Vallöftenas tid

KRÖNIKA: KRÖNIKA JAN-ÅKE PORSERYD2003-12-08
Av:  Jan-Åke Porseryd

Om bara tre månader är det riksdagsval.

Partiledarna ska åter göra sitt bästa för att värva nya väljare. Frikostiga vallöften ska ställas ut.

Den 15 september ger väljarna sitt betyg. Därefter kan regeringsbildningen inledas.

Jag har roat mig med att läsa igenom de svar som partiledarna gav  i Statstjänstemannen nr 9 (i augusti) 1998.

Alla, utom folkpartiet och moderaterna, ville slå vakt om den offentliga sektorn.

Folkpartiledaren Lars Leijonborg svarade kortfattat att den (offentliga sektorn) bör minska.

Moderaternas Carl Bildt (minns någon honom som inhemsk politiker?)  ansåg att staten ska koncentrera sig på sina kärnuppgifter: ”…framför allt försvar, polis och rättsväsende och annan myndighetsutövning samt högskoleutbildning och forskning.”

Kollektivavtalet, en av fackets grundbultar, hade en stark ställning 1998. Samtliga partier (utom miljöpartiets Birger Schlaug, som ville överlåta frågan åt arbetsmarknadens parter) pekade på kollektivavtalets värde – moderaterna ville dock inte se kollektivavtalet som ett tvång.

Däremot såg man från borgerligt håll det som önskvärt att avtal kan tecknas direkt mellan den anställde och företaget.

De borgerliga partierna ville ändra arbetsrätten till förmån för bl a småföretagen. Moderaterna ville, inte oväntat, se över alla arbetslagar.

Den segslitna frågan om kortare arbetstid delade partierna även 1998.
1973 infördes 40-timmarsvecka i Sverige. Sedan dess har egentligen ingenting skett.

Göran Persson, statsminister också 1998, sade att ”om inget eller mycket begränsade steg har tagits före 1999 kan lagstiftning övervägas”. Kanske överväger socialdemokraterna frågan, men en kommande lagstiftning tycks för närvarande fjärran.

Både Gudrun Schyman, v, och Birger Schlaug, mp, svarade att de ville införa en 35 timmars arbetsvecka omedelbart med målet sextimmars arbetsdag.

Ändå lade deras bägge partier häromåret krokben för ett förslag som presenterats av TCO, LO och Saco och som fick godkännande av regeringen. Det är sant att förslaget var en urvattnad kompromiss. Men det var ett första konkret steg med stort symbolvärde, som alltså v och mp stjälpte (så kan det gå med vallöften…).

De fyra borgerliga partierna sade alla nej till lagstiftning om kortare arbetstid. ”Arbetstidslagen ska vara flexibel och ta sin utgångspunkt från företagets och den enskilde arbetstagarens behov”, upplyste exempelvis Lars Leijonborg.

Intressant är naturligtvis synen på löneklyftorna i samhället. Så här svarade några av partiledarna på frågan ”Behöver vi större löneskillnader?” Göran Persson: Nej. Lars Leijonborg: Det är bra om lönespridningen blir något större. Carl Bildt: Ja. Gudrun Schyman: Nej, det finns redan i dag alltför stora orättvisor i lönesättningen.

I nr 10 i år, första numret efter sommarsemestern, hoppas vi att partiledarna åter ska ge besked i frågor viktiga för STs medlemmar.

Sedan är det bara att ta ställning i valet den 15 september.

Jan-Åke Porseryd är chefredaktör för Statstjänstemannen.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.