Samförstånd ministerns ledstjärna

Annika Strandhäll har gått en lång väg från höghusförorten Bergsjön i Göteborg till socialförsäkringsministerns eleganta hörnrum i Rege­ringskansliet. Hon har berättat om uppväxten med en ensamstående mamma under tuffa ekonomiska villkor, där förhoppningarna handlade om att få ett arbete. På första jobbet, innan hon ens var fast anställd, tog Annika Strandhäll på sig sitt första fackliga förtroendeuppdrag. Det var början på en 19 år lång facklig karriär inom TCO-förbundet Vision – tidigare SKTF. 2011 valdes hon till ordförande.

För ett år sedan lämnade hon hastigt sitt fackliga uppdrag för att bli socialdemokratiskt statsråd i Stefan Löfvens regering. När han ringde svarade hon ja – och trotsade därmed sina föreställningar om partipolitiken.

– I ärlighetens namn har jag alltid varit lite rädd för övergången till partipolitiken. Jag har haft känslan att det inte är på riktigt. Det har verkat som att man ska inta positioner och skapa konflikter för konfliktens skull.

Efter ett år som statsråd, har dina farhågor besannats?

– Nja, det har varit både och. Som fackligt förtroendevald försöker man ju alltid hitta smarta gemensamma lösningar och komma framåt. Det finns stunder då jag skulle önska att vi kunde lägga den politiska konflikten åt sidan. Jag är en stark tillskyndare av att arbeta fram samförstånd. Inom en av mina frågor, pensionerna, arbetar vi över blockgränsen för att vårda överenskommelsen från 1990-talet. Jag kan känna att det arbetssättet kunde gynna flera av frågorna på mitt bord.

Vad har varit svårast i omställningen?

– Det har nog varit att anamma att politik emellanåt handlar om att snarare bygga upp en konflikt än att hitta en lösning. Det är särskilt frustrerande när man egentligen står nära varandra i en fråga.

Hur har du hanterat det?

– Jag måste naturligtvis lära mig spelreglerna som alla andra. Men jag försöker alltjämt vara en pragmatisk samarbetsperson. Frågorna på mitt bord kräver långsiktighet. Medborgarna vill till exempel inte att sjukreglerna ska ändras vart fjärde år.

När Publikt träffar Annika Strandhäll har hon haft en intensiv tid. Kvällen innan har hon debatterat sjukfrånvaron i Agenda i SVT. Fem dagar har gått sedan hon presenterade regeringens åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro.

Åtgärdsprogrammet är tänkt att bryta de ökande sjuktalen, men prognoserna ser dystra ut och bedömarna är överens om att det inte finns någon enskild enkel lösning. »Alla berörda aktörer måste bidra«, som socialdepartementet uttrycker det i åtgärdsprogrammet. Regeringen har nu satt målet att det så kallade sjukpenningtalet, det genomsnittliga antalet heldagar per år som en person har sjuk- eller rehabiliteringspenning, ska vara 9 senast år 2020. Annika Strandhäll har tagit intryck av det halveringsmål som Göran Perssons regering satte för sjukfrånvaron på nollnolltalet.

– Det målet hade en starkt mobiliserande effekt på många olika aktörer som gjorde att man fick frågan i fokus. Men det var ett krismål. Vårt mål är tänkt att skapa stabilitet.

Hur har ni kommit fram till siffran?

– Det är en målsättning som vi ska kunna ligga på i ett normalläge. Det innebär att vi inte trycker ned sjukfrånvaron till konstgjort låga nivåer. Det gjorde den borgerliga regeringen. 2010 var sjukpenningtalet 6, vilket är mycket lägre än i jämförbara länder. Massor av människor utförsäkrades.

I dag är sjukpenningtalet 10. Vad innebär målet?

– Det innebär att 20 000 färre än i dag ska vara sjukskrivna. Om vi inte lyckas bryta den nuvarande trenden skulle vi i slutet av 2019 ha ett sjukpenningtal på 13,5. Då skulle 80 000 fler än nu vara sjukskrivna.

Kritiker befarar godtyckliga beslut om Försäkringskassan jagar en siffra. Hur ser du på det?

– Jag kan absolut förstå kritiken. Men det finns positiva och negativa saker med allting. Vi får följa hur vi lyckas med att få arbetsgivarna mer aktiva i rehabiliteringen.

Forskning har visat att sjukfrånvaron har en tendens att flytta runt inom trygghetssystemen. Riskerar sjukpenningtalmålet att flytta frånvaro till exempelvis arbetslöshetsförsäkringen?

– Det är också något vi måste bevaka. Vi såg ju under utförsäkringspolitiken hur försörjningsstödet ökade. Vår målsättning är att stötta dem med arbetsförmåga att återvända till jobb igen. Det är viktigt att hålla koll på och våga utvärdera och också ändra i åtgärdspaketet om så behövs.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen ska tas bort från 1 februari. Vilket är det främsta skälet?

– Det finns ett klockrent skäl. Är människor sjuka ska de vara i sjukförsäkringen. Man ska kunna känna trygghet så att man kan fokusera på att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Den
bortre tidsgränsen har haft en fullständigt
förödande effekt på alldeles för många människor.

Hur menar du?

– Målsättningen med den bortre tidsgränsen var att som mest tio procent av de utförsäkrade skulle återkomma till försäkringen. Men nu är det 70 till 80 procent som kommer tillbaka. Det är en fullständigt misslyckad reform som har gjort människor fattigare.

Från flera håll varnas för att borttagandet riskerar att öka sjukfrånvaron. Hur ser du på kritiken?

– Låt mig vara väldigt tydlig. De långa sjukfallen kommer säkerligen att öka något. De korta sjuk-fallen kommer att minska något. Den förra rege­ringen utförsäkrade människor som sedan blev nya sjukfall. Så sade man att långtidssjukskrivningarna hade minskat. Ett sådant siffertrixande kommer vi inte att ägna oss åt.

Men ni behåller andra tidsgränser som den borgerliga regeringen införde. Varför?

– Vi låter de tidigare tidsgränserna ligga kvar eftersom det där sker någonting. Man gör prövningar av arbetsförmåga, man tar ställning till om det behövs insatser för den enskilde.

Men Försäkringskassan hinner inte med att göra prövningarna?

– Nej, i takt med att inflödet av sjukfall ökat så har antalet prövningar sjunkit. Det är ganska naturligt. Nu skjuter vi till resurser som ska stärka Försäkringskassans handläggning kring tidsgränserna. För 2015 är det 128 miljoner kronor. Därefter är det 250 miljoner kronor extra årligen.

Försäkringskassans handläggare lever med en daglig stress. Ger regeringen myndigheten förutsättningar att jobba med den interna arbetsmiljön?

– Jag är medveten om situationen på Försäkringskassan. Vi har kontakt med arbetstagar­organisationerna på myndigheten och jag ska träffa generaldirektör Ann-Marie Begler.

Även om sjukfrånvaron generellt är lägre på den statliga sidan än i kommuner och landsting, har de stora kvinnodominerade myndigheterna med många kontaktyrken en högre sjukfrånvaro, konstaterar Annika Strandhäll.

Det står klart att ohälsan slår hårdast mot dubbel­arbetande kvinnor i yrken där arbetsmiljön präglas av många kontakter med patienter, brukare och klienter. Det är centralt att politiken lyckas åstadkomma ett mer jämställt hemliv och arbetsliv, anser socialförsäkringsministern. I slutet av maj fick regeringen både Folkpartiets och Vänsterpartiets stöd för en tredje pappamånad. Den reformen finns därför med i åtgärdsprogrammet för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro.

– Vid de två tidigare tillfällena då man reserverat månader har man sett ett ökat uttag av föräldra­dagar bland män. Vi hoppas få samma effekt nu.
 

Hur ser du på kritiken att människor borde få bestämma över föräldradagarna själva?

– Vi vet i dag att jättemycket bekymmer uppstår när man skaffar barn. Kvinnors sjukfrånvaro skjuter i väg och deras löneutveckling och karriärer avstannar. Var tredje tjänstemannakvinna går ned på deltid, vilket får genomslag på pensionerna. Föräldraförsäkringen är en nyckelfråga. I familjer där ledigheten delas jämlikt, delar man jämlikt också på mycket annat.

Så varför inte ta steget fullt ut och reservera föräldradagarna jämnt mellan vårdnadshavarna?

– Det skulle man absolut kunna tänka sig. Men vi saknar ett parlamentariskt stöd för det i dag.

Regeringen har aviserat en utredning om föräldraförsäkringen till årsskiftet. Vad ska utredas?

– Kvinnor tar ut 80 procent av dagarna. Det var inte avsikten med föräldraförsäkringen från början. Vi behöver en försäkring som stöder ett arbetsliv där kvinnor deltar fullt ut, en försäkring som stöder olika typer av familjekonstellationer.

På socialförsäkringsministerns bord ligger också pensionsfrågan. Annika Strandhäll säger sig vara stolt över den breda parlamentariska överenskommelsen om pensionerna.

– Den är bra för pensionärerna och den är bra för den finansiella stabiliteten. Men så här 20 år efter överenskommelsen måste vi våga utvärdera vad som fungerar mindre bra.

Vilken är den viktigaste pensionsfrågan?

– Som företrädare för en feministisk regering kan jag konstatera att kvinnor i genomsnitt har 30 procent lägre pension än män. Det behöver vi komma till rätta med.

Bör pensionssystemet ändras eller är det förändrade strukturer i arbetslivet som måste till?

– Det är både och. I grunden är pensionssystemet helt neutralt och jämställt. Det du tjänar in är det som du får ut. Men vi måste göra tydligt vilka pensionskonsekvenser det har att man hemma vid köksbordet beslutar att det är just kvinnan som ska gå ned i arbetstid.

Vad kan ni göra?

– Pensionsgruppen har tillsatt ett projekt kring jämställda pensioner. Det kan finnas möjligheter inom nuvarande system. Redan nu kan makar överlåta premiepensionsandelar till varandra. Det gör nästan ingen i dag.

Är garantipensionen på 7 899 kronor tillräckligt hög?

– Det är svårt att säga. Jag kan konstatera att väldigt många garantipensionärer har det väldigt tufft. Samtidigt är det viktigt att garantipensionen inte ligger för nära de lägsta inkomstgrundade pensionerna. Det ska löna sig att arbeta. Det gör frågan mer komplex.

Avgiften på den pensionsgrundande inkomsten är i dag 18,5 procent. Borde den höjas?

– Jag utesluter inte det. Men när det handlar om att stärka finansieringen av systemet finns det många olika sätt. Hur sent inträdet i arbetslivet är, hur hög den faktiska pensionsåldern är och hur hög pensionsavgiften är. Lyckades vi sänka inträdesåldern i arbetslivet något, skulle det vara mycket lönsamt för systemet.

Tiden för intervjun är ute. Annika Strandhäll reser sig från sin fåtölj vid soffbordet och städar i samma rörelse undan några pappershögar. Som ordförande i Vision införde hon pappersfria förbundsstyrelsemöten, säger hon.

– Men här på Regeringskansliet är pappers-högarna tillbaka, konstaterar hon med ett skratt.