Revolten som förändrade högskolan

FÖRDJUPNING: STUDENTUPPRORET 19682018-04-17
Studentupproren under våren 1968 kom som på en given signal: i Paris, Berlin, Madrid, Prag – men också i städer som Mexiko City, Tokyo och Rio de Janeiro. I Sverige kämpade studentaktivister mot professorsvälde och kurslitteratur som de tyckte var borgerligt färgad. Regeringen pressades till snabba åtgärder för att demokratisera högskolan.

Det har gått 50 år sedan den våg av aktivism som årtalet 1968 förknippas med svepte över världen. En våg som präglades av den idé som uttrycktes i Mao Zedongs slagord »Det är rätt att göra uppror«.

I Sverige hade den generation som skapade »1968« vuxit upp i ett samhälle med fred, växande välstånd och minskat tryck från auktoriteter som föräldrar och kyrka. Samtidigt hade världen kommit närmare. I svenska tv-rutor kunde man följa Vietnamkriget, liksom kampen mot apartheid i Sydafrika och medborgarrättsrörelsens demonstrationer i USA.

Det svenska utbildningsväsendet genomgick en explosionartad tillväxt under 1960-talet. Grundskola och gymnasium reformerades och betydligt fler gick vidare till universiteten. År 1970 hade Sverige 120 000 högskolestuderande, mot 37 000 ett årtionde tidigare.

Anstormningen av nya studenter ledde till kaos. Pengar fanns visserligen, eftersom anslagen höjdes med automatik utifrån antalet sökande, men varken lokaler eller lärare räckte till. Olof Ruin, i dag 90 år och professor emeritus i statskunskap, var 1968 biträdande professor på Stockholms universitet.

– Jag fick hålla introduktionsföreläsning för 800 statsvetarstudenter i inhyrda lokaler i Norra Latin. Många fick stå längs väggarna. Situationen var helt ohållbar, grotesk.

Enligt Olof Ruin var bristen på loka­ler och erfarna lärare en grogrund för missnöje bland studenterna.

Det hördes också växande krav på att bryta professorernas enväldiga makt och ge studenterna inflytande över utbildning och kurslitteratur. En annan viktig utlösande faktor för studentprotesterna i Sverige var förslaget att införa fasta studie­program. Reformen kallades Ukas efter namnet på utredningsgruppen, Universitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar.

Universiteten hade länge levt med ett starkt bildningsideal – studier och kunskap ansågs ha ett stort egenvärde oavsett den praktiska nyttan. På många utbildningar saknades spärrar för inträde, och det fanns inga krav på att läsa kurser i viss ordning.

Men regeringen oroades över de kraftigt stigande kostnaderna för högre utbildning. Det fanns också en oro för att de många utbildade inte skulle kunna möta arbetsmarknadens behov, eftersom alltför få studenter sökte sig till de områden där de största behoven fanns, såsom naturvetenskap, teknik och medicin.

Vid tidpunkten för studentprotesterna hade regeringen sedan länge förberett en reform som skulle samla ihop enskilda kurser till fasta studie­gångar. Ett riksdagsbeslut fattades i all tysthet redan 1965. Det var först senare, när detaljerna utmejslats av Universitetskanslersämbetets arbetsgrupp, som det blev ett ramaskri.

Både studenter och lärare reagerade. Ledande före­trädare för akademin skrev kritiska debattböcker, bland dem Torgny Segerstedt som var rektor för Uppsala universitet. De såg Ukas som ett hot mot bildningsidealet.

Bland studenterna var det vänsterns röster som hördes mest. Deras bild var att staten genom Ukas tillgodosåg monopolkapitalets krav på utbildningsfabriker, inte samhällets behov.

Många inom vänstern var också kritiska till studentkårerna, som de ansåg blivit en del av byråkratin. Medlem­skap i kåren var obligatoriskt, men få röstade i kårvalen. Vänstern deltog dock i kårarbetet, och det var en nio timmar lång debatt om Ukas i Stockholms universitets studentkår 5 maj som blev upptakten till det svenska student­upprorets mest kända händelse – ockupationen av kårhuset på Holländargatan i Stockholm.

Resultatet av det långa mötet blev att student­kåren accepterade regeringens tågordning för Ukas, trots stark kritik mot förslaget. Det var inte bara vänsterfolk som tyckte att agerandet var för tamt. »Vi måste sätta fart på klasskampen bland studenterna«, sade exempelvis Peter Kockum, sedermera kårordförande för det borgerliga kårpartiet Opposition 68, till studenttidningen Gaudeamus.

Fredagen den 24 maj rapporterar Dagens Nyheter om dramatiska händelser i omvärlden. Det är nya kravaller i Paris, och amerikansk polis har gripit såväl hundratals studenter vid Columbiauniversitetet i New York som sjungande och bedjande demonst­ranter i »de fattigas marsch« utanför Capitolium i Washington. Tidningen kan också berätta om en sittstrejk bland studenter på London School of Economics och om den aktuella dödssiffran för amerikanska soldater i Vietnam – 23 500.

Dagen efter återkommer Dagens Nyheter med nyheter från Paris, där börshuset satts i brand och president Charles de Gaulle hotar att avgå. Längre ned på förstasidan noterar tidningen att kårhuset i Stockholm ockuperats av studenter under fredagskvällen. I artikelns ingress citeras ett inlägg från kårhuset: »Studenter, kamrater, storma kårhuset, det är vårt. Bygg barrikader. Vi ska lära våra kompisar byråkraterna, som förlustar sig på våra pengar, att vi inte är ett torrt, ödmjukt remissyttrande organ utan studenter och medborgare som fordrar medbestämmanderätt. Ring efter Palme eller Moberg. Får vi inte tag i dem så åk hem och hämta hit dem. Vi vill tala med dem om oss.«

Stämningen var upphetsad bland de drygt 300 studenterna i lokalen, enligt en närvarande reporter från Svenska Dagbladet: »Medan nya tala­re avlöste varandra på talarstolen, än fordrande ny universitetsutredning, än studentmakt ända upp i universitetens styrelser, sprang studenter omkring i kårhuset, skrev plakat om att ockupation inletts och (att) kåren skulle hålla öppet hela natten för tillströmmande meningsfränder, samlade in pengar till matkassa eftersom kårrestaurangen var stängd.«

Den blivande statsministern Olof Palme var vid denna tid utbildningsminister och Sven Moberg undervisningsminister. Olof Palme valde att själv komma till kårhuset, sent på kvällen. När han efter mötet intervjuades av Dagens Nyheter var han dock besviken. Samtalsklimatet lämnade en del övrigt att önska, ansåg han: »Om de har synpunkter på Ukas så ska dom framföra synpunkter på Ukas. Och inte börja tala om svenska dollarlakejer.«

Olof Palme uttrycker trots besvikelsen ett starkt stöd för studenternas krav på medbestämmande. Ett par veckor tidigare hade han ringt upp sin vän Olof Ruin på Stockholms universitet för att diskutera just den frågan.

– Han ville veta vad som hände hos oss på statskunskapen, berättar Olof Ruin. Det var ju här studentrevolten började. Jag tror att jag svarade att det var jobbigt, men att det nog skulle gå över.

Studenter på de överfyllda kurserna i stats­kunskap hade börjat protestera mot såväl kurs­litteratur som lärares undervisning, som de ansåg var ideologiskt – borgerligt – färgad. Olof Ruin säger att han hade viss förståelse för de åsikter som framfördes.

– Vi hade ett kallt krig, och det amerikanska perspektivet filtrerade in i den statsvetenskapliga litteraturen. Och så fanns Vietnamkriget i bakgrunden. Så kritiken var rimlig utifrån deras värderingar.

Starka fördömanden av en enskild lärare ingick också i det som kom att kallas »revolten på statskunskapen«.

– Det var en extralektor som påstods ha sagt att kravallerna i Ådalen på 1930-talet var styrda från Moskva, minns Olof Ruin. En grupp studenter blev rasande.

Protesterna fullföljdes med flygbladsutdelning och väggtidningar. Strax därefter kom en mot­reaktion, där studenter skrev på namnlistor till stöd för läraren.

Olof Ruin säger att studentoroligheterna kom som en total överraskning för honom. Han var uppvuxen i överklassmiljö i Finland, men hade under sin studenttid i Lund börjat sympatisera med Social­demokraterna.

– Jag var nog lite romantiskt förtjust i det välfärds­samhälle som hade byggts upp i mitt nya land Sverige, och så kom detta. Jag kände en irritation och ilska. Förbannade ungdomar!

På statsvetares vis försökte Olof Ruin och hans kolleger möta kraven på mer studentinflytande genom att konstruera en egen lösning för institu­tionen, ett institutionsråd med 30 direktvalda studentrepresentanter och lika många lärare.

Den centrala universitetsmyndigheten Universitetskanslersämbetet var också snabb att anpassa sig efter tidsandan. Sommaren 1968 föreslog UKÄ att lärosätena skulle få införa mer demokratiska styrformer på försök. Regeringen var lika snabb med att svara ja, och försöken kunde komma i gång under hösten.

Demokratin skulle även omfatta de lärare, assistenter, teknisk personal och administratörer som dittills inte haft inflytande på sina arbets­platser. Professorerna och ordinarie lektorer hade haft makten, trots att de var en relativt liten grupp.

Olof Ruin välkomnade för sin del inte denna utveckling, eftersom han var rädd för att de professionella synpunkterna på universitetens verksamhet skulle försvagas.

– Jag tyckte att professionen skulle bestämma i fråga om kurser och innehåll. När jag senare kom till Berkeleyunversitetet i Kalifornien, och berättade om de experiment vi hade på 1970-talet, skrattade många professorer. De tyckte att det var vansinne.

Men vad tyckte och tänkte studenterna? Den som bläddrar i exempelvis årgång 1968 av Lundastudenternas tidning Lundagård får intrycket att de var besjälade av tidens stora frågor. Många artiklar handlar om Ukas, men en rad andra tar upp internationella frågor som miljöförstöring, Vietnam­kriget, diktaturen i Grekland och Sovjets invasion av Tjeckoslovakien.

Där återfinns också en annan typ av artiklar, som går till storms mot byråkrati, inte minst inom studentkåren, och som pläderar för stormötesdemokrati och individens frihet. Ett tidstypiskt inlägg manar alla att sätta sig över »sjuka förbud och hindrande lagar«: »Var fri! Sätt dig över galen­skapen. Gör vad som faller dig in och ha ingen annan auktoritet än dig själv.«

Enligt Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, är just upproret mot aukto­riteter det främsta kännetecknet för åren kring 1968. Nya sociala och politiska rörelser blomstrar på partiernas bekostnad, på arbets­platser utbryter vilda strejker åtföljda av krav på medbestämmande, fri uppfostran och fri sexualitet vinner terräng och allt färre tror på en allsmäktig gud.

– Auktoriteter rivs ned på ganska bred front, konstaterar Marie Demker.

Tack vare efterkrigstidens stora ungdomskullar och de utbyggda universiteten blev studenterna en viktig kraft, anser hon.

– Man ser det över hela Europa, till och med på andra sidan järnridån. Det hade betydelse att det var så många unga som fick tillgång till utbildning och till varandra, samtidigt som kommunikationerna underlättades. De blev bärare av nya värderingar.

Marie Demker har tillsammans med sin make, statsvetarkollegan Ulf Bjereld, skrivit flera böcker om hur våra värderingar förändrats sedan 1960-talet. De menar att de kollektiva normer som för­svagades under 1960-talet inte ersattes av några nya. Människor har tvingats ut i en »ökenvandring utan karta och kompass«, som de formulerar det.

– Vi talar mycket om sammanhållning och integration, men har svårt att hitta normer och symboler för gemenskap: »Det här är gott. Hit hör vi.« Man är väldigt ensam som individ, det är något som många ungdomar vittnar om.

Å andra sidan, säger Marie Demker, hör individualismen på många sätt till det goda arvet från 1968. Den ideologin härrör snarare från hippierörelsens tal om mänsklig frigörelse än från den extrema vänstern, påpekar hon.

– Det var den som överlevde i långa loppet. Vi har ett starkt fokus på självförverkligande och individens värdighet och rättigheter i fråga om religion, språk, sexualitet och kultur. Den som vill inskränka människors frihet på de områdena får betala ett högt pris.

ÄMNEN:

Historia
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.