Människan i musikens makt
I alla världens kulturer ingår musik. Redan spädbarn uppfattar rytmer. Men vad händer i hjärnan när vi lyssnar på Beethoven, hälsingepolskor eller hårdrock? Och varför har människan ”uppfunnit” musikens värld?
I ett experiment i Holland fick en grupp bestående av vuxna, femåriga barn och tioåringar lyssna på några korta stycken av klassisk musik. De fick sedan välja och peka på bilder av ansikten som uttryckte antingen glädje, sorg, vrede eller rädsla, beroende på hur de uppfattade musiken.
Det visade sig att alla deltagare, både barn och vuxna, uppfattade det känslomässiga budskapet i musiken på samma sätt. Särskilt stor var samstämmigheten för känslolägena glädje och sorg.
Resultatet av denna och andra liknande undersökningar tyder på att människan har en medfödd, naturlig förmåga att relatera musik till olika slags känslor.
Men musikupplevelser innebär inte bara känslomässiga reaktioner. Vi uppfattar även rytm, tempo, klanger och tonhöjd. Dessutom associerar vi gärna åt olika håll när vi lyssnar till musik – kanske till en musikers tragiska levnadsöde eller personliga minnen av människor och händelser.
På senare år har forskningen med hjälp av avancerad teknik kunnat skapa sig en allt tydligare bild av musikens väg in i hjärnan. Ett viktigt resultat av den forskningen är att musikupplevelser engagerar flera områden i hjärnan. Hjärnan har inget musikaliskt ”centrum”. Det är inte heller så att enbart vänstra eller högra hjärnhalvan ansvarar för musiken, vilket varit en gängse uppfattning.
– Vi vet i dag att både vänster och höger hjärnhalva är inblandade, säger neurologen Jan Fagius. Men det ”lutar” lite åt högersidan.
När vi tar emot och bearbetar den känslomässiga sidan av musik arbetar en av hjärnans äldsta delar, det limbiska systemet. Det utvecklas tidigt och arbetar snabbt, troligen genom att använda genvägar i hjärnan.
Tinningloberna har också en huvudroll för musikhanteringen, särskilt den översta tinninglobsvindlingen som även innehåller den primära hörselbarken.
Höger tinninglob tar hand om den grundläggande analysen; vi uppfattar att det är musik vi hör och inte en borrmaskin. Högersidan bedömer också musikens tonhöjd och klangfärg.
Vänstersidan analyserar rytmen och hjälper oss också ibland med mer djupgående analys. Vi associerar, och vi kan leta i minnet efter styckets eller kompositörens namn.
Men minnet av en melodi eller enskilda toner sitter till höger! Det har visats bland annat vid försök på epilepsipatienter, som fått en del av endera tinningloben bortopererad.
Musikminnet aktiveras när vi vill sjunga en sång ”inombords” eller hålla en uppspelad ton i minnet en stund.
En upptäckt som forskarna gjort är att musiker och andra vana musiklyssnare använder de här hjärnfunktionerna på ett något annorlunda sätt än mer ovana lyssnare.
Flera sådana tester har gjorts. I ett av dem fick deltagarna, en blandad grupp av musiker och icke-musiker, även lyssna på en uppläst text. Som väntat ökade då aktiviteten, blodflödet, i den språkligt dominerande vänstra hjärnhemisfären hos alla försökspersoner.
Men när man satte på musik syntes skillnader. De musikaliska noviserna ökade aktiviteten i högra hjärnhalvan då de lyssnade till en melodisk och harmonisk, men inte särskilt rytmisk, madrigal. Hos musikerna, däremot, ökade blodflödet på vänster sida. De reagerade också snabbare på musiken.
Musiker kan ju antas lyssna mer analyserande och detaljinriktat än genomsnittslyssnaren, och det skulle förklara varför det är den vänstra sidan som sätts i arbete hos dem. I det här försöket fick också de ”normalpersoner” som beskrev sig själva som uppmärksamma lyssnare en ökad aktivitet i vänster hjärnhalva.
Forskningen vet också en del om vilka klanger den mänskliga hjärnan föredrar.
När vi hör musik som ”skorrar illa”, så kallad dissonant musik, reagerar den plats i höger hjärnhalva som också aktiveras när vi till exempel tittar på obehagliga bilder (gyrus parahippocampalis). Om vi å andra sidan får höra välljudande, konsonant, musik aktiveras områden i frontalloberna, framför allt på högersidan.
Redan vid fyra månaders ålder kan spädbarn uppfatta skillnaden mellan sköna och osköna klanger. De vänder sig mot källan till den välljudande musiken, men blir oroliga och gnälliga när det låter illa.
Upplevelsen av klanger tror forskarna hänger samman med förhållandet mellan tonernas vågrörelser. Det låter bra när de ingående tonernas frekvenser står i ett enkelt talförhållande till varandra. Allra bäst är de två ändtonerna i en oktav, där den ena har dubbelt så hög frekvens som den andra (frekvensförhållande 1:2).
Starkt obehagligt upplevs däremot det ackord som heter förminskad kvint, där talförhållandet är 729:512. Ackordet kallades under medeltiden diabolus in musica, djävulen i musiken.
Människan har också en naturlig känsla för rytm, en nödvändig egenskap för att kunna spela eller sjunga tillsammans med andra. Rytmkänslan har troligen ett samband med vårt sätt att röra oss. Om man ber en person att knacka en jämn puls klarar hon det bäst vid en takt av ungefär 100 slag per minut – samma takt som vi använder vid normal gång.
Med tanke på hur många inbyggda funktioner hjärnan har för musik är det kanske inte konstigt att det finns ett antal gemensamma drag i människors musikskapande världen över. Förutom rytm är fixa skalsteg, det vill säga att sången inte glider omkring hur som helst i frekvenserna, ett sådant gemensamt drag. Och i alla kulturer har det skapats särskild musik för barn.
Även musikens användningsområden är till viss del universella. Alla folk använder musik till ritualer, inte minst ritualer som ”öppnar” mot den övernaturliga sfären. Människor brukar musik för att påverka medvetenhetsnivån och för att markera ett tillfälles betydelse. Överallt utnyttjas musik som ackompanjemang till dans.
Frågan varför vi har musik är förstås inte besvarad därmed. Varför började vi en gång stampa takten, tillverka instrument och hojta mer eller mindre melodiskt?
Om det kan vi givetvis bara spekulera. En som funderat är musikforskaren Björn Merker. Hans hypotes är att det hela började hos våra mycket tidiga förfäder som en manlig, unison locksång riktad till kvinnliga hominider (föregångare till Homo Sapiens) bland närboende människoflockar.
Skönsång och avancerade kompositioner utvecklades sedan som ett konkurrensmedel i det sexuella urvalet.
– Musik har inget biologiskt överlevnadsvärde, konstaterar Björn Merker. Och det har inte påfågelhanarnas stjärtfjädrar heller, men de praktfulla vinner i den sexuella selektionen. På samma sätt är musiken en ”estetisk excess”, ett naturens tokeri.
Björn Merker är övertygad om att människan sjöng innan hon talade.
– Sång har uppstått gång på gång i naturen, men det är bara människorna som har ett språk. Naturen har närmare till sång än till språk.
– Språk innebär också en ännu mer avancerad röstanvändning än sång, fortsätter han. Det kan ha varit till hjälp för oss att vara sjungande människoapor innan vi blev talande människor.
Men spelar det någon roll för oss i dag hur musik uppstod?
– Ja, en del hävdar ju att musik bara är som örongodis, en kulturell lyxprodukt. Men enligt min uppfattning har musiken att göra med vår biologiska natur, och det är mycket osannolikt att vi skulle klara oss utan den. En kultur utan musik skulle antagligen vara en ganska sjuk, repressiv kultur.
Nästa nummer. Hur använder vi oss av musik till vardags? Fungerar musik som terapi? Och kan den öka vår intelligens? Om det berättar vi i nästa nummer av Statstjänstemannen.
Lästips
För den som vill läsa mer om hjärnan och musiken finns en lättillgänglig bok med titeln Hemisfärernas musik (Bo Edeby förlag). Författare är Jan Fagius, klinisk neurolog och neurologipedagog samt körsångare och amatörmusiker.
Frågan om musikens ursprung diskuteras i The origins of Music av Nils L Wallin, Björn Merker och Steven Brown (redaktörer).
