Orättvisa tankar om författaren

KULTUR: BÖCKER2018-10-30
Helst skulle jag vilja slippa alla författarporträtt. Jag vill bara ha själva orden, inte människan bakom orden. För visst är det ju så att man involverar själva författaren i sin läs­upplevelse, fast man vet att det är bäst och mest rättvist att bryta all koppling mellan verket och den som har skrivit det.
Av:  Sanna Töringe
  • Se på oss nu av Geir Gulliksen är en roman som ger mig psykisk klåda. Jag vill forsa igenom den, läsa snabbt för att bli fri från den, från den där alltför klara, närmast cyniska synen på moderna människor, relationer och framför allt på femtioåriga män. Jag vill bort, fastän det är så bra. Och när jag en gång sett fotot på för­fattaren kan jag inte låta bli att låta Geir Gulliksen själv ikläda sig rollen som 50-årige Hans, han som så lätt låter sig luras in i ett förhållande med en mycket ung kvinna. Det är orättvist och jag önskar att jag kunde hålla emot. Vi vet redan från första stund hur detta ska sluta, vi ser klänningen den unga kvinnan bär, vi ser hennes röda hårtofs och vi ser svagheten hos den åldrande mannen som fortfarande vill suga ut allt av livet. Ja, det skiter sig förstås. (Wahlström & Widstrand, översättning Urban Anderson)
  • Syskonen av Tessa Hadley kräver långsamhet och eftertanke. I ett närmast Virginia Woolfskt tempo rör sig handlingen långsamt framåt med små små förflyttningar och skiftningar i nyanser. Syskonen befinner sig för sista gången i familjens gamla sommarhus. Man skulle kunna roa sig med att dra streck mellan de olika relatio­nerna, i evighet fundera på och diskutera hur och varför yngsta systern och brodern tappar varandra, varför barnen ljuger, varför den unga kvinnan är så lättsårad... Jag är inte ensam om att vilja läsa alla Tessa Hadleys romaner och jag gissar att de nu alla kommer att översättas. Det är bara en sak som retar mig. Varför kan inte översättare och redaktö­rer lära sig att bluebells inte är blåklockor? (Wahlström & Widstrand, översättning Amanda Svensson)
  • Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Carls bok av Naja Marie Aidt är smärta och magkramp och hopkrupenhet. Aidts son kastar sig ut genom ett fönster och dör. Här finns ingen lättnad, bara den fula sorgen, som författaren skriver ned om och om igen. Detta är ingen självterapi utan en kliniskt noggrann kartläggning av alla de känslor som kan ligga latent hos oss alla. Jag tycker mycket om Aidt, minns väl hennes novellsamling Babian. Nu fördjupas hennes författarskap till något ojämförbart och storslaget. (Wahlström & Widstrand, översättning Johanne Lykke Holm)
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.