utstå hån och förföljelse. I en betraktelse från 1917 skriver Julia Ström-Olsson att vissa män fann själva ordet kvinnorörelse anstötligt. ”De se ut som de sutto nakna i en myrstack (…) bara det ordet nämnes.”

Det föll alltså tungt på kvinnorna att själva driva sina intressen. Men förutom den könsmässiga uppdelningen fanns en klassmässig splittring, och den kvinnliga rösträttsrörelsen saknade därför en enig linje.

LKPR bestod till stor del av yrkesarbetande kvinnor ur medelklass – kontorister, sjuksköterskor och folkskollärarinnor. Många var liberalt sinnade, och föreningens uttryckliga mål var att få rösträtt på samma villkor som männen.

Och så länge det fanns begränsningar i männens rösträtt utifrån inkomst och förmögenhet skulle det även gälla kvinnorna. Detta motsatte sig arbetar­kvinnorna, som inte skulle ha vunnit något på en sådan reform utan kämpade för allmän rösträtt. Det fanns därför en skepsis bland LO-kvinnor mot LKPR, även om samarbete förekom.

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR,  demonstrerar i Göteborg i juni 1918. Initiativtagare var Frigga Carlberg, till höger om fanan.
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, demonstrerar i Göteborg i juni 1918. Initiativtagare var Frigga Carlberg, till höger om fanan.

På ett stort LKPR-möte i Stockholm 1917 uttrycktes den tveksamheten av den socialdemokratiska sömmerskan Agda Östlund, en av de fem kvinnor som valdes in i riksdagen 1921. Arbetarkvinnornas entusiasm över att vara där var inte så stor, med­delade hon. ”Det är snarare med en känsla av själv­övervinnelse än en ljus förhoppning, som arbetar­klassens kvinnor i dag delta i detta opinionsmöte för att ännu en gång gemensamt hävda kvinnornas rätt. Det är inte vårt fel att så är.”

Från andra hållet var LO-kvinnorna pressade av sitt parti, Socialdemokraterna. Många socialdemokratiska kvinnor accepterade partilinjen att prioritera männens rösträtt, andra såg den som ett svek, skriver Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink i sin bok Systrar, kamrater!

Författaren och rösträttskvinnan Elin Wägner betraktar resultatet av namninsamlingen för kvinnlig rösträtt 1913–1914. Omkring 360 000 namnunderskrifter samlades in.  Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek
Författaren och rösträttskvinnan Elin Wägner betraktar resultatet av namninsamlingen för kvinnlig rösträtt 1913–1914. Omkring 360 000 namnunderskrifter samlades in. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek

På den fackliga sidan fanns under 1900-talets första decennier förutom LO också en spirande tjänstemannarörelse. Det saknas dock forskning om tjänstemannafackens eventuella engagemang i rösträttsfrågan. Och spår efter ställningstaganden och aktivitet är svåra att finna, vilket kan hänga samman med att flera fackförbund var rent manliga eller mansdominerade och att dessa män redan fått sin rösträtt. I exempelvis tidskriften för tjänstemän i den centrala statsförvaltningen nämns inte frågan om kvinnlig rösträtt över huvud taget.

Det hade visserligen också startats separata kvinnliga fackföreningar för tjänstemän, exempelvis var många folkskollärarinnor, sjuksköterskor och kvinnor på statliga myndigheter och verk organiserade. Men även när det gäller dem saknas forskning om deras eventuella arbete i rösträttsfrågan. ­Historikern Kjell Östberg på Södertörns högskola är ändå övertygad om att fackligt aktiva kvinnor inom tjänstemannarörelsen var engagerade i rösträttsrörelsen.

– Många kvinnliga fackförbund bildades på Fredrika Bremerförbundets expedition, och det var kännetecknande för dem att de deltog i kvinno­politiska nätverk, säger han.

När rösträttskampen slutligen vunnits höll Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt ett möte på Musikaliska akademien i Stockholm 1921 för att fira rösträttssegern. I talarstolen står Ellen Key. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek
När rösträttskampen slutligen vunnits höll Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt ett möte på Musikaliska akademien i Stockholm 1921 för att fira rösträttssegern. I talarstolen står Ellen Key. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek

Det första världskrigets effekter ses av flera historiker som en bidragande orsak till att den svenska högern till slut gick med på kvinnlig rösträtt, långt efter de andra nordiska länderna. Höga priser och matbrist hade lett till hungerkravaller i Sverige, och makthavarna skrämdes också av revolutionen i Ryssland och revolutions­stämningarna i Tyskland. Även bland tjänste­männen var missnöjet stort med sjunkande reallöner och ”dyrtider”.

På LKPRs stora rösträttsmöte 1917 var kriget en central fråga. ”Det går en demokratiens våg över Europa, som gör sig märkbar i alla länder. Den bäres av nöd och brist, bakom den stå hungrande människor”, sade LKPRs första ordförande Anna Wicksell i sitt tal.

Världskriget tog slut i november 1918. I december fattade den svenska riksdagen ett principbeslut om att införa allmän rösträtt. De nödvändiga grundlags­ändringarna genomfördes, och det första demokratiska valet kunde hållas i september 1921.

Fyra kvinnor och 226 män röstades in i andra kammaren. I den första kammaren var Kerstin Hesselgren, ”Kerstin den första”, ensam kvinna bland 149 män. Hon välkomnades av talmannen, som dock tillade att han tänkte fortsätta att tilltala församlingen som ”mina herrar”.

Kerstin Hesselgren var Sveriges första kvinnliga yrkesinspektör, och var starkt engagerad i frågor om kvinnors arbetsliv. I en debatt 1923 om kvinnors behörighet till statliga tjänster konstaterade hon nöjt att rösträttsreformen gjort riksdagen ”beroende icke bara på en manlig, utan också på en lika stor kvinnlig väljarekår, och det är klart att denna väljare­kår icke kan se samma fara i ett ’feminiserande’ av statsförvaltningen.” Hon tyckte att motståndarna hade svårt att släppa gamla ideal och lät sig styras av känslor. ”Men det är nog så”, ­reflekterade hon, ”att livet är något levande och något föränderligt och att nya tider fordra nya former.”

Storstrejken var en del av rösträttskampen

Sveriges första strejk på nationell nivå handlade inte om löner – det var en politisk strejk med krav på allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Rösträtts­kampen blev dramatisk när ordningsmakten tog till våld mot demonstranter.

I april 1902 hölls stora manifestationer för allmän rösträtt i Stockholm och andra städer. I maj följde en tredagars storstrejk, en aktion som Socialdemokraterna och fackförbunden inom LO planerat i flera år. Omkring 120 000 personer deltog.

Stämningen i huvudstaden skildras av en anonym författare i en liten skrift som utkom samma år. Man strejkade i nästan alla fack och Stockholm stod still, konstaterar författaren. Inga rökmoln syntes från fabrikerna, inga droskor rullade på gatorna. Staden var mörklagd, eftersom även gasverksarbetarna strejkade. 

Då även typograferna lagt ned arbetet kom inga tidningar ut. ”Det enda meddelande man fick var några skrifna lappar, dem redaktioner låtit klistra upp i något cigarrfönster eller plank.” 

Skriften handlar framför allt om den stora rösträttsmani­festationen i Stockholm några veckor före strejken, söndagen den 20 april 1902. Den började i Lill-Jansskogen, där tiotusentals personer samlats för att lyssna på tal av bland andra Hjalmar Branting, för att sedan marschera in mot staden under rop som ”leve den allmänna rösträtten!” och ”leve Belgiens arbetare!”. I Belgien pågick en tredje rösträttsstrejk och det hade rapporterats om gatustrider med flera dödsfall. 

Stockholms-Tidningen rapporterade om manifestationen för allmän och lika rösträtt 20 april 1902.
Stockholms-Tidningen rapporterade om manifestationen för allmän och lika rösträtt 20 april 1902.

När demonstrationståget nådde Operan spärrade dubbla linjer av poliser vägen, och då folkmassan pressade på drog de sina sablar. Skriften skildrar hur vild panik uppstod när sablarna började hugga. Demonstranter började försvara sig mot polisen med käppar. 

Marschen kunde så småningom fortsätta, men möttes av poliser och dragna sablar även på andra platser. Författaren summerar skadorna: En man hade fått ett sabelhugg i huvudet, ”men hjärnan syntes vara oskadad”. Någon hade fått ett öra avskuret, en annan hade tagit emot sabelhugg i ansikte och nacke, och ”flera andra personer hade fått ’blåa ögon’, söndriga näsor, fingrar tillplattade”.

Polisen omhändertog 72 kvinnor och män. 

Dagen efter demonstrationen kommenterade Dagens Nyheter att dagen skulle bli ”ett ledsamt minne, som inte glömmes så snart”. Skulden lades i huvudsak på polisen, vars sablar ”suttit väldigt löst i baljorna”. Polisens direkta order och mål var, påstod tidningen, att ta i med kraft för att avskräcka från återkommande rösträttsdemonstrationer i huvudstaden.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.