Nu märks värdefullt kulturarv ut
Kriget i Ukraina har lett till att skyddet för Sveriges kulturarv fått högre prioritet. Nu arbetar länsstyrelserna med att märka ut betydelsefulla platser. ”Galgen i Visby var ett självklart val”, säger byggnadsantikvarien Kristin Löfstrand.
Under medeltiden var avrättningar ofta offentliga tillställningar och hängning den vanligaste metoden. I Visby, uppe på ett kalkberg, finns lämningar efter en galge som tros vara från 1400-talet. I dag ser man bara stenpelarna, men över dem låg träbjälkar som snarorna fästes i. Den sista gången avrättningsplatsen användes var 1845, vid halshuggningen av hattmakaren Anders Johan Hasselberg.
Galgen utanför Visby stad är ett av de kulturarv som nu är märkt med en blåvit sköld, ett emblem som anger att den ska skyddas enligt 1954 års Haagkonvention.
Kristin Löfstrand, byggnadsantikvarie på Länsstyrelsen i Gotlands län, berättar att det har varit ett mödosamt arbete att göra ett urval av de nationellt mest betydelsefulla kulturarvsobjekten på Gotland.
– Galgen i Visby var ett självklart val. Den är Skandinaviens i dag enda stående medeltida galge, säger hon.
Ansvaret för att skydda kulturarvet är delat mellan flera myndigheter. Riksantikvarieämbetet, som är nationell kulturarvsmyndighet, har tagit fram nya föreskrifter för utmärkningen av kulturarv, som trädde i kraft i augusti 2022. Länsstyrelserna har i uppdrag att märka ut vilken kulturegendom som ska skyddas och planera för hur vissa föremål ska forslas undan vid kris eller krig.
Sedan 2019 har Kristin Löfstrand och en kollega arbetat med att placera ut 57 blåvita sköldar på Gotland, en ö som har inte mindre än 14 000 fornlämningar, 382 byggnadsminnen och 92 medeltida kyrkor. Urvalet har länsstyrelsen gjort i samråd med bland andra Visby stift, Gotlands museum och Försvarsmakten.
– Det vi hade som riktmärke var att det skulle handla om kulturegendom av nationell betydelse, och där har vi försökt ta fasta på det som är unikt för Gotland. Det kan handla om specifika fornlämningar eller om byggmaterial som agtak, säger Kristin Löfstrand.
De blåvita sköldarna ska peka ut var landets mest värdefulla kulturarv finns, både för nationella och internationella styrkor. Enligt Haagkonventionen får varken angripare eller angripna använda dessa platser för militära ändamål, exempelvis genom att skjuta från ett kyrktorn.
Kristin Löfstrand påpekar att kulturarvet kan skadas av annat än krig också, exempelvis bränder och översvämningar:
– Men om vi tar höjd för en kris vid ett krig så kan vi även hantera kriser i fredstid och ta hand om våra objekt på ett robust sätt.
Arbetet med att märka upp kulturarvet har kommit olika långt i olika delar av landet. Det län som har kommit längst är just Gotland, där det pågått ett pilotprojekt. Länet har fått ekonomiskt stöd för att märka ut kulturegendom från en utvecklingssatsning på totalförsvaret.
Erika Hedhammar, utredare på Riksantikvarieämbetet, förklarar att poängen med länsstyrelsernas utmärkningar är att ingen part i en väpnad konflikt ska kunna påstå att de inte kände till att en plats är ett kulturarv.
– Å andra sidan har utmärkningarna fått kritik för att de som attackerar landet kan ge sig på just det som är märkt. Men det är ganska lätt att lista ut vad som skulle kunna vara utvald kulturegendom även om det inte skulle vara markerat, exempelvis kända museer och besöksmål.
Kulturarvsskyddet skulle dock kunna förbättras på flera områden, menar Mattias Legnér, professor i kulturvård och docent i historia. Hans uppfattning är att samarbetet mellan de myndigheter som ansvarar för kulturarvet behöver öka. Försvaret behöver bättre kunskap om landets kulturarv och hur det ska kunna skyddas. Han lyfter också fram behovet av mer forskning om vilket kulturarv som är mest hotat om det blir krig och vad konsekvenserna kan bli om det förstörs.
– Hur kan det påverka människor och samhället i stort om vi förlorar en del av vårt kollektiva minne? Där är det intressant att titta på hur de samhällen har påverkats som har befunnit sig i krig länge, som Syrien, Irak och Ukraina, säger han.
Museerna vill ha starkare styrning från regeringens sida och fler riktlinjer för hur de ska skydda sina klenoder om kriget bryter ut och vad som ska prioriteras, framhåller Mattias Legnér.
– Det går inte att rädda allt kulturarv och det kan bli en känslig fråga, eftersom det kan uppstå intressekonflikter mellan museernas olika avdelningar.
Museerna får i dag själva organisera mycket av detta arbete, som att hitta lokaler dit de snabbt kan flytta sina föremål. Det kostar.
– Det är inte heller säkert att det finns sådana lokaler tillgängliga, skyddsrum är ju tänkta att främst skydda befolkningen. De flesta av föremålen behöver alltså skyddas på plats i museerna, och det kräver också planering, säger Mattias Legnér.
Erika Hedhammar berättar att Riksantikvarieämbetet har uppmanat museerna att göra en riskanalys och ta fram en katastrofplan över vad som behöver göras för att kunna hantera kulturarvet vid kriser. I dag har cirka trettio procent av museerna en sådan katastrofplan att luta sig mot.
– Men ganska många museer har efter det som hänt i Ukraina börjat se att detta är viktigt, säger hon.
Även om det än så länge finns brister i arbetet med att skydda Sveriges kulturarv i händelse av krig betonar Mattias Legnér att förutsättningarna i grunden är goda:
– Det finns ett intresse hos en stor del av allmänheten för det gemensamma kulturarvet. Många är engagerade i hembygdsföreningar, till exempel. Människor är medvetna om att det finns ett kulturarv som är värt att värna. Och vi är dessutom rätt överens om vad som ingår i vårt gemensamma kulturarv. Det här är en bra grund att stå på.
Lagstiftning styr skydd av kulturarv
- Arbetet med att skydda kulturarv i händelse av krig styrs dels av en lagstiftning som rör undanförsel av kulturföremål, arkivhandlingar och böcker, dels föreskrifterna i 1954 års Haagkonvention som rör utmärkningen av kulturarvet.
- De myndigheter som ansvarar för kulturarvet är bland andra Riksantikvarieämbetet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten, länsstyrelserna och museerna.
