Stödet efter knivattacken

Malin Teiler skulle snart gå av sitt pass, tillsammans med sina tre kolleger ombord. Det var lördagseftermiddag den 6 december i fjol och X2000-avgången från Stockholm närmade sig sin slutdestination Köpenhamn. Malin Teiler, som är tvåbarnsmamma i skånska Vellinge, hade ingen aning om att hon snart skulle förbereda sig på att dö.

Hon säger att hon älskar sitt jobb.

– Jag har jobbat i flera serviceyrken, från kläd- och skobutiker till vården. Men det här med tåg är speciellt. Vi träffar alla möjliga människor och de allra flesta är glada, att resa är något positivt. Och så har vi en enorm samman­hållning oss kolleger emellan. Vi är lite som en enda stor familj, säger hon.

Men hot, våld och trakasserier ökar på ST-arbetsplatserna. Det är inte ovanligt att medarbetare behöver stöd efter påfrestande och ibland traumatiska händelser. Hur man bemöts i en kris kan vara avgörande för möjlig­heterna att återhämta sig.

Länge har det som kallas psykologisk debriefing varit den vanliga stödmetoden på många arbetsplatser. Det är ett gruppsamtal som leds av en expert. Samtalet ska hållas nära inpå händelsen och ge de drabbade möjlighet att »tömma ur sig« tankar och känslor. Men nu höjs allt fler kritiska röster mot metoden. Per-Olof Michel, som är psykiater och docent i katastrofpsykiatri med erfarenhet från bland annat Försvarsmakten, är en av dem.

– Man har inte kunnat visa att de­briefing förhindrar posttraumatiska stressreaktioner. Man ser att det till och med kan förvärra tillståndet för en del. Därför har de som vilar sig på vetenskap numera lämnat metoden, säger han.

Den där ödesdigra december­lördagen hade Malin Teiler biljett- och serviceansvar i första klass. Strax efter att tåget hade lämnat Hässleholm upptäckte hon att det stod en folksamling utanför toaletten i vagn 3.

– Jag fick höra att det hade varit låst länge och blev orolig. Det har hänt förr att någon blivit sjuk, det kan ju handla om en hjärtattack, säger Malin Teiler.

Hon började knacka och ropa. När inte heller hon fick något svar låste hon upp med sin fyrkantsnyckel. En kort och smal figur smet snabbt ut.

– Det låg fullt av utspridda kläder på toaletten, det var märkligt. Som om mannen hade bytt om.

Mannen förnekade att kläderna var hans och han kunde inte heller visa någon biljett eller svara på vart han var på väg.

– Han förstod ingen svenska och engelskan var bristfällig. Vi hade ett ganska förvirrat samtal. Men han kändes inte hotfull.

Mannen blev dock allt mer inåtvänd. Han fällde upp en grå kapuschong och slutade svara på tilltal. Så småningom gick han helt sonika i väg.

– Tillsammans med en kollega ringde jag in hjälp av väktare för avhysning på nästa station, säger Malin Teiler.

Mannen ställde sig i vestibulen till vagn 4 och Malin Teiler, som förstod att det inte var läge för mer kontakt, ställde sig bakom dörrarna i vagnen intill. Hon stod som en mur för passagerarna.

– Jag sa åt dem att de fick vänta, att det fanns en man ute i vestibulen som nog inte mådde så bra. Men att väktare skulle ta hand om honom när vi kom till Lund.

I fackförbundet STs senaste arbetsmiljöundersökning, som kom i början av mars, uppgav 45 procent av de skyddsombud som svarat på enkäten att det före­kommit hot, våld eller trakas­serier på deras arbetsplats under det senaste året. Det är en ökning med fyra procent­enheter sedan den förra mätningen, 2012. Att över hälften av de drabbade uppger att händelserna påverkar deras tjänsteutövning oroar facket.

Glenn Lövgren är ST-ordförande på SJ i Skåne. Han har arbetat ombord på tågen i 25 år. Vid åtskilliga tillfällen har han varit med om slagsmål och han berättar att glåpord och hot hör till var­dagen för ombordpersonal.

– Yrket blir allt mer utsatt. Det är fler tjuvåkningar. Attityderna i hela samhället har hårdnat, det drabbar oss som konfronterar folk och dessutom sticker ut i våra uniformer, säger han.

Arbetsgivare har ett ansvar att stödja medarbetare som råkar ut för en kris i arbetet. Men det är inte alltid lätt att veta vilket stöd som är det bästa.

Psykiatern Per-Olof Michel och and­ra kritiker menar att man inte bör använda debriefing som huvudmetod. Anledningen är att krisbearbetning behöver vara mer varsam och individuellt utformad. Ändå har Per-Olof Michel själv lett sittningar med debriefing.

– Men det var innan jag uppdaterade mig och ny forskning kom. Det var till och med så att vi råddes att pressa deltagare som inte ville prata. Fick man någon att gråta var det bra, ett bevis på att de fick känslorna ur sig.

Nu råder han arbetsgivare att gå försiktigt fram, och att se till att känna sina anställda.

– En god krisbearbetning handlar inte enbart om vad man gör just när något svårt inträffar. Det handlar om så mycket mer. Att känna sina anställda. Att veta vilka som är särskilt pressade för att de till exempel ligger i skilsmässa, har förlorat en nära anhörig eller dylikt. Då är motståndskraften mindre när ytterligare något svårt inträffar.

När tåget rullade in på Lunds cent­ral öppnades dörrarna, men mannen rörde sig inte ur fläcken. Han bara stod där, med huvudet nedböjt och kapuschongen uppfälld. Malin Teiler visste att dörrarna snart skulle stängas.

– För att låsa tågets dörrar i öppet läge behöver man trycka på en knapp som sitter i vestibulen. Men där stod ju mannen, förklarar hon.

Rörelsen tog henne inte många sekunder. Hon böjde sig snabbt fram och sträckte upp ena armen mot knappen som sitter i taket. I den ställningen blottade hon sin hals. Och plötsligt kastade sig mannen emot henne. Hon kände hur någonting brände till strax över uniformskragen.

– Jag såg att han höll i ett smalt före­mål och tänkte att det var en penna. Min ryggmärgsreflex var inte att bli rädd. Kanske för att mannen var så liten, jag uppfattade honom mer som ett vilset barn än som en vuxen människa. I stället blev jag jättearg.

Malin Teiler gick till motattack och brottade ner mannen. Hon låter själv lite förvånad när hon berättar hur hon lade sig över hans rygg och höll fast honom, samtidigt som mannen fortsatte att hugga mot henne med sin högra hand.

Då såg Malin Teiler att det vassa före­målet inte var en penna, utan en egentillverkad rakbladskniv. Tumultet tilltog bland passagerarna som titta­de på. Malin Teiler minns en handskbeklädd kvinnohand som grep in och lyckades avväpna mannen samtidigt som en annan passagerare hjälpte till att trycka ned honom.

– Det var lyckliga omständigheter. Att det faktiskt fanns människor runt omkring som kom till undsättning.

När väktarna kom ombord förde de snabbt av mannen från tåget. För Malin Teiler fortsatte adrenalinet att pumpa. Någon särskild känsel kan hon inte minnas. Hon lättade på slipsen och den väl tillknäppta kragen. Hon har alltid envist valt de uniforms­attributen, trots att SJ förordar scarf för kvinnlig ombordpersonal. När hon hade sänkt slipsen såg hon hur folk runt henne spärrade upp ögonen. De började skrika att hon var skuren i halsen. Någon kastade sig över sin mobil och ringde ambulans.

– Jag blev så himla rädd, böjde mig fram mot en spegel i vestibulen för att försöka se hur illa det var.

Hon såg en massa blod och sjönk chockad ned intill väggen. En passagerare erbjöd henne en nyinköpt vit skjorta som tryckförband. Själv bara satt hon, tyst. Hon vågade knappt andas och hann tänka att hon nog skulle dö nu. Att hon kanske aldrig mer skulle få se sina barn eller sin man.

– Den känslan var det värsta och det som fortfarande är svårast att minnas.

På akutmottagningen i Lund konstaterade en läkare att om kniven bara skurit en centimeter längre bak i halsen så hade en stor ven brustit och Malin Teilers hjärta hade stannat direkt.

– Man kan säga att slipsen och kragen antagligen räddade mitt liv.

Polisen körde Malin Teiler från sjukhuset till svärföräldrarna i Oxie. Där stannade hon den första natten tillsammans med sina barn. Hennes man var oturligt nog på tjänsteresa i Japan.

– Jag sov inget vidare den natten, men på något sätt gick det. Jag hade nog inte riktigt förstått vad som hänt.

På söndagen kom hennes två bästa vänner hem till henne och barnen. De beställde pizza, slappade. Dagen bara förflöt. Någon gång under eftermiddagen ringde hennes platschef för att kolla läget. Men det fanns inte så mycket att säga då.

Först på måndagen, två dagar efter dådet, kom allt. Då, när Malin Teilers man hade kommit hem och barnen var i skolan, bröt hon ihop.

– Mina tårar bara rann, jag kände mig så oerhört ledsen över så mycket. Jag kunde inte förstå varför han hade gjort som han gjorde. Jag tänkte mycket på hur lite ett liv är värt i dag. Och så funderade jag på vad som skulle ha hänt om jag inte hade klarat mig, med barnen.

Dagen efter fick hon träffa en läkare på företagshälsovården.

– Hon tog sig en enorm tid. Vi pratade nog i två timmar, hon kunde verkligen lyssna in mig.

De sågs vid ytterligare tre tillfällen, både för att följa upp de fysiska skadorna och för att ha koll på hur känslorna utvecklade sig.

Till den andra träffen skulle Malin Teiler ta bussen själv in till Malmö. Men på hållplatsen satt en okänd man i kuren och väntade. Hon blev rädd och funderade på vad han skulle kunna vara kapabel till. Hon ställde sig en bra bit bort, ringde sin man och bad honom möta upp henne i stan.

– Väl på bussen fortsatte jag att vara rädd. Jag vågade inte möta folks blickar. Det handlade egentligen inte om att jag var rädd för andra människor, men jag var livrädd för vad andra kan ta sig till.

Stödet hon fick av företagsläkaren var så bra att Malin Teiler kände att det räckte. Hon har själv inga egna erfarenheter av debriefing och hennes arbetsgivare SJ använder sig av ett individuellt anpassat krisstöd. Efter samtalen med läkaren kände hon inte att hon behövde fortsätta prata om händelsen med en psykolog.

– Hade jag velat prata vidare med någon så hade min arbetsgivare absolut låtit mig göra det. Men för mig var detta tillräckligt. Familj och vänner blev de viktigaste samtalsparterna för mig.

Bara en vecka senare flög hon med hela släkten till Kanarieöarna, en sedan länge planerad resa. Malin Teiler säger att det visserligen kändes absurt att stå vid poolbaren med ett förband runt halsen, men att det ändå var bästa sättet för henne att smälta det som hänt och få distans.

– Jag var långt från allt vad tåg heter och omgiven av mina nära. Min syster, som är undersköterska, tog faktiskt bort stygnen där på Kanarieöarna.

Sara Hedrenius, specialist inom psyko­traumatologi och sakkunnig vid Röda Korset, är en av författarna till boken Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser. Hon är själv överlevare från Estoniakatastrofen. Hon säger att Socialstyrelsen numera rekommenderar det som kallas för »psykologisk första hjälp vid poten­tiellt traumatiska upplevelser«.

– Det innebär framför allt att skapa lugn och trygghet runt den drabbade. Att i första skedet se till att personen finns i säkerhet och förstärks i tilliten till sig själv. Man hjälper den drabbade med det praktiska och ser till att han eller hon så snart som möjligt får vara med sina närmaste. Sedan måste man själv få välja om, när och med vem man eventuellt vill prata om händelsen.

Både Sara Hedrenius och Per-Olof Michel menar att de flesta människor klarar att ta sig igenom krisartade händelser utan att få långvariga men.

– Faktum är att det bara är fem till trettio procent som drabbas av långvarig problematik. Detta är viktigt att minnas för att se motståndskraften hos människor. Men naturligtvis finns det riskgrupper, säger Per-Olof Michel.Därför är uppföljning viktig. Alla är olika och har olika behov.

– Om det finns medarbetare som tre till fyra veckor efter händelsen har sömnproblem eller uppvisar symtom på till exempel nedstämdhet eller stress behöver man koppla in företagshälsovården och göra en utredning, säger Per-Olof Michel.
Sara Hedrenius, som brukar prata om sin bok hos såväl offentliga som privata arbetsgivare, möter ofta kunskapsluckor.

– Dessvärre har praktiken inte hängt med forskningen. Många arbetsgiva­re har förlegade rutiner och tar till debriefing. Kanske för att det är ett konkret sätt att bocka av att man faktiskt har gjort något, säger Sara Hedrenius.

Malin Teiler vittnar om hur mycket stödet från kolleger, familj och vänner har betytt. Att det är de som hjälpte henne att komma till­baka redan måndagen efter rättegången, knappt två månader efter dådet. Under sin sjukskrivningsperiod överöstes hon med blommor, choklad, champagne, presenter och hälsningar från hela Sveriges SJ-personal.

– Jag fick 150 namnunderskrifter bara härifrån Malmö. Det gjorde att jag aldrig kände mig ensam. Kanske tänkte många att det här lika gärna kunde ha hänt dem.

Hon upplever fortfarande ett ständigt stöd från kolleger.

– De är alltid beredda att ställa upp för att jag ska slippa konfrontera folk vid avhysning och liknande. Men jag har ändå valt att utmana mig själv och gör i dag allt som ingår i jobbet. Jag känner att jag vill det, att det hör till min yrkesroll. Och jag vill jobba kvar, jag trivs ju jättebra.

Hon är ändå försiktigare än förr. Ringer hellre väktare en gång för mycket än för lite. Och kommer definitivt aldrig att stå ensam ute i vestibulen med någon som ska avhysas.

– Jag har också blivit mer uppmärksam på människors händer. Jag vill ha koll på dem, vill inte att någon ska ha händerna nedstoppade i fickorna.

Och mannen då? Han dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård, med särskild utskrivningsprövning. Malin Teiler har krävt att bli informerad när han har permission och så småningom, kanske, skrivs ut.

– Jag vet att han brukar åka med våra tåg mellan Malmö och Stockholm. Flera av mina kolleger har sett honom förr. Jag vill inte riskera att utan förvarning plötsligt stå öga mot öga med honom.