Håkan Lindahl från svenska Kriminalvården skakar hand med Mina Velo, chef för ungdomsanstalten i Kavajë, när kursen för de anställda är slut.
Bild: Casper Hedberg
Håkan Lindahl från svenska Kriminalvården skakar hand med Mina Velo, chef för ungdomsanstalten i Kavajë, när kursen för de anställda är slut.

Ett handslag för utveckling

REPORTAGE: MYNDIGHETSBISTÅND TILL ALBANIEN2020-02-11
När den albanska statsförvaltningen ska anpassas till EUs system bistår svenska myndigheter med sin expertis. Åtskilliga svenska statstjänstemän är på plats i Albanien för att bidra i arbetet med att utveckla landet.

I solskenet utanför det albanska utrikesdepartementet i huvudstaden Tirana vajar en albansk och en svensk flagga. Sveriges utrikesminister Ann Linde är på besök för att diskutera Albaniens EU-närmande. Sverige är en av de största bilaterala bistånds­givarna till Albanien, och stödet fokuserar på demokrati och ökad rättssäkerhet med målet att Albanien ska kunna leva upp till EUs krav.

Den koloss som i dag hyser utrikesdepartementet fungerade under kommunisttiden som Kinas ambassad. Innan Albanien blev helt isolerat från omvärlden i början av 1970-talet var Kina en viktig bundsförvant.

Via en smal gränd på vänstra sidan av departe­mentet nås det som på den tiden var hotell för medlemmar av kinesiska kommunistpartiet som tjänstgjorde vid ambassaden. I dag är det hemvist för den albanska statistikmyndigheten Instat, som också har svenskt besök.

Sedan 2001 samarbetar Instat med Statistiska centralbyrån, SCB. I 13 år har SCB haft långtidsrådgivare på plats, och titt som tätt bjuds experter från Sverige in på korttidsuppdrag.

I ett av de gamla hotellrummen på fjärde våningen sitter ST-medlemmen Katarina Ekberg tätt intill ­Benard Shalca och går igenom enkätsvar om virkesförbrukning från albanska företag. Katarina Ekberg, som till vardags arbetar med skogsstatistik på Skogsstyrelsen, gör sitt andra korttidsuppdrag på Instat. För ett år sedan hjälpte hon till att arbeta fram enkäten, nu ska hon bistå Benard Shalca i att analysera svaren.

– Det är spännande att komma hit och se hur de jobbar här. Diskussionerna de för sinsemellan känner jag igen hemifrån. Det märks att vi jobbar med samma sak, även om de inte kommit lika långt, säger Katarina Ekberg.

Hennes erfarenhet inom staten har just belönat henne med en guldklocka, och hon är på det klara med vikten av att svenska myndigheter skickar anställda på uppdrag utomlands.

– Det låter kanske lite barnsligt, men jag tänker fred på jorden. Jag tror att det är viktigt att vanligt folk träffas över landsgränserna, inte bara presidenter. Det ger ringar på vattnet, säger hon.

Ett par trappor ned, i ett likadant rum, sitter Birgitta Mannfelt, SCBs rådgivare på plats sedan snart tre år. Hon berättar att svenska myndigheter har gott rykte i världen och att det är vanligt att de får förfrågningar om att hjälpa utvecklingsländer att bygga upp sin motsvarande del av statsförvaltningen.

Samarbetet mellan SCB och Instat finansieras av Sida och är en del av Sveriges biståndsbudget. Initiativet till samarbetet kommer från Albanien och har sin grund i de behov som den albanska myndigheten själv har sett.

Under Birgitta Mannfelts tid här har projektet fokuserat på statistisk metod, ledarskap och it.

– Vi är inne i slutfasen nu och håller på att bygga upp utbildningsmoduler så att Instat ska kunna utbilda personal själva i framtiden, säger hon.

Hon berättar att det var möjligheten att få lära känna en ny kultur som fick henne att söka tjänsten i Albanien.

– Att göra en insats är också en drivkraft. När man jobbar på SCB vet man vilken samhällsnytta nationell statistik medför och hur viktig den är i en demokratiprocess.

Stoltheten över jobbet och känslan av att arbeta i demokratins tjänst är något hon delar med kollegerna på Instat, säger hon.

– Men i Albanien har staten inte samma anseende som den privata sektorn.

70 procent av de anställda på Instat är kvinnor och lönen är låg.

Liljana Boçi har arbetat på Instat sedan 1996 då myndigheten bildades. På hennes lilla skrivbord trängs två datorer, som enligt en liten klisterlapp är skänkta av Sida. Hon visar skärmarna som är fulla av tabeller och uträkningar.

– Jag älskar det här, säger hon och gör en gest mot siffrorna på dataskärmarna.

Liljana Boçi är chef på enheten för statistisk metod, som består av fem personer som alla trängs i samma rum. Enhetschef är det andra steget av tre på den statliga karriärstegen i Albanien. Att avancera ett steg är enda sättet att höja lönen, som är lika för alla på samma nivå. En enhetschef tjänar motsvarande strax över 8 000 kronor i månaden före skatt.

– Den låga lönen är en dålig sak med att arbeta statligt, säger Liljana Boçi.

Men en positiv sak är att arbetstiderna respekteras.

– På privata företag kan man beordras övertid. Att kunna gå hem i tid är viktigt för mig som har en son, säger hon.

Kollegan Ermira Palushi som har två söner nickar instämmande. Trots att barnen fortfarande är små har hon inte rätt att gå ned i arbetstid.

– En fjärdedel av min lön går till barnomsorg, säger hon.

Även hon är enhetschef, och hon konstaterar att möjligheterna att avancera och därmed höja lönen är begränsade.

– Men tjänstepensionen är bättre inom staten, jämfört med den privata sektorn, säger Ermira Palushi.

Det börjar närma sig advent och regeringsbyggnaderna i centrala Tirana är inslagna i enorma, lysande julklappssnören. En bit ned utmed paradgatan Bulevardi Dëshmoret e Kombit – ungefär ”Nationens martyrers boulevard” – ligger parlamentet vackert upplyst i vintermörkret.

Men det politiska tillståndet i Albanien är långt ifrån så fridfullt som ytan ger intryck av. Under det senaste året har oppositionen vid flera tillfällen bojkottat arbetet i parlamentet och krävt den sittande regeringens avgång. De två största partierna utkämpar en bitter kamp och anklagar varandra för valfusk och korruption.

Bristen på politisk stabilitet gör det svårt för landets myndigheter att utvecklas. General­direktörer tillsätts och avsätts och omorganisationer avlöser varandra. Korruption och nepotism har varit ett stort problem vid rekryteringar.

– För att få bukt med det centraliserades rekryteringen till statliga tjänster 2013, berättar Birgitta Mannfelt.

Det innebär att statliga tjänster annonseras ut i klump, ungefär 50 åt gången. De sökande får göra flera prov och intervjuer som leder till en samlad poängbedömning.

– Den med högst poäng får sedan välja jobb först. Det blev problematiskt för Instat som inte anses lika prestigefyllt som andra myndigheter.

Men förra året fick Instat status som oberoende myndighet, vilket innebär att de är underställda parlamentet i stället för premiärministern.

– Nu får Instat rekrytera själva och har lyckats fylla flera vakanta tjänster det senaste året, säger Birgitta Mannfelt.

Det instabila politiska läget har fått konsekvenser inte bara för statsförvaltningen utan även för EU-närmandet. Den 18 oktober förra året beslutade EU, tvärtemot vad många hade trott, att inte inleda medlemsförhandlingar med Albanien ännu.

Liljana Boçi känner sorg över beskedet på ett personligt plan, men för jobbet gör det ingen skillnad, menar hon.

– Vi fortsätter att jobba mot samma mål som förut. Vi på Instat vet att vi har gjort vår del i att införliva EUs lagstiftning, säger hon.

Det var främst Frankrike som satte stopp för Albaniens medlemsförhandlingar. Enligt Frankrikes president Emmanuel Macron har Albanien inte nått tillräckligt långt i reformarbetet.

2016 inleddes en stor rättsreform i Albanien som syftar till att garantera mänskliga rättigheter, minska politisk påverkan i enskilda ärenden och stävja korruptionen. För att effektivisera rättskedjan och hjälpa albanska myndigheter att efterfölja de nya lagarna finansierar Sida ett stort samarbetsprojekt mellan svenskt och albanskt rättsväsende.

Kriminalvården är en av de deltagande svenska myndigheterna, och bistår Albanien i ett projekt som berör ungdomar och ungdomsbrottslighet.

Sarang Ahsani är projektledare på Kriminal­vårdens internationella enhet och ansvarig för myndighetens bistånd i Albanien.

– Den nya lagen håller en mycket hög nivå och barnperspektivet är hela tiden närvarande. Men än så länge har man inte hittat former att praktisera den fullt ut. Där försöker vi vara behjälpliga, säger han.

Det sker bland annat genom en kurs i kommunikationsteknik för fängelsepoliser på en ungdomsanstalt i den lilla staden Kavajë, fyra mil väster om Tirana.

Ett tjugotal pojkar mellan 14 och 18 år avtjänar sina straff på anstalten, som ligger inklämd mitt i ett bostadsområde. Säkerhetschefen Mina Velo visar stolt upp klassrummen där de får undervisning, verkstaden där de lär sig vvs-arbete och slöjdsalen där de reparerar trasiga möbler. Överallt hänger färgglada målningar på väggarna, signerade de intagna. Motiven domineras av fåglar och öppna landskap.

Även det lilla konferensrummet i den administ­rativa byggnaden pryds av tavlor målade av tidigare intagna. Konstverkens budskap om lycka och frihet står i stark kontrast till de strikta, uniformsklädda äldre männen som sitter runt de tre borden. Gradbeteckningarna lyser på axlarna och flera behåller uniformsmössan på. De är fängelsepoliser, vilket motsvarar första linjens kriminalvårdare.

En fängelsepolis tjänar motsvarande omkring 2 600 kronor i månaden och blir placerad vid den anstalt där behovet är störst. De flesta herrarna i salen har ett förflutet som militärer eller poliser, men har av olika anledningar hamnat här. Många bor i Tirana och tvingas lägga ungefär en tredjedel av lönen på bensin för att ta sig fram och tillbaka till jobbet.

Trots att de kanske inte själva valt att vara här, lyssnar skaran av fängelsepoliser uppmärksamt när ST-medlemmen Håkan Lindahl från Kriminalvården drar i gång dagens pass i kommunikations­metoder tillsammans med kollegerna Mikael Lundgren och Albert Gegaj.

– I går pratade vi om de tre kommunikationsstilarna följa, guida och instruera. Vi gick igenom öppna och stängda frågor och vad empati är för något, säger Håkan Lindahl på engelska och tolken översätter snabbt till albanska.

Även ST-medlemmen Albert Gegaj, som är född i Kosovo och talar flytande albanska, förklarar något för åhörarna.

Mikael Lundgren tar över och inleder vad han lovar ska bli kursens sista teoripass. Det handlar om förstärkning.

– Om jag har en hund och vill få den att sätta sig när jag säger ”sitt”, hur ska jag göra då?, frågar han retoriskt.

– Sätt dig ned själv så att hunden får se vad du menar, föreslår någon.

Det visar sig att det inte är så vanligt med hundar som husdjur i Albanien och exemplet faller något platt, men Mikael Lundgren lyckas förklara mekanismerna bakom positiv förstärkning ändå.

En av åhörarna tackar honom för att han sätter ord på något han sett men inte själv kunnat förklara.

Håkan Lindahl, Mikael Lundgren och Albert Gegaj kommer från olika delar av Sverige och jobbar med olika saker inom Kriminalvården. De har alla erfarenhet av liknande uppdrag i andra länder, bland andra Kongo, Sydsudan och Palestina.

Kriminalvårdens internationella enhet har en kompetensbank som de anställda kan anmäla sig till och därigenom bli aktuella för utlandsuppdrag.

Håkan Lindahl ser möjligheterna till internationella uppdrag som ett privilegium.

– Det är en unik chans att få lära känna andra länder och kulturer. Vissa saker går helt enkelt inte att köpa för pengar, säger han.

Rättsväsendets projekt är ett av de fem olika myndighetssamarbeten med Albanien som Sida just nu finansierar. Sammanlagt är nio svenska myndigheter involverade i reformsamarbete med landet, vilket är unikt. Stödet bygger på regeringens strategi för reformsamarbete med Östeuropa, västra Balkan och Turkiet under perioden 2014–2020.

Petra Burcher är chef för utvecklingsarbetet på svenska ambassaden i Albanien och ansvarig för Sidas projekt i landet. Hon menar att Albanien kommit långt med tanke på att det är en så ung demokrati.

– Men det finns ett fortsatt utvecklingsbehov och vårt samarbete kommer att fortsätta. Den svenska regeringen kommer inom kort att ge Sida i uppdrag att ta fram underlag för en ny strategi för perioden 2021 till 2027, säger hon.

Sidas reformsamarbete med Albanien syftar till att landet ska närma sig ett EU-medlemskap, det vill säga uppfylla EUs krav på medlemsländer.

– Vi hoppas att det sedan resulterar i ett medlemskap. Men detta är viktiga saker att arbeta med oavsett, för att skapa en stabil framtid.

De stora utmaningarna framöver ligger inom statsförvaltning, marknadsutveckling och miljö, konstaterar Petra Burcher. Även om det finns hinder att överbrygga, som hög arbetslöshet och migration, ser hon en stor potential.

– Viljan och drivkraften är stark hos många.

Hon pekar också på en annan viktig framgångsfaktor, den religiösa tolerans som råder i landet. I Albanien lever muslimer, katoliker och protestanter sida vid sida utan motsättningar.

– Ledarna för de olika religionerna samarbetar, något som är helt unikt i regionen och förbättrar förutsättningarna för utveckling, säger Petra Burcher.

Kursen i kommunikationsmetoder på anstalten i Kavajë börjar gå mot sitt slut. Majoriteten av deltagarna har inte sagt ett knyst på hela dagen. Men de har lyssnat uppmärksamt och verkar ärligt stolta när de som avslutning får ett certifikat.

Även kursledarna är nöjda efteråt.

– Jag tycker att det gick bra, även om vi fick justera nivån lite. Det här är ju ett helt nytt sätt att tänka för dem. Det är en början i alla fall, säger Håkan Lindahl.

 

Reportaget i Albanien har finansierats med resereportagebidrag från Union to Union, som samordnar LOs, Sacos, TCOs och deras medlemsförbunds fackliga utvecklingsarbete.

 

Stöd ska bygga upp nya fack

Alla offentliganställda i Albanien har rätt att vara medlemmar i fack­förbund, enligt en lag från 2013. Men ännu finns inget fackligt engagemang att tala om, menar före­trädare för organisationen Centre for Labour Rights.

Edison Hoxha och Eneida Mjeshtri tar emot på ett litet kontor i ett vanligt bostadshus i centrala Tirana. De börjar med att ursäkta att kakorna är torra och att det bara finns mjölkpulver till kaffet.

– Vi är inte här så ofta, vi är mest ute och pratar med folk, säger Eneida Mjeshtri.

Centre for Labour Rights är en partipolitiskt obunden organisation som jobbar för att stärka arbetstagares rättigheter och stötta uppbyggandet av nya fackföreningar i Albanien. Verksamheten finansieras bland annat av Olof Palmes Internationella Center.

– Mindre än tio procent av de albanska arbetstagarna är medlemmar i en fackförening. Och de fackföreningar som finns är antingen ostrukturerade eller helt korrupta, säger Edison Hoxha.

Under kommunisttiden fanns det två statliga arbetarföreningar som när landet blev fritt omvandlades till fackföreningar. De existerar än i dag, men fungerar mycket dåligt, enligt Centre for Labour Rights.

– När landets första premiärminister tillträdde 1991, skänkte han stora tillgångar till fackföreningarna, till exempel villor vid havet och andra byggnader. Dessa har fackförenings­pamparna använt i egna syften och folk litar inte på dem i dag, säger Edison Hoxha.

Det han och hans kolleger nu jobbar för är att mobilisera gräsrötter som kan starta nya fackföreningar på branschnivå. Det är ett tufft jobb, eftersom många är rädda att bli av med jobbet om de organiserar sig fackligt, menar Eneida Mjeshtri.

– Den officiella arbetslösheten i Albanien är 13 procent, men i verkligheten är den högre eftersom ungefär 30 procent av ekonomin är informell, säger hon.

En stor del av hennes och Edison Hoxhas arbete handlar om att besöka arbetsplatser och prata med de anställda.

– Ett första steg är att låta dem berätta hur de har det, att få dem att känna att vi lyssnar. Steg två är att informera om deras rättigheter och vad de skulle vinna på att organisera sig. Okunskapen är utbredd även hos de högutbildade, säger Eneida Mjeshtri.

Nyligen hade Centre for Labour Rights kontakt med en kvinna inom den statliga förvaltningen som var intresserad av att starta en fackförening.

– Men hon åkte till USA och har inte kommit tillbaka, säger Eneida Mjeshtri.

”Brain drain” är ett stort problem i Albanien. Unga, välutbildade personer flyr landet för att lönerna här knappt går att leva på.

– Det är ett jättestort problem. Men folk ser ingen framtid här. Jag har en 17-årig dotter som vill flytta till Tyskland. Det är min stora skräck att förlora henne, men samtidigt har jag inga argument för att hon ska stanna, säger Eneida Mjeshtri.

 

Reportaget i Albanien har finansierats med resereportagebidrag från Union to Union, som samordnar LOs, Sacos, TCOs och deras medlemsförbunds fackliga utvecklingsarbete.

Albanien – ett land på väg att moderniseras

  • Från 1944 till 1990 var Albanien en kommunistisk diktatur under ledning av Enver Hoxha. Från början av 1970-talet fram till kommunismens fall ansågs Albanien vara världens mest isolerade land.
  • Övergången från planekonomi till marknadsekonomi under 1990-talet blev svår. Kommunistregimen lämnade statskassan tom och utländska investerare uteblev. I mitten på 1990-talet dök en rad ”investeringsfonder” upp och lovade skyhöga räntor. Men allt var en form av pyramidspel som rämnade – och två tredjedelar av landets befolkning förlorade allt de investerat.
  • Under 2000-talet har ekonomin hämtat sig och landet har genomgått en modernisering. Men fortfarande beräknas var sjunde alban leva i fattig­dom. I Transparency Internationals korruptionsindex hamnar Albanien på plats 99 av 180, och den organiserade brottsligheten är utbredd. 

ÄMNEN:

Internationellt
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.