Fattig konst vinner ny publik
Konstdansens allt större publik är ung och mångkulturell. Men den ekonomiska uppbackningen från stat och kommun släpar efter, och dansarna får stämpla mellan produktionerna.
Här på Kulturrådet har vi diskuterat en del om hur det kommer sig att intresset för dans är så stort i dag. Det kanske är en konstart som passar i vår tid? Det är relativt korta föreställningar och inriktade på upplevelsen. Dansen går rakt in i känslorna och ingen talar om för en vad som är rätt och fel.
Det säger Viveca Hallberg, handläggare på Statens kulturråd.
Kenneth Kvarnström, koreograf och från nästa årsskifte chef för Dansens Hus, resonerar i liknande banor.
– Dans är en ung konstform, och inte så traditionell och intellektuellt krävande. Den är visuell och känslomässig.
Kanske är det unga människors stora musikintresse som banar väg för dansen. Det är lättare för en musikpublik än för den traditionella teaterpubliken att ta till sig dans, tror Kenneth Kvarnström.
– Teaterpubliken väntar sig att man ska förstå och kunna tolka verket intellektuellt.
Att publiken i allt högre grad förstår dansens särart tycker han sig ha märkt av de publiksamtal han har efter sina föreställningar.
I takt med de publika framgångarna och med tillväxten av svenska koreografer och dansare på hög konstnärlig nivå har också politikerna visat ökat intresse. I 1996 års kulturproposition gjordes dans till ett eget politikområde och kommunikationsformen fick ett eget så kallat sektorsmål: Staten skulle stödja dansen genom att ge den en regional förankring, utveckla intresset för dans som konstform, stödja ett brett dansutbud samt förnyelse och utveckling.
Sedan dess har stödet till de fria dansgrupperna och de numera sex regionala dansinstitutionerna ökat kraftigt. Verksamhetsbidrag, projektbidrag och turnéstöd har införts efterhand, och från i år finns även ett bidrag som arrangörer kan söka.
Regionala danskonsulenter har anställts i ett flertal regioner. Dansnät Sverige, en sammanslutning av sex regionala institutioner och Dansens Hus i Stockholm, har fått ett nationellt uppdrag att se till att dans av hög konstnärlig kvalitet får möjlighet att turnera i hela landet. Ett annat stöd ges till artists in residence, som innebär att koreografer och dansare slår sig ned på en ort under en längre period. Just nu pågår residensverksamhet i Gävle.
– Dansgruppen utformar sitt verk på residensorten, håller öppna repetitioner och work shops och har sedan urpremiär på platsen. På så sätt kan människor få en inblick i vad dans är, redogör Viveca Hallberg.
Satsningen på samtida dans sker dock från en jämförelsevis mycket låg nivå. Dansen kom in för sent för att få del av de stora tidigare satsningarna på friteater och musik och på uppbyggnaden av regionala kulturinstitutioner med statligt stöd. År 2001 fick Dansens Hus, som representerar samtida dans, knappt 18 miljoner kronor ur statsbudgeten. Det kan jämföras med exempelvis Operan, som, inklusive Operabaletten, fick 303 miljoner kronor.
Och de ekonomiska villkoren för dansare och koreografer är fortfarande mycket knappa. De fria grupperna, som dominerar den samtida dansen, får bara sex procent av det totala statliga stödet till dans.
– Inga har fast anställda dansare, säger Kenneth Kvarnström. I mitt kompani kan anställningarna vara cirka åtta månader, eftersom vi säljer mycket till utlandet och turnerar fem, sex månader.
Det är med dansmått mätt en relativt hög anställningstrygghet. Det vanliga är extremt korta anställningar för en viss produktion, på en till två månader. Det framkom i en utredning från Kulturrådet förra året, där det för första gången gavs en bild av förhållandena för dansare.
Lönen ligger enligt Kulturrådets enkät på 15 500–18 000 kronor i månaden. Det anses ganska högt, men lönen är satt med insikt om att dansarna ska klara livsuppehället med den 80-procentiga ersättningen från a-kassan när jobbet tar slut.
Det ökande antalet fria dansgrupper klarar sig med uppfinningsrikedom och överlevnadsinstinkt. Man samproducerar med en institution som har resurser i form av teknik, utrustning, marknadsföring och personal.
Och trots allt tycks det råda en optimism i branschen.
– Vi märker att många som har bott och verkat utomlands flyttar tillbaka hit igen, berättar Benny Marcel, chef för Kulturrådets avdelning för teater, dans och musik. Det är ett tecken på att Sverige börjar bli intressant. Och svensk dans är mer efterfrågad utomlands.
Även Kenneth Kvarnström, som arbetat som koreograf i 20 år, tycker att det ljusnar.
– Som frigrupp kämpar man på, och de senaste åren har det synts en vilja att förändra situationen. Nu finns till exempel treåriga verksamhetsbidrag, som vi har kämpat för länge. Man kan planera mer långsiktigt och binda upp dansare.
Men mer pengar borde gå till frilansarna, anser han.
– Den klassiska baletten, som Operabaletten, får väldigt mycket. Jag tycker inte att Operan ska få mer.
Han talar liksom andra om danskonstens brist på infrastruktur, som scener och arrangörer. Att bidra till att bygga en sådan infrastruktur ingår i hans kommande uppdrag som chef för Dansens Hus. Förväntningarna är stora, konstaterar han.
– Det finns mycket optimism och en positiv tilltro till konsten. Men vi vet att vi måste utnyttja pengarna maximalt, och det krävs samordning.
På Kulturrådet på Skeppsholmen i Stockholm väntar Viveca Hallberg på regeringsdirektiv. Uppgiften är att skapa en nationell handlingsplan för den professionella danskonsten för att göra den tillgänglig för fler människor. En nationell vision behövs mot bakgrund av alla pågående initiativ, anser regeringen. Det fria danslivet ska stärkas, liksom institutionerna.
– Det känns väldigt positivt, säger Viveca Hallberg. Det handlar om att sätta ett gemensamt kulturpolitiskt mål, förhoppningsvis både kvalitativt och kvantitativt, för vad vi vill med danskonsten.
Den kommande visionen går knappast att förverkliga utan utökade resurser, tror Viveca Hallberg, men samverkan på olika plan är Nummer Ett.
– Det gäller att vara kreativ.
BARA UPPÅT
- Danspubliken ökade med över 70 procent mellan 1993/94 och 2001
- Antalet föreställningar mer än fördubblades
- 31 fria dansgrupper redovisas 2001 mot 18 sju år tidigare
- Dansens Hus hade år 2000 28 000 besökare. Enbart våren 2003 kom 40 000.
Källor: Kulturrådet, Dansens Hus
