Mayafolkets protest mot Gibson

KULTUR: FILM OCH DVD2007-02-20
Av:  Fredrik Sahlin

Hur angelägen kan en dokumentär om galadrottningen Alice Timander egentligen vara?

Bara för att fullgöra mitt uppdrag att se all svensk långfilm gjord 2006, lät jag dvd-spelaren suga i sig Rebecka Rasmussons film – och efter ett tag satt jag där, glatt överraskad, och mumsade på ödmjukhetens paj.

Rasmusson berättar utifrån såväl Timanders som sitt eget livsöde en gripande historia om övergivna barn, om önskan att bli sedd, om svikande föräldrar och tar sig därmed med beundransvärd precision ner till den där smärtpunkten som i princip ingen annan av de 43 andra svenska filmerna gjorde förra året. Alice och jag sågs, som de flesta dokumentärer, inte av speciellt många svenskar, men nu finns det chans till bot och bättring när den släpps på dvd den 14 mars.

                                         •l•

Ytterligare några våningar längre ner i de traumatiska
relationernas helvete befinner sig huvudpersonen i brittiska Andrea Arnolds debut Red Road. Jackies jobb består i att övervaka övervakningskamerorna som blickar ut över Glasgows mest nedgångna kvarter. En kväll får hon syn på en man som har krossat hennes familj och hämndplanerna börjar ta form.

Det vore en ogärning att avslöja mer än så. Red Road är nämligen ett litet berättarmässigt mästerverk. Informationen pytsas ut i precis lagom portioner för att vi ska sitta på ständig helspänn, och upplösningen är ett smärre under av nyansering. Arnolds thrillerladdade drama borde kort sagt utgöra obligatoriskt kursmaterial på landets alla manuskurser, vilka ju annars gärna refererar till amerikanska gurus resande i filmformulär 1 a.

Detta formulär är ivrigt nyttjat av regissören Mel Gibson. Oavsett om huvudpersonen är en guttural skotte (Braveheart) eller en pinad frälsare (The Passion of the Christ) är grundtemat alltid detsamma: en ensam mans kamp mot den nedriga övermakten. Så även i senaste filmen, den brutala (och förvisso medryckande) 1500-talsskildringen Apocalypto (bio 23/2). Men det är varken den bristande fantasin, eller det faktum att Gibson förvandlar alla historiska skeenden han rör vid till veritabla slaktarbodar, som väckt flest protester kring filmen. I stället är det mayafolkets ättlingar som hävdar att Gibson kränker deras anfäder när han målar upp dem som blodtörstiga monster. De är alltså, efter de två tidigare filmerna, i gott sällskap av britter och judar – och hela Hollywood undrar nu vilket folkslag som står på tur för att få känna av den starkt kristne hämnarens vrede.

                                           •l•

Gibsons filmgärning har ungefär lika mycket släktskap med Lars von Triers som en silverfisk har med en nobelpristagare. von Trier är visserligen ingen duvunge men hans filmer bygger alltid, om än i förklätt skick, på en humanistisk värdegrund. Denna gång ger dansken oss en komedi, i det lilla formatet, om ett kontor där allt som kan gå fel, också går fel. Direktören för det hele (bio 2/3) uppskattas nog mest av oss som gillar film-om-filmskapande, så kallad metafilm, men når förhoppningsvis ut utanför vår snäva krets. von Trier säger själv att han gjorde filmen med vänsterhanden, så jag utgår ifrån att han är gravt vänsterhänt.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA