Arbetet med inkludering ställer krav på oss alla

LEDARE2022-05-10

Hur vet man om en arbetsplats är inkluderande och ger alla samma utrymme och möjligheter, oavsett bakgrund? Det är ingen lätt sak att ta reda på. Det finns inget självklart mått, inget enkelt test.

En metod som ofta används är att ”räkna huvuden”, föra statistik över de anställdas etniska tillhörighet eller hudfärg. Som både politiker och experter är inne på när de intervjuas i detta nummer av Publikt är det dock både komplicerat och otillräckligt.

Till att börja med infinner sig frågan hur man ska räkna. Ofta används Statistiska centralbyråns definition av utländsk bakgrund, som omfattar den som är född utomlands eller har två utlandsfödda föräldrar. Men den gör exempelvis ingen skillnad på om någon är född i ett nordiskt grannland eller på en annan kontinent. Andra kategoriseringar kommer med andra svårigheter. Och att i detalj föra bok över människors ursprung kan vara problematiskt av många skäl.

Dessutom är det inte tillräckligt att titta på personalstyrkan som helhet. Om andelen med utländsk bakgrund minskar ju längre upp man kommer i hierarkierna är det ett tecken på att möjligheten att göra karriär inte är lika stor för alla. Då är det inte läge att skryta med mångfalden på arbetsplatsen.

Statistiken kan alltså vara användbar för att påvisa att något är fel. Men även om siffrorna ser bra ut är det inte säkert att allt står rätt till. Det kan mycket väl finnas exkluderande och diskriminerande strukturer ändå.

Som mångfaldskonsulten Gabriella Fägerlind konstaterar i Publikts artikel räcker det helt enkelt inte att titta på hur sammansättningen av arbetskamrater ser ut – det är kulturen på arbetsplatsen som är avgörande. ”Inkludering eller exkludering skapas genom vad vi gör och hur vi beter oss mot varandra”, säger hon.

Därför kan vi inte stirra oss blinda på statistik. För att skapa en inkluderande arbetsplats krävs ett långsiktigt arbete som involverar alla och går bortom klyschor och till intet förpliktigande vackra formuleringar. Att kritiskt se på sig själv och sina föreställningar är krävande – men också utvecklande.

I en grupp där människor har olika bakgrund och erfarenheter finns fler perspektiv representerade, vilket kan göra gruppen bättre rustad att lösa problem och hantera utmaningar. Det kan vara ett motiv för att arbeta med mångfald och inkludering. Men precis som när det handlar om jämställdhet mellan könen är nyttoargumentet egentligen ovidkommande. I botten finns en grundläggande moralisk princip som räcker som skäl för att ta frågan på största allvar: Alla människor ska behandlas lika och ha samma chanser. Därför måste vi arbeta aktivt för att det ska bli så även i praktiken.

Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.